Motrörelse och vy över en Kaosbro...

Just när man tänker att man ungefär borde skrota Bloggen så börjar det poppa upp nya ämnen. Har ju hittat en alldeles underbar sida på facebook som jag nog nämnt förr. Lotta Sjöberg har startat den och den heter Family living, the true story. Kan väl egentligen beskrivas som en "släpp-ner-kraven-föräldrar-sida". En sån där sida där man kan skratta åt stöket tillsammans. Långt ifrån sköna hem, lantliv, villa liv, präktiga föräldratidningar och perfekta livbloggar. Heja Lotta!

Igår fick vi ett spontant besök av en arbetskompis och hennes man. Ingen "husesyn" utan bara flytta bort lite saker från kökssoffan och börja prata pm viktiga, skojiga och intressanta saker. Riktigt härligt och jag tänker att det gott kan vara bra så. Det här är inget sköna hem hem. Det här är ett ställe där vi lever, inte en show och det är bra. När det gäller ordning så är jag strulig och det står jag för. Vi har en massa grejer som dräller runt och trivselhögar överallt. Jag gör praktisk politik av det. Det känns inte som om de som kommer hit bryr sig nämnvärt. Möjligtvis kommer de hem och tycker att de har det fint hemma hos sig.

Folk bryr sig mindre om hur man klär sig än vad man tänker också. Ifjol när jag var i Venedig genom jobbet var jag på ett White-paty i underklänning med en vit blus över. INGEN märkte det ens så jag brydde mig inte heller... Det är en av fördelarna med att folk tänker på sig ;-). If you can´t beat it, join it. Ungefär som att en pappa som åker till vårdcentralen med ett barn aldrig någonsin avfärdas som en orolig hönsmamma utan blir tagen på fullt allvar. En kvinna som går in på en bilverkstad/dataaffär får mer hjälp osv.

Så låt oss tillsammans starta lite små motrörelser. Mot den perfekta semestern till exempel. Om alla är en liten aning ärligare mot varandra så kan fler släppa kraven. Semstern är som vanliga livet fast ledigare och kanske lite lösare i strukturen (vilket i sig kan ta tid att vänja in sig vid). Man har happy moments och en del andra moments...


Igår kväll tänkte jag att 4 barn var på tok för många, idag känns det underbart. Kram på er

Ett Luciautbrott...

Jesper Juul må säga vad han vill men om jag inte minns fel så har han bara ett barn och antagligen ett lugnt sådant. Karl'n har rätt på sätt och vis. Klart barn vill samarbeta men ibland vill barn även bråka, retas och "lätta på trycket". (Faktum är att även vi vuxna ibland gör det men det låtsas vi inte om). En sån där logistik-peaks vecka och final med Lucia. När det har varit Lucia hela dagen, på längden och på tvären, mysigt och vackert och kanske lite spännande... Då kan det vara så att det börjar bubbla av känslor i kroppen och då passar det bra med ett litet utbrott om man inte får ur sig dom på annat sätt...

Full respekt för att barn är olika. Våra barn är väldigt olika. Somliga gråter och andra skriker och slåss så att rutorna skallrar. En del har inte just några utbrott alls medans en del andra behöver pysa ur sig hur ofta som helst. Vi vuxnas uppdrag runt omkring blir mest att ta det lugnt, se till att saker inte går fullständigt över styr och låta barnet hantera sig. Prata om det efteråt så att de blir bättre och bättre på sig. Svårt men viktigt. Och jo, nu när vi går in i julveckorna kan vi nog lugnt räkna med lite "julspel" också. Faktum är att julspel nog kan räknas till en släkt-tradition. I min ursprungfamilj vet jag till exempel att vi brukade göra ett julspelsarrangemang på julafton modell stort (inte hela världen, vissa saker kan vi le åt än).

Just ja, en liten julrapport också. Ungefär hälften av adventsgrejjerna ligger fortfarande i lådan. Tomtarna bor också där än. Julklapparna har jag och en kompis gjort upp om att vi köper nästa torsdag. Det vi hittar då får dom ;-). Barnen har gjort ett juldass...

Ta det lugnt i julstöket mina vänner... Kram

Kaosmodern- med rätt att tråka ut och inte vara problemägare...

Till och med i ett äkta Kaoshem finns det gränser. Eller kanske man kan säga att det borde finnas. Gränser för stök, när det blir bortom allt tvivel stört omöjligt att hantera. När ett ställe i huset helt enkelt har ett sånt överflöd av uppfinningar, lego, sockar, plastgubbar, pyssel och pinnar så det i praktiken inte går att vara där. Övervåningen i vårt hus, där mellansyskonen huserar, har skenat över denna gräns med råge.

