Vardagsanfall!!!!

Ibland kommer den över mig, den där vardags-grå-grå känslan. Ni vet lämna, jobb, lunch jobb, hämta, middag, läxor, kvällsfika, sova.... Torka booord!!!

Men, ikväll ska jag inte tjuta. Egentligen borde jag aldrig det eftersom det här är ett riktigt i-lands problem. Lite besläktat med fenomenet livspussel. Har man inte i många fall så många pusselbitar som man gör sig? Kanske borde man sortera lite i måste -måstena och låtsas-måstena ibland. Och ärligt talat, visst borde det gå att göra något åt vardagen också ibland? Med handen på hjärtat skulle jag kunna göra det i alla fall. Jag jobbar 75% och är ledig imorgon, halv helg ikväll och morgondagen skulle jag kunna göra om till en tok-torsdag (popcorn till lunch eller nåt). Jag är den som är vuxen, vem ska hindra mig? ;-) Eller också klämmer vi till med några hoppsa-steg och sen drar vi till skogs. Vårvinter... en alldeles underbar årstid nära mej :-). Gör vi något av ovanstående går nog vardagsanfallet över.




Tack för alla kommentarer, jag blir jätteglad. Ni är ju för söta, kloka och trevliga. Hoppas att ni också får ha tok-torsdag imorgon.

Speciella möten...

Ibland dyker dom upp, möjligheterna till speciella möten. Jag har just suttit och pratat en lång stund med en farbror som började "med det där med fruntimmer" när han var (håll i er nu) 73 år gammal. Han berättade om sig själv, en väldigt intressant och brokig historia. Angående det där med fruntimmer så sa han att "vid 73 års ålder var jag som mogen och tyckte att det skulle vara kul". Han blev sambo för första gången när han var 74. Ja jösses, jag ler stort än. En nöjd man som är en bra bit över 80 och har väldigt mycket glimten i ögat. Äkta livsglädje, och så fort man hittar en stor skopa livsglädje bör man förstås dela med sig.

På tal om att dela med sig så är det en ynnest att ha människor att dela med sig med. Både lycka och elände behöver delas. Tänk vilken förmån det är att ha någon att ringa till när man till exempel är från vettet av ilska eller har kört fast på något sätt. Ringa en vän, prata en stund och "bena ut allt". Hitta trådarna och sortera lite för att sen kunna knyta ihop rätt igen. Jag har privilegiet att ha människor i verkliga livet där vi kan vara helt ärliga med saker utan att någon svimmar. Ärlighet föder ärlighet och det är guld värt. Dessutom har jag bloggen och kloka mysiga ni. Tack!

Och så får jag ibland vara med om såna här speciella möten. Dagens möte hoppas jag att jag ska spara i hjärtat och le åt i hela mitt liv. Ha en fin fortsättning på dagen. Kram på er

Cirkus-lunch

Det här med cirkuslunch har vi praktiserat i många år. Den vanligaste sorten är bråk, att någon ramlar från stolen, spiller, äter med händerna, brister ut i sång, gör obeskrivliga ljud eller tappar saker i golvet. Igår var jag med om en helt ny sorts cirkus-lunch, trollerilunch. Bakom detta blå skynke försvann det massor med korv. Gratis inträde var det också, gissa om jag blev förtjust?


Det finns en hel bunt fördelar med att barnen blir äldre :-). Ha en trevlig helg, måtte håret på era tår aldrig trilla av (en gammal Tolkienhälsning)

Vardags-VM

Ibland står det en liksom upp i halsen. Tillsammans-tvånget och Lyckliga familjen tävlingar. I en sån här stor familj som Kaosfamiljen har vi olika intressen helt enkelt. Det är sju år mellan Storebror och Lillasyster och Mannen och jag känner inte heller alltid för samma saker. För någon helg sedan åkte jag slalom själv eftersom jag för dagen var den enda som kände mig manad. Det var flera som tyckte att det var jättekonstigt, som om mammor inte kan vilja göra något själv utan uteslutande ska stå i backen och langa fram choklad och mackor. I vår familj är det visst inte alltid som det är positivt för sammanhållningen och mysfaktorn om vi gör samma saker.

