Har skaffat mig en ofrivillig frisör...

Film och chips i soffan kan funka med en tonåring. Vi har just sett Searching for Sugarman. En dokumentär som kan leda till lite intressanta diskussioner. Storebror har det inte lätt numera. Som enda barnet till en ensam hemma-galen mamma så händer det saker. Plötsligen tittar hon på honom med bedjande blick: -Storebror, du behöver bara klippa liiite... jag har ju så lockigt hår så det kommer aldrig att synas... du har ju värsta chansen att håva in lite enkla Real Life poäng här... Please... Vet inte om det var den bedjande blicken, nyfikenhet eller RL poängen som fick honom att göra det (troligtvis RL poängen när jag tänker efter då de ger spel nästkommande kväll). Helt klart något som gick utanför hans komfortzon men han gjorde det i alla fall. Och bra dessutom. Färgning skulle dock kosta väldigt mycket extra tydligen så det fick jag fixa själv.

Annars har veckan sett ut så att jag gjort lite olika saker, socialiserat mig med andra, jobbat, läst och tagit mig cykelturer. Sen har jag försökt hänga runt här hemma lite, företrädelsevis sent på kvällen om utifall att tonårssonen skulle vilja snacka lite eller spela något spel med sin mor. Trött som tusan har jag varit på morgnarna men det har varit värt det. Mysigt när jag fått audiens men det har alls inte varit alltid. Jag har ju konkurrerat med den här (länken som Storebror skickade till mig för några veckor sedan efter en speciellt tuff diskussion om varför). Att konkurrera med något som är som flickvännen/ bästa vännen/ hobbyn i ett är inte lätt. Man får vara beredd på att bli rejält nobbad som tonårsmamma men försöka att inte ta det personligt utan se sig själv som ett erbjudande. Och förstås, vara nöjd när man får till det helt enkelt...

När det gäller dataspel har jag svängt lite de senaste åren. Det är inte det värsta en tonåring kan hålla på med, inte om de rör på sig lite och skaffar sig RL poäng ibland också. För övrigt är det tur att jag fick semester idag igen. En tappad silverring och två parkeringsböter på en vecka men sånt är smällar man flinande får ta i Kaoslivet... Mest sörjer jag ringen. Imorgon kommer resten av Kaosfamiljen hem igen. Det ska bli en fröjd. Kärlek till er alla!

Kalasandet är över och en ovanlig vecka har tagit vid...

Vi blev begåvade med en ny tonåring då Storasyster fyllde 13. Känns kul. Länge sen vi bar henne och sen hon kröp runt och bannade trösklar. Mycket vatten har flutit under Kaosbroarna sen dess så det är helt ok. Tiden har ju sin gång men när man tänker tillbaka på barnens första år så tänker jag att vi var duktiga, även om vi inte klarade allt jämnt. En hel flock barn och så alla krav. Tänk så mycket klokare jag hade varit om jag fått bebisarna med den erfarenhet jag har nu. Så mycket mindre jag skulle ha krigat. Nåja, det var väl inte meningen att man skulle vara klokare än så. Barn har ju de föräldrar de får och perfekta föräldrar skulle säkert också vara skadliga, hur skulle barnen annars lära sig att vara människor?

Nu har en underlig vecka tagit vid. Mannen har åkt till Skåne med de tre yngre. Kvar hemma är Storebror och jag. Jag jobbar men är ju verkligen inte van att vara den som blir hemma. Så tyst och lugnt vi har det. Inget hoppande, sjungande, visslande, bråkande, tjatande, skrattande eller ylande om inte Storebror eller jag drar igång det (och det är svårare när man är två, framförallt när den ena är en trött tonåring ;-)). Däremot så pratar vi till långt in på nätterna och det är ju också mysigt.

