Sur som ättika satte han sig på cykeln. -Det är inte direkt de bästa grejerna jag har va Mamma, inte ens de näst bästa. Det enda som skulle ha varit sämre var om det var högervantarna istället, Då hade jag haft ett hål på hela handflatan och den andra hade jag inte haft alls för den är helt borta... Vi konstaterade att det verkligen var sant, det var kassa grejer vi lyckats gräva fram. Han flinade lite, vi kramades och sen skiljdes vi åt för dagen.
Efter ett riktigt ordentligt race med cykeln hann jag med den där sista möjliga bussen. Jag antar att jag, nästa gång någon frågar om jag tränar kan jag säga jepp, två gånger om dagen, fyra dagar i veckan. På morgonen cyklar jag jättefort, på eftermiddagen springer jag, också då jättefort. Jo oh vad jag motionerar, till och från bussen. När jag arbetade med behandling av missbrukande ungdomar pratade man ibland om att utsätta sig för tvingande situationer. Såna där situationer då man verkligen själv känner att man måste göra något och så utvecklas man av det. Lite så blir det med detta också. Träningsprogram är jag inte så mycket för men bussruscherna känns viktiga eftersom livet ofta kör ihop sig om man inte är tillräckligt snabb där. En verkligt effektiv sorts vardagsmotion. Och lyckas man bara ta sig upp på bussen så finns tid för återhämtning, ansvarslöshet, lugn och omkopplingstid inför nytt spännande jobbtrassel/ hemtrassel. Vårens första blåsippa har tittat fram. Mysigt efter allt det vita!
Kram på er och ha en fin fredag allihop!!
