Lite opeppad

har jag varit i helgen. Funderat en hel massa över saker. Och så såg jag den där lådan med kort sen -98 som vi inte satt in i album... och tänkte på alla saker jag kanske borde göra fast jag verkligen inte ville. Igår utlyste jag en vilodag för mej. Gjorde inte någonting som inte var absolut livsnödvändigt. Sköönt...

Idag känns det lite bättre. Korten kan vi fixa när vi blir pensionärer och det andra får man väl jobba på, försöka dra sitt strå till stacken... Hoppas ni haft en riktigt bra helg

Lillebror steker potatis

Våra barn har varit rätt puckade i sexårsåldern och Lillebror följer det mönstret väldigt bra. Han ramlar överallt, kladdar och bryter ihop. Har riktigt rekorderliga raseriutbrott över saker som mest gör en förvånad...

Men precis som våra andra sexåringar är han också alldeles underbar mellan varven. Idag erbjöd han sig att hjälpa till med maten. Han skalade potatisar, skar och stekte, helt själv för första gången... Vi lyssnade på hans musik och dukade fint. Massa ljus igen... Och akta er så stolt han var. Det fanns inte en som missade att det var han som bjöd på världens godaste potatis... Jag tror han växte en decimeter...

Lilla tonåren brukar proffsen kalla sexårsåldern. Är det så kan det tänkas att vi klarar det, till och med fyra gånger. Så länge det finns stjärnstunder så kan det funka... Sov gott på er Kram

En Nattuggla förnekar sig inte

Varje morgon tänker jag att jag bara MÅSTE gå och lägga mig tidigt. När kvällen kommer är det så mysigt att sitta uppe. Lugnt och skönt. Reflektera lite över livet och tingen. Tankar/ diskussioner som på olika sätt dykt upp de sista dagarna är:

*Varför verkar det vara så tråkigt att vara mamma? Överallt tjatar mammor på halvstora barn om mössor, försöker lura i ovilliga barn sandiga mackor på stranden/ i pulkabacken (fast då snöiga), håller koll på familjens packning, aktiviteter, gympaväskor osv osv osv medans pappor i högre utsträckning busar och roar sig.
* Vad i hela världen skulle man göra om man vann 25000 kronor i månaden i 25 år och hur skulle du bidra till mänskligheten? (Förrutom att shoppa en tvättmaskin som inte tuggar kläder och en storköksdiskmaskin)
* Vad häftigt det är att vara del i en familj som kan dansa ut julgranen själva utan att riva omkull den på grund av trängsel.
*En applåd för facebookgrupper med bortskänkes/bytes/önskas där man kan byta grejer med varandra
* Är det etiskt att avliva en fisk som inte är frisk och ska man i så fall dölja det för Storasyster?
* Behöver barn alldeles tvunget ha aktiviteter?
*Varför börjar man lysa upp i trädgårdar när vi har energikris?
* Hur högt kan ett tvättberg bli innan det börjar bildas is längst upp?

Hej hopp, dags för tekopp med Mannen, kanske hittar vi nya tankar... Nattuggleri på hög nivå... Sen gör jag som Pippi, säger till mig själv på skarpen, marsch i säng... Kram på er

Mmmm, lördagkväll

Klart det har varit lite gnissel ikväll... Mannen är på vinylfest, vi andra har haft ljusfest. Eller en allt möjligtfest som Lillebror sa. Vi tände så många ljus så att brandvarnaren började pipa. Varmt och vackert. Jättemysigt men mitt i allt så finns det ju alltid minst fyra viljor om vad som ska göras härnäst. Lite gnissel och sen var vi där... Film, prat om viktiga/oviktiga saker, lite bus, lite kiv, skratt, kramar och massor med godis. Myyys...

Jag blir ofta varm i hjärtat när jag tittar på mina fyra barn, fyra helt olika sorter. När vi skulle få Storebror tänkte jag att en bebis är en bebis och så får man den och lär den saker och fostrar den och så. Låt oss säga att planen fick revideras en aning. De är ju personer redan på stört, när de kommer ut... Det som funkar med denn ena är tji med den andra... Numera tänker jag mer att mitt uppdrag är att älska dom så som dom är. Inte fixa till och stuka om. Försöka hjälpa dom att hitta sig, sina platser i livet och leva med sina personligheters för och nackdelar för att till slut klara sig själva. Och mitt i allt det ska jag också leva med mig, för precis som med alla andra är mina bästa egenskaper också mina sämsta... Kram på er också bloggvänner

Hall trauma bearbetning

Kanske är jag lite konstig helt enkelt. Mannen tycker åtminstone det ibland men det bjuder jag på. -Men åh, det har ju blivit så fiiint säger folk (och jo, det håller jag med om och det är kul) angående vår nya hall och make-over badrum. Och sen säger någon att det ju måste vara värt det, vilken tur att ni fick en vattenskada... Det är då som det händer, jag som brukar vara positiv till det mesta, utom att åka bil långt med Kaosfamiljen, börjar tänka nattsvart... Egentligen är det för tidigt men jag tycker ändå att man måste försöka prata om saker...