Som den sanna Kaosmor jag är ser jag ändå till att ordna en liten aning hålligång. Igår bjöd jag hem ett några tjejer på soppa. Och jag förnekar mig inte. Trots att jag egentligen inte hade något giltigt skäl (förrutom att jag roat mig kungligt på en strand) så hann jag inte ens hälften av det jag tänkte mig innan gästerna kom. En stund tänkte jag i mitt stilla sinne att jag nog inte borde bjuda hem folk någonsin. Kaosbron så ut ungefär så här, minus pjäxorna.
Maten var definitivt inte klar men allt ordnade sig förstås. Vuxna roliga, kloka, härliga kvinnor. Då kan egentligen ingenting gå fel. Tror inte att de funderade så mycket på mina trivselhögar. Som min "Master" Storebror sa vid kvällsfikat. -Jag tror inte att karlarna hade gjort det, funderat på skulle jag ha städat mer, varit färdig med maten och kanske bjudit på något annat än soppa. Tack Storebror, tjejerna känner mig och det var inte för att få en show de kom. I själva verket var jag väldigt nöjd och tror att det var fler som var det. Vi skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord. Lite Caitlin Morans bok, fotboll, klassresor, hus, datorer och hur ska framtiden bli. Kanske blev det i slutänden egentligen fler frågor än svar. Eftersom min Master inte vaknat än ska jag se om jag hittar någon annan som vill bada med mig. Kärlek till er alla...

Huller om buller semester

I veckan jobbar Mannen och jag är ledig. Bästaste syrran är uppe och bästaste brorsan också. Våra föräldrars stuga kommer att vara knökfull ett par dagar. Så där så att sisten som lägger sig får sämsta sängen och kommer antagligen att ha svårt att hitta kudde. 10 kusiner i åldrarna mellan 4 och 15 kommer att drälla runt... Lite till och från förstås. Någon fotbollsmatch och så har löss uppstått i en av de andra familjerna (= lite karantän). Hm, ja ju fler människor desto ännu mer möjligheter till allting. Färgpaletten ännu skarpare.

Just nu väntar jag på att Storebror ska bli klar med några "bossar" i WoW så att han kan hänga med till stugan. Kände mig riktigt klyftig när jag frågade honom så här efter 23 om han skulle följa idag eller om jag skulle hämta honom imorgon bitti. Döm om min förvåning när han sa ja (kan bero att kvällen alltid är vår tonårings bästa tid, man får ju passa på ;-))... Ser verkligen fram emot att få en stund med honom i bilen också, på sju mil hinner man ju surra lite...

Vi tar med lite mat och åker dit helt enkelt. Det är en gåva med syskon (om man kommer överens). Människor som känt en hela livet är något speciellt. De vet till och med saker om en som man själv inte vet... Lite tur är det att det fortfarande är ljust, annars är risken att Storebror och jag hade blivit helt utan säng eftersom det verkar blir lite sent. Nu ser vi åtminstone vart vi knölar ner oss. Vi är ju vana att ha det lite huller om buller så det funkar på semestern också. Kärlek till er alla. Kram

Underbara, älskade och hatade tonår...

Kaosmodern har just börjat trampa på en gammal bekant men samtidigt helt ny stig. Tonåren, jag upptäcker att jag börjat processa tonårstiden, min egen, andras och på något sätt då också barnens blivande. Jag tänker tonår, pratar med tonåringar och drömmer tonår.

Ända sen jag själv var tonåring har jag haft kontakt med strax tonåringar, tonåringar och nyss tonåringar på en massa olika sätt. Det har hittils varit både utmanande och spännande. Jag har lärt mig massor. Senast igår kom jag in i en facebookchat med en kille som jag jobbade med för 22 år sedan, när han var tonåring. Han var ett år yngre än Storebror är nu när han fick LVU och vi träffades. Till viss del hade vi olika bilder av saker så det blev blev både intressant och tänkvärt. Tonårstiden är omtumlande för de flesta, för tonåringen och men också för de runt omkring. Att skärskåda den från olika vinklar är spännande, häftigt men samtidigt lite jobbigt. Hur var det egentligen det där?

Kan tyckas lite onödigt att titta i backspegeln men jag tror att det är viktigt att göra det. Framförallt nu när man börjar "ha egna". Om man inte har lite koll på sig själv och vad man känner är det nog lätt att man blandar ihop sig och barnen. Eftersom tonåringar ofta känner väldigt mycket och är lite "känslo-otränade" så blir det naturligt att vi vuxna får uppdraget att få kollen på känslorna.

