Ibland är det rätt att skolka...

Åkte med sju bussen till den där stora staden där universitetet bor. Tanken var att det skulle vara föreläsning hela morgonen men jag gav upp efter första passet. Känner att min tid är på tok för dyrbar för att jag ska sitta på föreläsning när någon monotont läser innantill o jag försöker hålla mig från att titta ut genom fönstret o längta hem.

Kan tänkas att Kaosmodern med åldern/ erfarenhet osv blir mer o mer excentrisk. Spela roll hur det uppfattas, det är en massa saker jag inte vill lägga min tid på längre o då gör jag inte det. När man passerat halvt 90 behöver man prioritera hårt så att man inte lägger dyrbar tid på trams. Risken är ju stor att tiden framför mig är mindre än den bakom mig. Det innebär att saker som att färga håret, ha osköna skor o bh någonsin, gardiner o heminredning, "relationsspel" o att inte säga hur man vill ha det osv inte längre är acceptabelt i min värld. Riktigt skönt.

Så då är det faktiskt rätt att skolka när föreläsningen är urusel o tre timmars läsning/ blipp på mobilen eller samtal med en kompis skulle ge mycket mer. Föreläsaren får väl låtsas att jag blivit sjuk om hon vill, annars kanske hon behöver göra någon förändring på något sätt. Inte mitt problem.

Ha en fin dag allihop. Kram

Ska vi kalla dig Dobby eller RUT?

Storebror har bestämt sig. Kanske snarare åtminstone beslutat sig för vad han inte vill. Storebror o skolan har gjort slut. Eller i alla fall tagit en paus. Fast de är vänner i alla fall. Åtminstone är de så pass mycket vänner så att de planerar att umgås lite. Möjligtvis har det planerade umgänget med skolan från Storebrors sida lite grann att göra med att de så att säga har gemensam vårdnad om en bärbar skoldator.

Storebror vill ytterst ogärna ha en tvist med skolan om datorn med utsikter på ungefär 0% chans att vinna vårdnaden om den. Storebrors ekonomi är riktigt skral då han liksom inte levererat. Så nej, det blir inte något RUT avdrag, vi ska inte mörka, vi kallar det vad det är, husalf, Dobby. Behovet av att hålla sig väl med skolan är tämligen trängande då han använder den bärbara datorn till musicerandet som han är svårt förtjust i och med rådande inkomster inte kommer att kunna köpa sig en egen på överskådlig tid.

Så nu är Storebror Dobby, utan möjligheter till kläder, hemma hos oss fram till dess att han har hittat en praktik o fått ett umgängesschema med skolan i form av en aning svenska. Han fick påslakan i julklapp då vi tänkte att ett örngott näppeligen skulle täcka ens det nödvändigaste och ett påslakan ändå är lite varmare.

Rätt praktiskt att komma hem till en uppfart som är skottad och mat på bordet. Väcka något syskon, handla ibland, tvätta en aning och städa ibland. Inte största kraven då han har så pass mycket hår på benen så att han inte längre kan titulera sig som ett barn. Absolut bland marknadens softaste ställe för en husalf då vi dessutom är grymt tacksamma.

Om Storebror vaknar en morgon och känner sig skolmotiverad så kommer han att läsa in gymnasiet på en grisblink. Blir det inte mer skola får han väl söka jobb eller i värsta fall kurtisera unga damer med sina städtricks, kokkonster och matraggningstalanger (det är attraktivt med män som tar stora ryggsäcken och kommer hem med mat). Vi skolar ett riktigt giftasämne alltså ;-). Skämt å sido så är det skönt att tjata om skolan som vi gjort i åratal. Gymnasiet är frivilligt och det blir ju fånigt och dåligt för alla att skolka sig igenom det. Storebror är rätt tjänstvillig och nu får han åtminstone koll på hur man sköter ett hushåll och det är ju inte det värsta som kan hända en 17 -åring. Att ha husalf ett tag är inte det värsta som kan hända ett par Kaosföräldrar heller...

I dagsläget har Kaosföräldrarna kollegor med Cancer. Mannen har två och jag har en. Sånt ger perspektiv. Lev, skratta och kramas mina vänner. Kram till er

Hur mycket ska man försöka styra?

Julgranen klädd. Helt traditionsenligt är det inte då vi numera inte längre för säkerhets skull knyter fast granen i taket. Som vanligt ska allt från piprensar-glittrande stjärnor till räceränglar och ljusmanchetter upp. Röda glittret o åratals kaosbarnspyssel. I år blev det visst en flygande kamel också. Granen har numera ett mycket lugnare liv då Piff och Puff inte längre ständigt anordnar ängla och tomte fester som Jobbe och Jebbe kämpar med att avstyra. Förr kunde julgransstriderna bli till rena handgemäng men nu blir det mer smyg-omklädningar. Klart vi hade kunnat jobbat på att ha en mer matchande gran om vi hade styrt upp det hela lite men granen är charmigt levande och fortfarande en källa till stort nöje.


En som inte jobbar så där nämnvärt just nu är Storebror. Han skolkar som bara den från den där linjen på gymnasiet som han minst ogärna ville gå. Skoltrött sen i 8:an och vi sparkade honom genom högstadiet. Det klart att vi har grejat på med en hel massa föräldra-mumbo-jumbo. Dragit bort alla pengar, tjatat, gullbett, haft långa diskussioner, datorförbud, monologer, väckt, lockat, straffat, skojat, hotat, mutat, skjutsat, skrikit, skrattat, gråtit, struntat i det, bråkat, krävt dobbytjänster och allmänt slitit vårt hår. Det har gått så där kan man säga.

Det enda vi hittills inte har gjort är väl att ta tjänstledigt från jobbet för att bära pojken till skolan. Anledningen till att vi inte gjort det är nog mest för att det är så lönlöst att försöka baxa en 187 lång hyfsat vältränad ovillig 17 åring någonstans. Vi hade aldrig varit på skolan i stan innan 15.00 även om båda föräldrarna verkligen försökt "lägga manken till" (enligt min forskning på topp fem listan på vanligaste uppmaningen till skoltrötta klyftiga tonåringar och jodå, det sas även till mig när det begav sig). Resultatet av tjänstledigheten hade möjligtvis blivit att vi bränt ut oss, vilket man gärna gör om man försöker styra upp något som är ostyrbart.

Ödmjukhet uppstår när man inser hur lite man kan styra över, till och med av de saker som man verkligen tycker är viktiga. Lev och låt leva. Den unge mannen, jo med den ansenliga mängd hår på benen som han har så är han en man, kommer absolut att klara sig fint framöver. Han kan städa, tvätta och laga mat. Artig, hjälpsam och smart så förr eller senare kommer han att veckla ut sina vingar och flyga, troligtvis till och med bättre om han får lära sig att styra upp sig själv. Som det är nu har han en plan som han tänkt försöka sig på. Det enda vi föräldrar kan göra egentligen är att sluta oroa oss,hålla tummarna och tycka om honom. Så som det är med alla stora barn egentligen. De flesta människor har perioder då det blir hack i flytet.

Dags att äta lunch med den unge mannen och sen pyssla med Lillasyster på hennes skola. Hoppas ni får en fin torsdag. Kram