Fotbollsfredag...

Sitter just uppe för att hålla en utslut fotbollshjältinna sällskap tills hon somnar. Det blir ju så ibland, när man tagit ut sig, att man inte kan sova.

Ler lite över dagens fotbollskris. De hade bara det exakta antalet spelare och Storasyster hade glömt fotbollsskorna. Ja men tjoho... Både Storasyster och jag hade rört dom men ingen tog dom. Kom på att jag har goda vänner som inte bor så långt från bollhallen. Studsade in hos dom mitt i middagsbjudning och fick låna ett par prima 37:or. Jippie, problemet löst, precis enligt den norska problemlösningen.

Ibland tänker man att vi inte kommit så långt med jämställdheten eftersom det fortfarande är karlar som "gäller" överallt på en massa sätt som jag inte ids rabbla upp nu. Samtidigt kan man vara nöjd över att vi ändå tagit oss så här långt. Tänker på Irland och deras abortlagar. Skönt att mina små fotbollsdamer kommer att få bestämma över sina kroppar. Härligt att de troligtvis kommer att ha egna pengar så att de kan försörja sig och sina barn själva (läs inte behöver stanna hos vilken tokstolle som helst). Kul att så många tjejer kan välja att spela fotboll en fredag kväll och att det troligtvis kommer att kännas naturligt för dom att ha egna intressen när de blir stora.
Riktigt härligt att se hur allvarligt 90-talist papporna tar på sin fadersroll också, de är verkligen beredda på att dela. Många av de här sakerna hade varit helt omöjliga för 50 år sedan och i stort sett all tid innan dess.

Jag vet att jag sagt det förr men jag säger det igen. Jag tror verkligen att hela samhället tjänar på att mammorna och papporna delar skötseln av hem och barn. Jag tror till exempel att pappor som klivit in i det magiska i att ta hand om barn har mycket svårare att starta krig (om de fått sova klokt förstås). Rimligtvis har ett samhälle där HELA den vuxna befolkningen får rösta, tänka och uttrycka sina tankar bättre dynamik och fler uppfinningar. Tänker man så ser ju framtiden väldigt ljus ut.

Nu är det nog dags att sova lite... Ha en trevlig helg på er

Vardags-VM

Ibland står det en liksom upp i halsen. Tillsammans-tvånget och Lyckliga familjen tävlingar. I en sån här stor familj som Kaosfamiljen har vi olika intressen helt enkelt. Det är sju år mellan Storebror och Lillasyster och Mannen och jag känner inte heller alltid för samma saker. För någon helg sedan åkte jag slalom själv eftersom jag för dagen var den enda som kände mig manad. Det var flera som tyckte att det var jättekonstigt, som om mammor inte kan vilja göra något själv utan uteslutande ska stå i backen och langa fram choklad och mackor. I vår familj är det visst inte alltid som det är positivt för sammanhållningen och mysfaktorn om vi gör samma saker.

Och så kommer vi in på Lyckliga familjen tävlingar. Det kan ju bara vara en i kvarteret som har nyast kök. Endast en på arbetsplatsen som har vackrast man, högst lön, smalast midja, lydigast vovve, snabbaste bebisen på att vända sig, barn med flest gluggar, mest hår, flest kompisar, artigast tonåring(!) osv osv. Tävlingar hör sport till och det finns gott om folk som gör sig olyckliga på det men där finns det regler och när matchen är slut är den slut. Jag tänker att man ska försöka undvika alla andra sorters tävlingar eftersom det finns en vinnare och en hel bunt förlorare i varje tävling. Det är stört omöjligt att vinna alla grenar i vardags-VM och börjar man tävla så blir man sårbar till tusen och man gör dessutom inte bara sig själv utan fler människor sårbara. Ibland är det jobbigt och helt hemskt att vara människa. Låt oss visa varandra det också istället för att "mörka" och säga bara bra tack själv då.

Livet blir större och häftigare om vi kan prata om både med och motgångar. Dela med oss till varandra och lära oss av varandra. Tack för att ni kommenterar, underbara ni. Kram på er