Julstämning, quick fix...

Köp hem glögg och pepparkaksdeg. Slå på lämplig julmusik. Öppna jul-lådan och sätt dig i en fotölj med glögg. Låt barnen pynta överallt. Baka lite pepparkakor (går att avsluta i stort sett samma sekund som barnen tröttnar).

Och så vill jag säga att jag tror att toksnöande plockar fram det bästa hos människor. Akta er vilken sammanhållning det blir i ett samhälle när någon vräker snö över det. Det har kommit bortåt en meter snö sista dygnet och folk har kämpat. Med snöslungor, traktorer, spadar, sopar har vi gått man ur huse och bekämpat snö. Vi har skrattat, pratat, svurit och hjälpt varandra. Tagit en paus och så på det igen. De flesta blir pratsjuka när de plumsat i snö en stund och man kan hjälpa till och putta loss vilket pucko som helst som kört fast. Mot vädrets makter är vi alla lika (utom kanske dom som äger en traktor).

Och det klart, en meter snö underlättar julkänslan men jag måste säga att jag gillar det där med väder. Det är en av fördelarna med att bo i norrland. Man hinner inte förledas till att tro att man kan planera och styra upp allt. Livet, vädret, ja en massa saker som man inte kan styra över kommer emellan. Det enda vi kan göra är att försöka bestämma över oss själva med de förutsättningar vi har. Här är en länk som också handlar om det. Kloka Jada Pinkett-Smith. Sköt om er Kram

Behöver vi lite snöstorm ibland?

Ibland blir man nästan full i skratt. Vi människor planerar och ordnar. Stressar över massvis med saker. Ringer från mobiler och skickar efter via datorn. Tror att vi kan bestämma precis hur allt ska bli och att vi kan fixa det perfekta. Jag tänker att vi behöver lite snöstorm, magsjuka, smällkallt eller askmoln för att begripa. Begripa att vi är såå små... Att det finns en massa saker som man bara kan förhålla sig till... Att det inte finns någon som alltid kan få som den vill... Jag tänker att vi de senaste 20 åren blivit extremt korkade och dåliga på att vänta och handskas med livets överraskningar.

När jag var runt 20 så flygliftade jag ofta. Skjuts till flygplatsen och sen var man där tills man kom med, helt enkelt. Utrustad med en väska som var skön att sitta på, lite pengar och en kortlek satt man och väntade. Ville det sig illa fick man sova över. Det känns som en helt annan värld. Nu förväntar vi oss att allt bara ska funka och annars vill vi åtala någon (och det gäller även många 20 åringar har jag märkt). Vi vrålar på SJ, skriver arga mail till SAS eller anklagar någon på kommunen istället för att förlika sig med situationen, låta armarna hänga en stund och sen göra det bästa av det. Ständig uppkoppling med mobiler, bredband, GPS, Mp3 och allsköns tekniska saker samt garantier gör att vi tror att vi ska slippa utsättas för oväntade saker och oplanerad tid. Som om det skulle vara det värsta?

Ibland blir utflykten ännu bättre av att köra vilse. Många av mina absolut roligaste minnen är i samband med att saker inte blivit som jag tänkt mig. Stunder när oväntade saker och oplanerad tid dykt upp. Jag har träffat människor som för alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. I många fall ger livets oplanerade krokar perspektiv på livet. Till exempel har överhängande magsjuka ofta gett friska helger och högtider en extra "skjuts". Jag funderar på att adoptera ett arabiskt uttryck som enligt Wikipedia både används av muslimer, judar och kristna är Insha-Allah, om gud vill. Klart man måste fixa en del själv och göra sitt bästa men livet är fullt av ställen där oro och planering inte hjälper, det handlar mest om att hitta humorn i det hela och flyta med. Jag hoppas på att snöa in med mina kära. Hoppas det händer er också, Insha-Allah ;-)

Hej och välkommna till årets gnällföreställning...

Denna obekväma tanke slog mig som en blixt i huvudet för någon dag sedan. Vilken gnäll-kärring jag är, nej, inte ens det, en liten gnällig unge är vad jag är. Utan någon egen förskyllan och utan några som helst möjligheter att välja (?).

Något barn som är lite jobbigt just nu. Snöyra, jul och en massa annat. Ja men jösses... Är jag vuxen och tar ansvar för mina egna handlingar och val?

Om vi börjar med barnet så är det just ett barn med all rätt att göra fel eftersom barn ska träna sig på saker, på att leva livet. Jag däremot är den vuxna i kråksången. Jag är den som levt x antal år före barnet föddes och därför bör kunna visa allt jag lärt mig och be om ursäkt om jag inte lyckas. Ansvaret är alltid mer mitt än barnets när vi hamnar i konflikt.

Snöyran är som den är och den är åtminstone rättvis, den drabbar alla och får oss att än en gång inse att vi är små och att det finns saker som är större som vi inte kan påverka, bara förhålla oss till. Men snö förenar också. Plötsligt byter man ett par ord med andra som strävar på i snöyran. Vips har man bytt en hel massa ord med morsan och farsans grannar. På affären ler alla mot varandra, pratar lite och har inte alls bråttom ut ;-).

Och så tänker jag att julen liksom snön är en händelse, inget problem. Det är något att förhålla sig till och som man kan välja att njuta av. Så trots att vi håller på att fullständigt snöa över och julen är i antågande så är det rätt lugnt. När vi tittar ut genom fönstret ser det ut som ett julkort, inne är det lugnt och skönt. Nä, men hej och välkommen Julfrid...