Bäddrar igenom Helena Harryssons "Släpp taget och håll i" igen. En bok som alla med tonåringar borde läsa. Mycket kloka tankar om att försöka hålla balans. Helena är en kvinna som är både klokare och ödmjukare än Jesper Juul (kan bero på att han har ett barn, hon har sex). Hon konstaterar att alla barn och föräldrar har sina processer och att det inte bara är tonåringen som utvecklas i det nya sättet att relatera. Hm, intressant... Vad tänker ni om tonåringar?

Nu ska jag titta på Sagan om ringen med henne, nästan-tonåringen... Ha en trevlig kväll Kram

Ja men ÅÅÅÅHHHHH...

Skönt att citera tonårssonen... det känns på något vänster exakt så, ja men ÅÅÅHHH... Livets nystan är lite trassligt. Många tåtar och för många färger men rätt mycket svart och grått. Sjukdom och sjukhushistorier lite här och var. Taktiken blir att ta det väldigt lugnt och bara vara. Titta på film, tända ljus och brasa, kramas, prata lite...

Jag blir nästan full i skratt när jag börjat upptäcka hur otroligt mycket de fåtal karlar som vi har på vår kvinnodominerade arbetsplats kliar varandra på ryggen. Tycker att varandra är underbara, anställer varandra och bekräftar varandra BARA för att de är just män. Känns som om män helt enkelt älskar att älska män, inte konstigt de ibland är lite homofobiska ;-). Kvinnor älskar ju också att älska män också. Lilla kruxet på arbetsplatser blir ju förstås att en man bara behöver vara hälften så duktig som en kvinna för att få jobb, stor plats, bli uppskattade, högre lön osv osv. Man kräver itne lika mycket av männen och de kommer undan med mer. Lite synd när man nöjer sig med hälften så bra...

Rätt förvånande hur vi håller på egentligen. Idag satt jag brevid några kvinnor som på fullt allvar pratade om att det är synd om män för att de blir ignorerade på förlossningen/ bvc... Hick, ursäkta, få se nu... älskling, här ligger jag och blöder och känner allt möjligt där solen aldrig lyser men visst, jag tycker verkligen att sköterskorna ska bjuda dig på kaffe och fråga hur DU mår... och jo, det är jag som kräks och har foglossningar under graviditeten och sen ammar dygnet runt men det klart att hon på bvc borde vända sig till dig och kolla hur föräldraskapet påverkar ditt liv älskling... Men ÅÅÅÅHHH, jag skulle tro att det faktiskt beror på att män är extremt ovana att bli dissade av kvinnor helt enkelt. Faktum är att det inte är första gången som jag hör diskussionen så kvinnor verkar inte heller vara så vana. Är det inte märkligt att det är så svårt att förlika sig med att det finns en arena där det inte är män som gäller? Låt oss säga att Mannen i Kaosfamiljens kropp hyfsat intakt gått igenom 4 barn ;-)...

Och har man inget annat för sig kan man ju fundera lite på den här intressanta krönikanhär eller uppröras över detta

Den här bara vara helgen ska nog bestå av bad med Lillasyster som vi plockar gipset av imorgon (har inte fått nämna det någonstans åt någon, hon har inte ens velat prata med folk som har sett gipset, hon är lite hemlig utav sig). Eter fyra veckors bad-fritt, hon kommer att bada sig sanslös. Lite trädgårdspyssel och säsongens sista fotbollsmatch står också på schemat men mest ska vi nog vara trötta. Ibland SKA man vara trött, andas lite in och ut, men ÅÅÅÅHHHH... Ha en trevlig helg

Tonåringar och lögnar-tanter...

Har just avslutat ett litet nattligt samtal med tonårs-sonen. Ett sånt där om livet och tingen. Mm, jo, det är sent på natten och jajjamän, jag vet att det var de gratis chipsen som först lockade (han har nyss börjat med månadspeng) men vad då? Ibland får man ta chansen helt enkelt och ibland dyker den upp precis efter en WoW raid. Eftersom det är sommarlov, helg och redan var rätt sent behövde vi inte stressa till något utan kunde vi ta det lugnt... Prata om en massa olika saker, både lite i de lite större sammanhangen och om lite mer personliga saker...