Och så kommer vi in på Lyckliga familjen tävlingar. Det kan ju bara vara en i kvarteret som har nyast kök. Endast en på arbetsplatsen som har vackrast man, högst lön, smalast midja, lydigast vovve, snabbaste bebisen på att vända sig, barn med flest gluggar, mest hår, flest kompisar, artigast tonåring(!) osv osv. Tävlingar hör sport till och det finns gott om folk som gör sig olyckliga på det men där finns det regler och när matchen är slut är den slut. Jag tänker att man ska försöka undvika alla andra sorters tävlingar eftersom det finns en vinnare och en hel bunt förlorare i varje tävling. Det är stört omöjligt att vinna alla grenar i vardags-VM och börjar man tävla så blir man sårbar till tusen och man gör dessutom inte bara sig själv utan fler människor sårbara. Ibland är det jobbigt och helt hemskt att vara människa. Låt oss visa varandra det också istället för att "mörka" och säga bara bra tack själv då.

Livet blir större och häftigare om vi kan prata om både med och motgångar. Dela med oss till varandra och lära oss av varandra. Tack för att ni kommenterar, underbara ni. Kram på er

Storasyster har ordnat en svärburk

och om jag inte hade bitit ihop tänderna kanonhårt så hade den redan varit full. Jag ägnar i stort sett varje vaken oplanerad minut åt att söka viktig sak. Jag hittar massor med saker men inte den viktigaste. Har sökt på varje logiskt ställe i hela huset. Utlovat hittelön på 40:- till den som hittar. Frustrerad? Nä, hur kan någon tro det. Jag som ÄLSKAR att söka saker och liksom inte har något vettigare för mig (nu kniper jag ihop munnen igen, risk för att fylla den #€#X##X burken annars). Drömmer till och med om vart viktiga saken skulle kunna vara men nej, inget napp...

Och så får man ju mota dom där känslorna av att man är helt värdelös och att bästa sättet att lösa situationen vore att man skickades iväg till Andromeda galaxen. Aghhh... Ville bara säga det, nu, god natt...

Kris =utveckling?

Ja det ligger ju nåt i det där. Ingen mår bra och har flyt hela tiden och framförallt inte i en sån här lite större familj. Alltid är det något som kör ihop sig och sällan eller aldrig vill alla och blir nöjda av samma saker. Nix pix, kriser hela tiden. Barnen krisar i olika konstellationer, en förälder och ett barn, båda föräldrarna och ett barn eller också krisar föräldrarna sinsemellan. Ibland gråter vi och ibland skriker vi men det är inte mer med det, egentligen. Kriser behövs. Varken barn eller vuxna kan/ ska ha det bra jämt. Förhoppningsvis växer vi och utvecklas.

På tal om växa kris och utvecklas så har Ketchupmamman hittat ett sätt att bota vinterkrisen. Så nu kan man satsa på Winter 2012 istället för Beach 2011 och få till oerhört rekorderliga magplask och schyssta "kanonkulor" på beach 2011. Ytterligare ett tecken på att det kan vara konstruktivt med kriser. Låter inte det kul så säg?

Förändring förändring förändring

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Hela livet går ut på att kunna tackla förändringar. Ingenting får någonsin fortsätta att vara som det alltid har varit. Inte ens vår lilla. Hon som alldeles nyss låg i hängmattan och var bebis skriver numera så här:


Så nu har vi ingen liten längre... Någon gång ska alltid den minsta blir stor. Och om man tänker på de förändringar man nu ser i Japan och Libyen så är jag extremt tacksam över att de förändringar jag är med om är så små och naturliga. Och att titta lite utåt gör att jag tänker att det faktiskt, även om vi lever i ett stabilt samhälle är viktigare än någonsin att vi tänker på vilket jordklot vi ska lämna över till våra barn-barn. Miljö, användande av resurser osv osv... Behöver vi verkligen flyga så mycket, använda så mycket el, äta så mycket kött? Måste vi verkligen lysa upp våra trädgårdar på vintern och stressa ihjäl oss över saker? Här är en lite intressant artikel som jag "sprang på" här på nätet. Sköt om er gott folk