Väck mig mitt i natten och jag skulle kunna rabbla allsköns olika umbäranden jag stått ut med under den 4 månader långa renoveringstiden (dags att sluta läsa nu om ni inte vill höra gnäll):
* Hål i hallen, stället man måste passera till köket, vardagsrummet, toan, källaren, övervåningen, vårt sovrum och syskonen Lills sovrum.
* Utan vatten ett gäng dagar
* Kliva upp vid tre-rycket i fyra månader för att Lillasyster inte längre vågade gå på toa själv
* Beredskap för att hantverkare eventuellt kunde dyka upp vid sjusnåret med någon stor slagborr eller hilti på mina lediga mysdagar
* Sex veckors tropisk värme med surrande byggfläkt
* Toasaker vid bron, inne i vardagsrummet, köket, samt delar av vårt sovrum
* Hallsaker inne i vardagsrummet, köket och över hela källaren
* Byggdamm och byggstök... Det tycker jag man borde få betalt för att ha hemma hos sig...

Ah, ni hör ju, det var för tidigt för mig att närma mig ämnet. Mitt sedvanliga guldfiskminne fungerar inte när det gäller renoveringsumbäranden. Och hur länge är man nöjd? Och hur nöjd är man på en skala mellan mätt på pulvermos och korv (1) och åkt Daemon på Tivoli (10). Jodå, jag är nöjd, hallmattan käkar inte upp lika många vantar men ändå känns det som närmare pulvermos än Daemon. Jag förstår att det finns många som har inredning som ett intresse men jag har inte det. Jag anpassar mig blixtsnabbt till det nya, nu när vi har en hall och toa igen. Jag har det liksom lite på känn att nyårsaftonens bad i badtunna och hopp i fluffsnö är något jag kommer att prata om på ålderdomshemmet medans hela halltraumat som tur är, både umbäranden och hur fint det blev kommer att vara glömt.
Hoppas ni har en alldeles underbar morgondag och snö att busa med i det friska vädret Kram

Kaos med Kärlek

Det må vara att vi har Kaosområden som vi inte får bukt med, att vi ständigt söker saker, att det bråkas på längden och tvären och att man ibland önskar sig en helt egen lite tyst garderob man kan få krypa in i för att få lugn och ro. Mitt i alltihop finns ett pulserande liv och en ocean av kärlek att hämta kraft ur.

Vips är Lillebror och Lillasyster är vi-som-är bäst-och-har-Bamse-mössa-gänget. Plötsligt håller Storebror och Storasyster om varandra när det är läskig film. Storebror hjälper Lillasyster med vantarna. Storasyster tröstar Lillebror när han fått stryk i wii-boxning av Lillasyster. Lillebror låter Storebror ha läskigaste Legomonstret. Storasyster lånar ut sin trollstav till Lillasyster som i sin tur lånar ut sina glittervingar när de leker stor fantasilek. Är man lite uppmärksam är tecknen på kärleken många och kombinationerna oändliga.

Om man har en taskig dag kan man när som helst ställa sig var som helst i huset och ropa -Jag behöver en kram eller -Kan ingen berätta för mig att jag är vacker... och få många napp. Min känsla är att vår bästa tid är nu. Efter den mest akuta småbarnstiden och före tonåren. Love makes the world go round... Kärlek till er Bloggvänner

Ofrivilligt socialt träningsläger

Massor med mysig snö men ibland blir det inte som man tänker sig när man tar ledigt för att Kaosfamiljen ska ha det mysigt. Idag har barnen bråkat från morgon till kväll. Framförallt har Storebror och Storasyster retat hål i huvudet på varandra. Inte ens när syskonen Lill gick till kompis kunde de hitta på något annat än att gå efter varandra och tjafsa, gnälla och gapa på varandra. Kaosmamman tänkte att om vi går ut och åker pulka blir det bättre, icke. Efter en stund blev jag less och gick upp på garagetaket för att skotta av det. Snö är fint, det dämpar ljud så bra. Jag kunde bara höra lite avlägset att det fortsatte i bråkspåret. Suckade lite och skottade vidare. Det är social träning brukar min mamma säga när barnen bråkar. Så då har man alltså ofrivilligt varit på socialt träningsläger idag då...

Kanske ligger det något i det. Konflikter leder till utveckling. I konflikter möts man förhoppningsvis och lär man sig något. Både om sig själv och den andre. Var man själv står, vad man vill och vad den andra personen vill. Att argumentera för sin sak och lyssna osv osv. Har just läst ut Katerina Janouchs bok Bedragen. En mycket bra bok som bland annat handlar om social träning i den familj som man själv försöker sig på att skapa. När livet rullar på med barnbråk, VAB och sura handdukar och man själv ska förställa vuxen...

En tanke som slår mig när jag läser boken är hur viktigt det är att fortsätta mötas. Inte bara träffas och utbyta praktisk information utan verkligen mötas. Stanna upp och berätta vad man känner och tänker. Det har hänt en hel del sedan Mannen och jag träffades. Förhoppningsvis utvecklas man hela tiden och då gäller det att hänga med så vi inte tappar bort varandra. Klart vi måste skriva om våra livskartor tillsammans ibland, vad vill/tänker/känner du/jag/vi numera? Så nu, dags för tekopp med Mannen. Hoppas ni har en trevlig kväll