Ett Luciautbrott...

Jesper Juul må säga vad han vill men om jag inte minns fel så har han bara ett barn och antagligen ett lugnt sådant. Karl'n har rätt på sätt och vis. Klart barn vill samarbeta men ibland vill barn även bråka, retas och "lätta på trycket". (Faktum är att även vi vuxna ibland gör det men det låtsas vi inte om). En sån där logistik-peaks vecka och final med Lucia. När det har varit Lucia hela dagen, på längden och på tvären, mysigt och vackert och kanske lite spännande... Då kan det vara så att det börjar bubbla av känslor i kroppen och då passar det bra med ett litet utbrott om man inte får ur sig dom på annat sätt...

Full respekt för att barn är olika. Våra barn är väldigt olika. Somliga gråter och andra skriker och slåss så att rutorna skallrar. En del har inte just några utbrott alls medans en del andra behöver pysa ur sig hur ofta som helst. Vi vuxnas uppdrag runt omkring blir mest att ta det lugnt, se till att saker inte går fullständigt över styr och låta barnet hantera sig. Prata om det efteråt så att de blir bättre och bättre på sig. Svårt men viktigt. Och jo, nu när vi går in i julveckorna kan vi nog lugnt räkna med lite "julspel" också. Faktum är att julspel nog kan räknas till en släkt-tradition. I min ursprungfamilj vet jag till exempel att vi brukade göra ett julspelsarrangemang på julafton modell stort (inte hela världen, vissa saker kan vi le åt än).

Just ja, en liten julrapport också. Ungefär hälften av adventsgrejjerna ligger fortfarande i lådan. Tomtarna bor också där än. Julklapparna har jag och en kompis gjort upp om att vi köper nästa torsdag. Det vi hittar då får dom ;-). Barnen har gjort ett juldass...

Ta det lugnt i julstöket mina vänner... Kram

Underbara, älskade och hatade tonår...

Kaosmodern har just börjat trampa på en gammal bekant men samtidigt helt ny stig. Tonåren, jag upptäcker att jag börjat processa tonårstiden, min egen, andras och på något sätt då också barnens blivande. Jag tänker tonår, pratar med tonåringar och drömmer tonår.

Ända sen jag själv var tonåring har jag haft kontakt med strax tonåringar, tonåringar och nyss tonåringar på en massa olika sätt. Det har hittils varit både utmanande och spännande. Jag har lärt mig massor. Senast igår kom jag in i en facebookchat med en kille som jag jobbade med för 22 år sedan, när han var tonåring. Han var ett år yngre än Storebror är nu när han fick LVU och vi träffades. Till viss del hade vi olika bilder av saker så det blev blev både intressant och tänkvärt. Tonårstiden är omtumlande för de flesta, för tonåringen och men också för de runt omkring. Att skärskåda den från olika vinklar är spännande, häftigt men samtidigt lite jobbigt. Hur var det egentligen det där?

Kan tyckas lite onödigt att titta i backspegeln men jag tror att det är viktigt att göra det. Framförallt nu när man börjar "ha egna". Om man inte har lite koll på sig själv och vad man känner är det nog lätt att man blandar ihop sig och barnen. Eftersom tonåringar ofta känner väldigt mycket och är lite "känslo-otränade" så blir det naturligt att vi vuxna får uppdraget att få kollen på känslorna.

Bäddrar igenom Helena Harryssons "Släpp taget och håll i" igen. En bok som alla med tonåringar borde läsa. Mycket kloka tankar om att försöka hålla balans. Helena är en kvinna som är både klokare och ödmjukare än Jesper Juul (kan bero på att han har ett barn, hon har sex). Hon konstaterar att alla barn och föräldrar har sina processer och att det inte bara är tonåringen som utvecklas i det nya sättet att relatera. Hm, intressant... Vad tänker ni om tonåringar?

Nu ska jag titta på Sagan om ringen med henne, nästan-tonåringen... Ha en trevlig kväll Kram

Tonåren- en naturlighet, inte ett problem...