Lillebror ligger på vardagsrummsgolvet som en slips. Killen som norpat åt sig båda släkternas anseliga mängd hamstergener. Sparar på allt och har alltid gjort. "Det ni tycker är skrot blir skatter för mig. Man kan alltid göra nya saker av det, en del saker vet man bara inte vad än". Han säger att han aldrig mer har tänkt att städa. Hans plan är att spränga sitt hus varje gång det behöver städas. För någon dag sedan packade han ut alla saker i det angränsande genomfartsrummet. Det stället behöver man numera machete för att ta sig igenom. Lillebror ligger här i vardagsrummet och ylar att han hellre dör än städar.

Storasyster har barrikerat sig i sitt rum. Hon har inte ätit något idag eftersom hon har en sån taskig mamma. Jag nekade henne att åka till kusinerna då hon inte gjort det hon ska. De allra mesta av hennes saker ligger nerpackade i flyttlådor då vi gjorde om i hennes rum för ett par månader sen. Resten av grejjerna ligger omkringströdda på golvet i rummet i en salig röra. Storasyster har dessutom en del matte som hon borde göra. Ingenting händer, Storasyster blir oerhört trött av bara tanken på att ordna till något, oavsett om det gäller ordning eller skolarbete.

Och jo, jag känner igen känslorna som de här underbart fantasifulla, kreativa och drivna barnen har. Känslan av att helt tappa armarna och att ingenting någonsin kommer att bli bra. Däremot så är deras känslor inte mitt problem. Det ska göras och göras ordentligt men det gör inget om det tar tid. De väljer själva när de ska göra det men jag skjutsar/ sponsrar/ säger inte ja till några som helst roligheter förrän det är löst. Drottningen i Stökriket bestämmer helt enkelt (tillsammans med Mannen). Jag tjatar inte heller eftersom det inte är mitt problem.

Det där är en svår balans. Vad är mitt och vad är barnens problem. Storebror har en babiljard pantflaskor i sitt rum... Några i säck, ser nästan ut som någon sorts julprydnad.

Inte mitt problem. Barnens skolarbete är, när de kommer upp i högstadiet inte heller mitt problem. Om tre och ett halvt år är Storebror myndig. Mer om problemägande en annan dag. Inget julpynt än. Idag byter jag ringsignal till Fairytail of Nex York. Ha en trevlig lördag kväll. Kram

Åh, nej, nu "laggar det" igen...

-Varför får han sitta där, han har ju suttit där hela tiden? -Men åh, jag var ju först... -Orättvist... -Sluta slita i säkerhetsbältet... -Men han slutar ju inte trumma... -Aj, sluta sparkas... -Vem är det som visslar? Tyst, vi behöver inte fler ljud... -Bort med din äckliga fot... -Men vad då, vad har jag gjort?? -Jag tycker att alla ska samsas... -Men åh, varför är ingen normal i den här familjen... -TYST!!! (en helt vanlig bilfärd i Kaosfamiljen)

Vid frukosten imorse sa Lillasyster plötsligt bara tomat,tomat,tomat, tomat, tomat i flera minuter. Sen skrattade hon och konstaterade att hon laggat fast. Sen sa hon fast fast fast i någon minut. När jag frågade vad man gör åt sånt sa hon: -Det är bara att vänta lite... man kanske kan kramas under tiden också... Underbara unge, den enda i Kaosfamiljen som både klarar av att tänka och har humor på morgonen...

Och frågan är om man inte kan dra ut Lillasysters tanke lite till den större världen också. I dagens IT samhälle förväntar vi oss att allt ska gå jättesnabbt och bara funka. Fix färdiga gräsmattor och plantor från plantskolan. Bilar som bara fungerar. Telefoner med väderprognoser, GPS och google så att i kan veta allt hela tiden.Snyggt och tip-top alltid. Kanonväder hela sommaren och glada obråkiga barn. Och så sköljer verkligeheten över oss som tsunamivågor. Regn, tjuriga föräldrar, bråkande barn och planer som går i stöpet passar liksom inte in i bilden av vårt föräldraskap och inte av semester heller.

Har funderat lite över mitt föräldraskap och konstaterat att skillnaden mellan mig som mamma för Storebror och Lillasyster är milsvid. Hade jag fått hoppa tillbaka lite så hade jag nog velat säga till mig att inte ta allt så allvarligt, ta det lugnt och kanske berätta om Lillasysters tankar om laggande. Antagligen hade jag inte lyssnat på det örat ändå, jag hade ju så fullt sjå med att räkna ut hur man skulle vara förälder :-). Alla föräldrar måste nog göra sina erfarenheter och förhoppningsvis blir man bättre och bättre. Även som förälder "laggar man ofta fast" på något. Mat, sov, kläder, ljust och fräscht, gitfter, säkerhet...

