Tonåren- en naturlighet, inte ett problem...

Ja må han leva, ja må han leva... Mannen och jag har just varit ner i tonårshålan och sjungit för dagens (ja, eller nattens) nya 14-åring. Han log så fint mot oss när han satt brevid datorn... Vårt barn, på väg att bli karl och tänk så han har lärt sig på de här åren. Göra pizza och fixa med datorer, engelska, hålla i pengar och att samsas. Såna där saker som kändes osannolika för ett par år sedan. Det är otroligt häftigt att se vem han blommar ut till att bli och jag kan konstatera att han börjar vara mer och mer flygfärdig...

Läser just Jesper Juuls "Men fatta då" som handlar om tonåringar. En helt underbar bok med en väldigt fin ton. Han konstaterar att tonåren inte varken är en sjukdom eller ett problem utan en naturlig fas i livet helt enkelt.

Och jepp, nu har jag hittills bara haft en egen men jag har jobbat med tonåringar sedan -88 och jösses så mycket kloka och härliga ungdomar jag träffat. Klart dom inte är klara än... men det är inte vi som är 15-35 år äldre heller. Vi lär oss massor hela tiden, hela livet...

Och när det gäller "mammeriet" för Storebror så är uppfostringsdelen över för länge sen. Han vet redan det mesta jag ska säga redan innan jag sagt det. Nu handlar det om att resonera och finnas där när han, framöver, precis som en fågelunge ska breda ut vingarna och kasta sig ut i livet...

Så, grattis på Storebror förstås men mest grattis är det till Mannen och mig som hade så tur att Storebror ville "flytta hem" till oss för att lära oss en sån massa saker för sanningen att säga har han nog lärt oss mer än vi lärt honom och det har nog alla våra barn gjort. Klart det är en utmaning med tonåringar men jag gillar dom i alla dess former och att vara mamma till tonåring verkar hittills vara oerhört kul. så klart att man inte vet hur man ska göra allt men det är ju också naturligt eftersom det är nytt... Ni som inte har tonåringar än kan börja längta redan nu... Kram på er

Sveriges charmigaste hem eller vanlig Kaos-sommar?

Ja men alla gör det ju... Lägger ut små mysiga inredningsdetaljer som man tänkt igenom jättenoga och som liksom gör pricken över i:et. Då kan väl inte jag vara sämre. Men... eftersom vi är en Kaosfamilj så är det väl inte charmigt på det där inrednings-tråktidnings-sättet. Såg att det fanns en tävling om Sveriges charmigaste hem där man skulle vinna 30000 kronor till möbler och inredning. Jag funderar på att skicka in den här bilden:

och visst borde väl vårt hem platsa... Inte för att vi är så genomtänkta kanske men bron är ju vit och naturligt avskavd... Är det inte sånt som kallas chabby chic? Det enda som hindrar mig från att fota hela vårt hus och lägga in det i den där tävlingen är risken att vinna. Eftersom jag trivs vill jag inte ha inredninig och renovering för 30000. Jag vill inte ha någon praktisk förvaring, ni ser ju var vi förvarar saker, fungerar utmärkt tack. Vi ska ju alldeles strax ha de där sakerna igen ;-).

Nä, vi har alldeles för fullt upp med annat än att charma till hemmet (fast jag kan tycka att vi har det charmigt, på riktigt. Och inte för att jag är något mattesnille men jag har på egen hand, genom huvudräkning, kommit fram till en sak. Det är att i en genomsnitts-Kaos-familj blir det i runda slängar lika många diskussioner som det finns stjärnor på himlen per DAG. Alla diskuterar allt möjligt med alla och sen kan ju alltid någon komma och lägga sig i och då kan man diskutera det en stund. Så nej, bästa priset till en Kaosdrottning är nog inte renovering utan en cykel (fast det har jag redan) eller ett par öronproppar... Ha en trevlig helg! Kram

VAD vill en pirat och VEM vill ha en?

När jag kom hem idag så gjorde jag en fasansfull upptäckt. Jag har varit stenhård i diskussionerna, inte vikt mig en tum. Haft Mannen, Storebror och Storasyster emot mig. Min ståndpunkt har trots detta varit solklar. Kapten Jack Sparrow är ett kräk och skulle ha lämnats åt sitt öde redan tidigt i första filmen. Elisabeth Swan skulle ha gift sig med Will Turner innan han blev förstörd eller dumpat honom också och levt lycklig i alla sina dagar med någon trevlig pålitlig landkrabba.

Efter att ha fört dessa diskussioner i veckor med idel mothugg så kommer jag hem idag och upptäcker att med vår Kalle Anka prenumeration som jag tackade ja till för tre veckor sedan följer, till övriga familjens förtjusning, en Jack Sparrow Lego gubbe...

Vad vill han? Är han en stalker? Är det ok att utöva voodo på Lego gubbar, i smyg, på nätterna när barnen sover? Kan man råka tvätta/tortera honom lite i tvättmaskinen? Kommer han att förråda oss? Vad tror ni, visst ser han rätt misstänkt ut?