Vi berättar väl förstås inte de allra hemligaste grejjerna för varandra. Ömsesidig respekt... men vi vet ändå lite mer om livet och även mer finurliga, lustiga och skojiga saker om varandra nu än innan. Intressant att höra hur han resonerar om saker. Det är så häftigt att det håller på att bli vuxna egna människor av de där 4 kilos knytena som vi fick äran att få hem till oss. Och de där tanterna man träffade på när man hade bebis som sa att tiden bara säger swosh och sen är dom vuxna, dom ljög. Jag tycker att det känns oerhört länge sen jag hade Storebrors lilla rumpa i min hand och bar honom "dunt dunt".

Klockan 07:15 åker Storasyster och jag på fotbollscup. Det blir inte så mycket sömn men jag kommer ändå inte att ångra mig. Att prata med någon om livet och tingen, att mötas hjärta mot hjärta är alltid spännande, utvecklande och värt lite trötthet. Dessutom är det roligt att agera lite motpol till internet och filmer... Mamma irl ;-) Ha en trevlig helg...

Storebror har storlek 44 i skor

Och då när vi stod där på affären med nya skorna så frågade han: Mamma ser mina fötter stora ut? Vad säger man?
Tänk så lätt det är. Att ljuga lite för att göra någon lite mindre missnöjd. Att erbjuda honom ett par DC skor så att han inte tänker på det längre. Frisera sanningen för att undvika att ett barn får ett utbrott. Skylla på tvätten när man egentligen inte VILL klappa på någon tills de somnar. Säger som Författarna till Skit i mössan. Jösses vad föräldrar ljuger för sina barn fastän de vill att barnen ska tala sanning...

För mig var det lite magiskt när jag upptäckte så enkelt det blir när man säger jag vill inte när det är det man känner. Bra också. Alla behöver säga vad de vill och sen få respekt för vad de vill och vad de inte vill. Alla behöver lära sig lyssna på vill inte också. Jag kan lyssna på att Storasyster inte vill gå i skolan men tyvärr så måste hon göra det ändå. Känna hat är hon helt fri att göra, hur mycket som helst. Att klara sig i livet handlar som jag ser det väldigt mycket om att hantera känslor och om vi ljuger och tricksar för barnen (skyller på fröken, pusslar till allt praktiskt) så lär de sig inte de förrän långt senare... Klart man hatar saker ibland men gör dom ändå...

Så fram för mer utbrott, avbrott och sammanbrott. Barn behöver känna massor med saker och vuxna också. Vuxna är också bara människor men jag tror att vuxna precis som barn ibland behöver träna på att se sig lite i spegeln och vara ärliga både mot sig själva och andra. Vad känner jag och varför. Sen när man vet och inte skyller ifrån sig behöver man inte vara så rädd, man kan vara ärlig. Och jo, det händer att jag startar krig, beter mig som ett småbarn osv men får jag bara "rätt på det" så är det lugnt. Det behöver inte bli prestige, alla kan vara dumma ibland... Möjligtvis skulle många av vuxenvärldens trassel skulle kunna lösa sig om folk var ärligare mot sig själva och varandra.

Mitt svar till Storebror om fotstorleken då? Det blev helt enkelt en fråga: Vill du att jag ska vara ärlig? Storebror log och sa: Det är nog lika bra att du är ärlig Mamma, det är väl bara så att storlek 44 faktiskt inte kan räknas som litet va... Mm, precis, du är tjusig hur som helst Storebror!

Vad tänker ni om ärlighet? Hur mycket tricksar ni för era barn? Ha en trevlig kväll... Kram

Imponerad tonåring?