Med sex personer i familjen blir det gott om utrymme för laggar. Tankarna om att jag själv, barnen, släkt, vänner och andra situationer "laggar fast" tänker jag bära med mig tillsammans med receptet väntan och eventuellt en kram... En utmaning att se fram emot vid nästa laggande bilfärd? Jag rapporterar om jag lyckas med laggartanken eller om jag får en skrik-flip... Ha det så gott och kram på er

En av landets värsta kravhelger?

Undrar lite stilla om midsommarhelgen är den värsta av alla "sköna hem och facebook- kolla vad vackert allt är runt omkring oss, vad mycket kompisar/ trevlig släkt vi har och vad himla lyckliga vi är" helger. En sån där på låtsas helg.

Visst, jag tror att folk har det bra men inte hela tiden. Jag tror att det mörkas en hel del en helg som denna. På fejjan skrivs det inte just något om pollenallergi, att man frös i vackra klänningen, dåliga förlorare, svårigheten att få till krans-jä-arna, mygg, tråkig stämning och regn. Det putsas lite på det faktum att det sällan är alla (om man är fler än en i sin familj) som gillar dans, släkten/ vännerna, hoppa säck och sill. Det smusslas även med att någon tog ett par snapsar för mycket och i bästa fall behövde ledas i säng. På bloggen "råkar man glömma" att familjemedlemmar inte bara log utan också tjurade ihop rejält i omgångar. Och så håller alla fasaderna uppe och känner sig värdelösa när det inte lyckas hela tiden för just dom.

Jag tror att det är omöjligt att ha det så där strålande underbart, vackert och lyckligt hela tiden. Dessutom skulle det förstås bli mördande tråkigt. Ungefär som att det är riktigt svårt att ha urkul i vackra kläder och jättesnygga klackeskor. Och ärligt talat, inte handlar det skicklighet heller om man skulle vara så där lyckad utan ärligt talat är det en stor portion tur. Född rätt och träffat rätt folk vid rätt tillfällen, bo på rätt ställe, alla friska, medvind, sol i ryggen, vaknat på rätt sida och en massa andra variabler som inte alls har att göra med att man förtjänat det eller har valt rätt dukning...

Kaosfamiljen har haft en riktig tur-helg men därmed inte sagt att vi varit utan avbrott, sammanbrott och utbrott. Som vanligt har det skrattats, retats, skojats och bråkats. Trevligt sällskap har vi också haft. Tur är fint och det gör en rätt ödmjuk att förstå att man har tur. Turhelgen avslutades med att vi träffade på en Lappuggla på ett kalhygge igår natt. Wow... Jag och fyra barn smög på den och tog kort tills den helt ljuslöst flög iväg. Hur coolt som helst. Dock lite synd att mobilkameran inte klarar varken zom eller motljus men håll till godo med detta turkort ;-)
Hoppas ni också haft tur. Kram

Trassel-torsdag...

Klockan 07.15 och bussen går 07.25. -Mamma, både mina vantar och skor är dyngsura och de gympaskorna är för små!! Shit... men åh... Efter ett par minuters febrilt sökande hittade vi två udda vänstervantar. Skorna fick Lillebror ha en dag till.

Sur som ättika satte han sig på cykeln. -Det är inte direkt de bästa grejerna jag har va Mamma, inte ens de näst bästa. Det enda som skulle ha varit sämre var om det var högervantarna istället, Då hade jag haft ett hål på hela handflatan och den andra hade jag inte haft alls för den är helt borta... Vi konstaterade att det verkligen var sant, det var kassa grejer vi lyckats gräva fram. Han flinade lite, vi kramades och sen skiljdes vi åt för dagen.

Efter ett riktigt ordentligt race med cykeln hann jag med den där sista möjliga bussen. Jag antar att jag, nästa gång någon frågar om jag tränar kan jag säga jepp, två gånger om dagen, fyra dagar i veckan. På morgonen cyklar jag jättefort, på eftermiddagen springer jag, också då jättefort. Jo oh vad jag motionerar, till och från bussen. När jag arbetade med behandling av missbrukande ungdomar pratade man ibland om att utsätta sig för tvingande situationer. Såna där situationer då man verkligen själv känner att man måste göra något och så utvecklas man av det. Lite så blir det med detta också. Träningsprogram är jag inte så mycket för men bussruscherna känns viktiga eftersom livet ofta kör ihop sig om man inte är tillräckligt snabb där. En verkligt effektiv sorts vardagsmotion. Och lyckas man bara ta sig upp på bussen så finns tid för återhämtning, ansvarslöshet, lugn och omkopplingstid inför nytt spännande jobbtrassel/ hemtrassel. Vårens första blåsippa har tittat fram. Mysigt efter allt det vita!
Kram på er och ha en fin fredag allihop!!