Ja må han leva, ja må han leva... Mannen och jag har just varit ner i tonårshålan och sjungit för dagens (ja, eller nattens) nya 14-åring. Han log så fint mot oss när han satt brevid datorn... Vårt barn, på väg att bli karl och tänk så han har lärt sig på de här åren. Göra pizza och fixa med datorer, engelska, hålla i pengar och att samsas. Såna där saker som kändes osannolika för ett par år sedan. Det är otroligt häftigt att se vem han blommar ut till att bli och jag kan konstatera att han börjar vara mer och mer flygfärdig...

Läser just Jesper Juuls "Men fatta då" som handlar om tonåringar. En helt underbar bok med en väldigt fin ton. Han konstaterar att tonåren inte varken är en sjukdom eller ett problem utan en naturlig fas i livet helt enkelt.

Och jepp, nu har jag hittills bara haft en egen men jag har jobbat med tonåringar sedan -88 och jösses så mycket kloka och härliga ungdomar jag träffat. Klart dom inte är klara än... men det är inte vi som är 15-35 år äldre heller. Vi lär oss massor hela tiden, hela livet...

Och när det gäller "mammeriet" för Storebror så är uppfostringsdelen över för länge sen. Han vet redan det mesta jag ska säga redan innan jag sagt det. Nu handlar det om att resonera och finnas där när han, framöver, precis som en fågelunge ska breda ut vingarna och kasta sig ut i livet...

Så, grattis på Storebror förstås men mest grattis är det till Mannen och mig som hade så tur att Storebror ville "flytta hem" till oss för att lära oss en sån massa saker för sanningen att säga har han nog lärt oss mer än vi lärt honom och det har nog alla våra barn gjort. Klart det är en utmaning med tonåringar men jag gillar dom i alla dess former och att vara mamma till tonåring verkar hittills vara oerhört kul. så klart att man inte vet hur man ska göra allt men det är ju också naturligt eftersom det är nytt... Ni som inte har tonåringar än kan börja längta redan nu... Kram på er

Hem ljuva hem

Hemma igen och det känns riktigt bra. Resan har varit alldeles underbar men det är alltid något speciellt med att komma hem igen. Längtan och saknad är inte så dumt ibland. Inte att vara för sig själv och vara lite oansvarig heller.

Och på tal om ansvar så har jag satt tänderna i Jesper Juuls bok, ditt kompetenta barn igen. Den tål alltid en omläsning och man får nya ideér. Juul pratar om ansvar och skiljer på det sociala ansvaret och det personliga ansvaret. Det sociala ansvaret är det ansvar vi har för varandra i familjen, gruppen, världen. Det personliga ansvaret är det ansvar vi har för vårt eget liv- vår fysiska, psykiska och andliga hälsa och utveckling. Jesper Juul hävdar alldeles bestämt att vi alla har personligt ansvar. Han skriver att kanske två av hundra av vuxna tar ansvar för sitt liv och sin integritet (!). Vidare säger han att en stor del av konflikterna mellan barn och vuxna eller mellan vuxna beror på att parterna inte kan (eller vill) ta personligt ansvar för sig själva utan istället ger varandra skulden.

Intressant tanke men samtidigt, shit vad taskigt. Jag känner själv hur jag vill vråla det är ditt fel till någon samtidigt som jag tänker att karln har rätt. Oftast blir det mindre trassel när "problemet" hamnar hos den som på riktigt kan göra något åt det (istället för den som tjatar, bönar, mutar, hotar osv osv). Och detta oavsett om det gäller en vantvägrande tre-åring, en 8 åring med totalt städsammansbrott, en 13 åring som glömmer gympa-grejorna eller en 40-åring som trycker i sig godis. Ok, jag är väl personligen ansvarig då. Nu har jag tänkt diskutera logistik över en tekopp med Mannen. Vad tänker ni om personligt ansvar? Karamellskålen här kommer jag ;-). Ha en trevlig kväll