Ett Luciautbrott...

Jesper Juul må säga vad han vill men om jag inte minns fel så har han bara ett barn och antagligen ett lugnt sådant. Karl'n har rätt på sätt och vis. Klart barn vill samarbeta men ibland vill barn även bråka, retas och "lätta på trycket". (Faktum är att även vi vuxna ibland gör det men det låtsas vi inte om). En sån där logistik-peaks vecka och final med Lucia. När det har varit Lucia hela dagen, på längden och på tvären, mysigt och vackert och kanske lite spännande... Då kan det vara så att det börjar bubbla av känslor i kroppen och då passar det bra med ett litet utbrott om man inte får ur sig dom på annat sätt...

Full respekt för att barn är olika. Våra barn är väldigt olika. Somliga gråter och andra skriker och slåss så att rutorna skallrar. En del har inte just några utbrott alls medans en del andra behöver pysa ur sig hur ofta som helst. Vi vuxnas uppdrag runt omkring blir mest att ta det lugnt, se till att saker inte går fullständigt över styr och låta barnet hantera sig. Prata om det efteråt så att de blir bättre och bättre på sig. Svårt men viktigt. Och jo, nu när vi går in i julveckorna kan vi nog lugnt räkna med lite "julspel" också. Faktum är att julspel nog kan räknas till en släkt-tradition. I min ursprungfamilj vet jag till exempel att vi brukade göra ett julspelsarrangemang på julafton modell stort (inte hela världen, vissa saker kan vi le åt än).

Just ja, en liten julrapport också. Ungefär hälften av adventsgrejjerna ligger fortfarande i lådan. Tomtarna bor också där än. Julklapparna har jag och en kompis gjort upp om att vi köper nästa torsdag. Det vi hittar då får dom ;-). Barnen har gjort ett juldass...

Ta det lugnt i julstöket mina vänner... Kram

Tvång är aldrig ok (om det inte gäller bakning då???)

Fick ett mail om att ett gäng barn i en klass inte vill baka och att det är för j-ligt. Det var ett sånt där långt mail, ett sånt där om uppfostran och som ifrågasatte oss som rår om en av vägrarna och vår föräldrakapacitet. Väldigt många är tydligen vägrarna också och det kändes som om vi föräldrar skulle straffas/ bötfällas/ klä skott för detta gräsliga hemska...

Hm, jag vet inte det... Få se nu... är det här inte en diskussion som vi brukar ta med barnen, väldigt noga? På längden och tvären har vi pratat om att man måste få säga nej och att det ska respekteras. Både pojkarna och flickorna är itutade detta. Och då undrar man ju, går klassresor över allt annat vett? Finns det något som säger att om en vill baka så måste alla göra det. Vill vi att våra barn ska lära sig uttrycka vad de vill och känner och stå för det? Jag vet inte, regeln här hemma är i alla fall att den som säger nej till kram eller lek är den som bestämmer. Då blir det inte varken kram eller lek. Hur kommer det sig att det inte kan gälla bakning. Det kanske inte ska bli något bakande alls då om folk inte vill. Då får man göra något annat helt enkelt. Kanske hela klassen får göra något annat. Nåja, Mannen och jag ska författa något tjusigt ang detta... Kan ju vara så att personen med vad är ni för föräldrar-mailet hade lite otur med tänkandet bara ;-).

För övrigt så har jag inte köpt en enda julklapp och är faktiskt inte det minsta stressad för det. Jag hinner, det ordnar sig. I detta hushållet är julklappar inte århundradets händelse, vi köper lite lämpligt mycket från önskelistan (de tre översta önskningarna brukar vara för dyra) och så är det bra med det. Julmaten finns på konsum och det mesta annat löser sig. Jag vägrar lägga på mig själv något "tvångsok" när det gäller julen. Det blir inget julbak (så det kan vara genetiskt) och jag vägrar att julstressa. Kram på er

Tankar från en ersättningsbuss

När tio tusen människor skulle lämna arenan blev det lite rörigt. Det är kallt o snöar. Buss istället för tåg. Att såna där saker som att livet inte blir som man tänkte sig är svårt att hantera för barn o ungdomar har jag lätt för att förstå. De är i början av livet o har inte lärt sig att hantera såna saker.

