Hur står du ut med att leva med dig själv ibland mamma?

Frågan kommer från tonårssonen när jag berättade om min senaste tur-som-en-tok-grej på cykelfronten. Glömde låsa min mormors cykel igår när jag for till jobbet och sen när jag kom med bussen var den borta. Hade dock sett någon som cyklade bortåt. Reflekterade till och med över att såg ut som om hen inte var så van att cykla på ishalka.

Anfäkta anamma, min mormors cykel! nåja, jag åkte ut till E4:an och där stod den, låst men nyckeln var fortfarande i. Jag betraktar det som om någon bara behövde låna den en stund. Nu är cykeln hemma igen. Jag skrattade hela vägen hem.

Det klart att jag blir galen på mig själv ibland. När jag tappar bort grejer och strular till det. Ibland går saker fullständigt och irreparabelt åt skogen, men oftast funkar det förvånande bra eftersom jag sällan får panik. Tonårssonen har stor lust att fostra till mig. Precis som otaliga andra jag träffat genom livet. Budskapet har varit Jenny du är alldeles underbar men skulle du inte göra mer av det och mindre av det? Skulle du inte lära dig att...

Men, zebror är alltid randiga och i grunden är nog den här zebran rätt nöjd med sig. Om jag inte skulle vara så här knasig hade jag inte varit jag och även om tonårssonen inte är imponerad (behöver inte tonårssöner vara), så har jag rätt mycket överseende med andra också. Som till exempel att Mannen tycker att det här var en fantastisk plats att torka en påse på.
Jag upprörs inte heller över att någon gör en "gogosbana" på toan nere och använder skor som "badkarsskydd". Ler snarare åt att det är innovativt.
Ibland får jag för mig att jag har roligare än genomsnittet just bara för att jag inte har full kontroll på allt och är måste ha ordning. Man får sig ofta ett gott skratt efteråt. En vacker dag kanske Storebror också kan se tjusningen med sin mor och att man behöver leka även om man är vuxen. Eller också inte men då är det hans problem. Så jag ler mot tonårssonen, även när han säger att han inte förstår att hans pappa står ut med mig, och säger att det förstår jag. Dessutom har jag inga problem med att dela med mig av mina katastrof/ mirakel historier. Hoppas livet leker för er också. Kram

En av landets värsta kravhelger?

Undrar lite stilla om midsommarhelgen är den värsta av alla "sköna hem och facebook- kolla vad vackert allt är runt omkring oss, vad mycket kompisar/ trevlig släkt vi har och vad himla lyckliga vi är" helger. En sån där på låtsas helg.

Visst, jag tror att folk har det bra men inte hela tiden. Jag tror att det mörkas en hel del en helg som denna. På fejjan skrivs det inte just något om pollenallergi, att man frös i vackra klänningen, dåliga förlorare, svårigheten att få till krans-jä-arna, mygg, tråkig stämning och regn. Det putsas lite på det faktum att det sällan är alla (om man är fler än en i sin familj) som gillar dans, släkten/ vännerna, hoppa säck och sill. Det smusslas även med att någon tog ett par snapsar för mycket och i bästa fall behövde ledas i säng. På bloggen "råkar man glömma" att familjemedlemmar inte bara log utan också tjurade ihop rejält i omgångar. Och så håller alla fasaderna uppe och känner sig värdelösa när det inte lyckas hela tiden för just dom.

Jag tror att det är omöjligt att ha det så där strålande underbart, vackert och lyckligt hela tiden. Dessutom skulle det förstås bli mördande tråkigt. Ungefär som att det är riktigt svårt att ha urkul i vackra kläder och jättesnygga klackeskor. Och ärligt talat, inte handlar det skicklighet heller om man skulle vara så där lyckad utan ärligt talat är det en stor portion tur. Född rätt och träffat rätt folk vid rätt tillfällen, bo på rätt ställe, alla friska, medvind, sol i ryggen, vaknat på rätt sida och en massa andra variabler som inte alls har att göra med att man förtjänat det eller har valt rätt dukning...

Kaosfamiljen har haft en riktig tur-helg men därmed inte sagt att vi varit utan avbrott, sammanbrott och utbrott. Som vanligt har det skrattats, retats, skojats och bråkats. Trevligt sällskap har vi också haft. Tur är fint och det gör en rätt ödmjuk att förstå att man har tur. Turhelgen avslutades med att vi träffade på en Lappuggla på ett kalhygge igår natt. Wow... Jag och fyra barn smög på den och tog kort tills den helt ljuslöst flög iväg. Hur coolt som helst. Dock lite synd att mobilkameran inte klarar varken zom eller motljus men håll till godo med detta turkort ;-)
Hoppas ni också haft tur. Kram