Jo, det börjar vara svårt att få imponerade blickar från tonåringen (eller för den delen hon, nästan tonåringen). Maten är i bästa fall ok och det är inget oh, jag vill vara som du mamma... Ibland får man ta till hemskt mycket fantasi för att höra mellan raderna att man är ok... I förrgår lyckades jag dock få Storebror att strö superlativ omkring sig i otrolig mängd. Skulle skjutsa in honom och en kompis till staden för medverkan i musikband. Kom hem, slängde fram potatisburgare och sen skulle vi åka. Kruxet var att jag hittade INTE EN ENDA av de två bilnycklarna. En visste jag låg på jobbet inne i staden, den andra hade Mannen haft dagen före. Ringde Mannen, nix pix, han hade ingen aning, han brukar ju hänga upp den. Hm, bil men ingen nyckel... Storebror, vi behöver cykla iväg och hämta en bil, skulle du kunna messa din kompis och säga att han gör sig redo eftersom det kommer att bli liiite tight med tid??? Och det var här som Storebror började svänga sig med de stora god-orden... -BRAVO MAMMA!!! (Grimash) DUKTIGT MAMMA, HUR LYCKAS DU?? MEN ÅHHHH!! JA MEN DU ÄR JU BARA BÄST MAMMA!!!!

Jag tackade så klart och valde att tro honom, man får inte vara så knusslig och analyserande jämnt. På samma sätt som att jag väljer att tro Mannen när han svarar ja på den direkta frågan om han tycker att jag är vacker. Äntligen liksom. Till slut blev det så att en kompis till mig skjutsade oss. Slutet gott allting gott men magiskt nog fortsatte Storebror hela vägen till stan att beskriva sin mor i stora positiva ordalag för sin kompis. Obekvämt nog kom det igår fram att det inte alls var Mannen som hade den andra bilnyckeln sist. Kaosmoderna var, som vanligt, den som lagt sista handen på en spårlöst försvunnen pryl (tyckte innan att det kändes skönt att för en gångs skull få le så där överseende mot Mannen). Nåja, allt är som det ska då. Sebror är alltid randiga, Kaosmödrar förnekar sig inte och tonåringar KAN vräka ur sig superlativ men det sitter lålngt inne. När jag tänker på saken är det sistnämnda väldigt naturligt. Det är bara att känna lugnet, jag var likadan i 13-årsåldern. Man kan inte beundra någon stenhårt om man ska frigöra sig. Bilden ovan är Storebror när han vill lana eller något... Det finns goda förhoppningar om att han ska klara sig bra i livet ;-) Hoppas att ni har en fin fredag! Kram PS (Kan inte någon berätta hur jag ska göra nya stycken numera, det här blir ju dödsjobbigt att läsa...)

Ibland är jag bara så usel...

Ibland kan jag bara inte hejda mig och låta bli att tjafsa med tonåringen. Inte med hans syskon heller. Jösses, kan vara rena bagateller och det händer att jag kör med taskiga vapen som hot om indragen speltid eller något annat som barnet tycker är jätteviktigt. Makt utan resonemang funkar dåligt och framförallt är det alltigenom förkastligt med lite äldre barn. För att två-åringar inte ska ramla i älvar och så är det ju ibland läge men sen... Och när jag tjafsat så känner jag mig så usel.

Sen slår mig tanken att precis ALLA relationer, i alla fall i min värld, om de ska fungera bra i längden är ömsesidiga. Ett tagande och ett givande där båda är intresserade av att den andra har det bra. Om det bara är den ena som prompt ska ha igenom sin vilja blir det ingen vettig relation. Om man inte lyssnar på den andra och försöker tänka sig in i den personens situation så blir det ren envägsrelation och för det mesta blir det i längden inte intressant för någon. Om det bara är den ena som får ut något av relationen rinner den lätt ut i sanden. Som jag ser det är de relationer som blir viktiga något som båda två vill ha och är beredda att jobba för. Blir det bara den enas ansvar att se till att det är en relation och att den funkar så ledsnar man. Och beter en person sig nonchalant eller som en maktgalning är det inte någon relation utan bara en show.

Om man nu vet alla de här sakerna om relationer, hur kan det då komma sig att man är en sån komplett idiot utmed sina barn ibland? Faktum är att barn faktiskt (även om de brukar vara grymt lojala) kan välja bort sina föräldrar...

Och för övrigt tänker jag mycket på vännerna som opererat sin sjuka 4-åring. Livet är så otroligt orättvist. När jag tänker på det blir jag ännu mer skamsen över att jag tjafsar om småsaker...

Hoppas att ni har det bra.