Att vuxna människor goes bananas över att livet ibland beter sig tycker jag är märkligt. Har de bott i ett akvarium utan kontakt med någonting? Har allt tills nu gått på räls jämnt o i så fall, är det inte dags att man inser att livet inte går att styra. Det kan inte alltid kullra vår väg.

Mannen igår som gormade över att det blev trångt o bökigt när l0000 människor, varav en drös var ordentligt fulla, kändes som ett fenomen. Säkert en man som brukar räkna ut lösningar på svåra problem annars men nu skippat logik o ta problemet personligt.

Samma sak med en kvinna här på ersättningsbussen. Kan ju undra lite om det verkligen ger något att skälla på busschauffören. Han kanske också hade någon annan plan för kvällen än att skjutsa en tjurig hop människor ett gäng mil norrut i snörök.

En viss förundran kan jag också känna inför människor som gnatar över snö o kyla. Hur länge har man bott på dessa breddgrader? Fortfarande förvånad? Det är sällan de som bott här kortast som gnäller mest....

O så har jag en del tankar on julstämning. Bra lustig tankevurpa vi gör där också. Som om stämning är något man kan vara i en hel m månad. Eller ens vill för den delen. Det skulle bli tråkigt on inte stämningar kom o gick. I helgen har jag varit i hårdrocksstämning, småbarnsstämning, tonårsstämning o prat om livet stämning. Huller om buller, med olika personer, välkända o okända. Helt underbart. Kram på er

Still loving you, tonåringen...

På resa med bara tonårssonen. Med tåg o buss så det blir en del kvantitetstid. Sitta och hänga tid. Sitta tyst och lyssna på musik, blippa med mobilen och sånt. Men faktum är att det även blir lite skratt, snack och brottning. Vilken j-a ynnest att han vill tillbringa en helg med morsan. Må vara att det är konsert med Scorpions som drar men ändå. Det blir något helt annat att sticka iväg någon annanstans. Att vara sig själv och tillsammans för en stund.

Resan är redan värd pengarna, redan innan konserten. Tacksamhet! Hoppas ni har en mysig lördag. Kram

Som om vissa saker bara vore dåligt?

Dags att låta vissa saker som hittills haft lite dåligt rykte uppgraderas. Det är konstigt att känslor som trötthet, ilska, sorg, avundsjuka har en sån negativ laddning. Alla känslor är naturliga och har ett syfte. Är man gravid, jobbar mycket eller har mycket att fundera på är det rimligt att man är trött tex. Känslor berättar något för oss.

Det är ett oskick att människor i allmänhet och föräldrar i synnerhet försöker bestämma vad som andra ska få känna och inte. Ilska är till exempel mycket bra. Det ger energi och möjlighet att sätta gränser för sig. Lek med tanken att man upptäcker att en kollega ständig sätter en i klistret, då är det läge att bli arg och kanske stryka personen från listan över pålitliga personer. Sorg har också sin plats men vi har liksom lust att dela upp känslor i bra och dåliga och försöker skippa dom, inte känna de känslor som vi tycker är dåliga helt enkelt. Mycket elände bottnar i att man försöker att känna bara de "bra" sakerna. Som om det inte fanns ett syfte med allt, som om det finns något som bara är svart eller vitt...

En person som känner en massa vill något. En treåring är inte arg bara för att... tonåringens trulighet har också en förklaring. Känslor är inga problem egentligen, det är hur vi hanterar dom. Sorg ska gråtas ut. Avundsjuka ska hanteras, inte gömmas undan. Vi behöver våra känslor, allihop på olika sätt... Shit, BÅDE Lillebror och Lillasyster har tydligen skridskor idag.... Stress är också naturligt... När man till exempel Bloggat istället för att kolla logistiken helt på sin plats med lite pulshöjning ;-). Sköt om er

Julstämning, quick fix...

Köp hem glögg och pepparkaksdeg. Slå på lämplig julmusik. Öppna jul-lådan och sätt dig i en fotölj med glögg. Låt barnen pynta överallt. Baka lite pepparkakor (går att avsluta i stort sett samma sekund som barnen tröttnar).

Och så vill jag säga att jag tror att toksnöande plockar fram det bästa hos människor. Akta er vilken sammanhållning det blir i ett samhälle när någon vräker snö över det. Det har kommit bortåt en meter snö sista dygnet och folk har kämpat. Med snöslungor, traktorer, spadar, sopar har vi gått man ur huse och bekämpat snö. Vi har skrattat, pratat, svurit och hjälpt varandra. Tagit en paus och så på det igen. De flesta blir pratsjuka när de plumsat i snö en stund och man kan hjälpa till och putta loss vilket pucko som helst som kört fast. Mot vädrets makter är vi alla lika (utom kanske dom som äger en traktor).

Och det klart, en meter snö underlättar julkänslan men jag måste säga att jag gillar det där med väder. Det är en av fördelarna med att bo i norrland. Man hinner inte förledas till att tro att man kan planera och styra upp allt. Livet, vädret, ja en massa saker som man inte kan styra över kommer emellan. Det enda vi kan göra är att försöka bestämma över oss själva med de förutsättningar vi har. Här är en länk som också handlar om det. Kloka Jada Pinkett-Smith. Sköt om er Kram

Kaosmodern- med rätt att tråka ut och inte vara problemägare...

Till och med i ett äkta Kaoshem finns det gränser. Eller kanske man kan säga att det borde finnas. Gränser för stök, när det blir bortom allt tvivel stört omöjligt att hantera. När ett ställe i huset helt enkelt har ett sånt överflöd av uppfinningar, lego, sockar, plastgubbar, pyssel och pinnar så det i praktiken inte går att vara där. Övervåningen i vårt hus, där mellansyskonen huserar, har skenat över denna gräns med råge.

Lillebror ligger på vardagsrummsgolvet som en slips. Killen som norpat åt sig båda släkternas anseliga mängd hamstergener. Sparar på allt och har alltid gjort. "Det ni tycker är skrot blir skatter för mig. Man kan alltid göra nya saker av det, en del saker vet man bara inte vad än". Han säger att han aldrig mer har tänkt att städa. Hans plan är att spränga sitt hus varje gång det behöver städas. För någon dag sedan packade han ut alla saker i det angränsande genomfartsrummet. Det stället behöver man numera machete för att ta sig igenom. Lillebror ligger här i vardagsrummet och ylar att han hellre dör än städar.

Storasyster har barrikerat sig i sitt rum. Hon har inte ätit något idag eftersom hon har en sån taskig mamma. Jag nekade henne att åka till kusinerna då hon inte gjort det hon ska. De allra mesta av hennes saker ligger nerpackade i flyttlådor då vi gjorde om i hennes rum för ett par månader sen. Resten av grejjerna ligger omkringströdda på golvet i rummet i en salig röra. Storasyster har dessutom en del matte som hon borde göra. Ingenting händer, Storasyster blir oerhört trött av bara tanken på att ordna till något, oavsett om det gäller ordning eller skolarbete.

Och jo, jag känner igen känslorna som de här underbart fantasifulla, kreativa och drivna barnen har. Känslan av att helt tappa armarna och att ingenting någonsin kommer att bli bra. Däremot så är deras känslor inte mitt problem. Det ska göras och göras ordentligt men det gör inget om det tar tid. De väljer själva när de ska göra det men jag skjutsar/ sponsrar/ säger inte ja till några som helst roligheter förrän det är löst. Drottningen i Stökriket bestämmer helt enkelt (tillsammans med Mannen). Jag tjatar inte heller eftersom det inte är mitt problem.

Det där är en svår balans. Vad är mitt och vad är barnens problem. Storebror har en babiljard pantflaskor i sitt rum... Några i säck, ser nästan ut som någon sorts julprydnad.

Inte mitt problem. Barnens skolarbete är, när de kommer upp i högstadiet inte heller mitt problem. Om tre och ett halvt år är Storebror myndig. Mer om problemägande en annan dag. Inget julpynt än. Idag byter jag ringsignal till Fairytail of Nex York. Ha en trevlig lördag kväll. Kram