Vardags-VM

Ibland står det en liksom upp i halsen. Tillsammans-tvånget och Lyckliga familjen tävlingar. I en sån här stor familj som Kaosfamiljen har vi olika intressen helt enkelt. Det är sju år mellan Storebror och Lillasyster och Mannen och jag känner inte heller alltid för samma saker. För någon helg sedan åkte jag slalom själv eftersom jag för dagen var den enda som kände mig manad. Det var flera som tyckte att det var jättekonstigt, som om mammor inte kan vilja göra något själv utan uteslutande ska stå i backen och langa fram choklad och mackor. I vår familj är det visst inte alltid som det är positivt för sammanhållningen och mysfaktorn om vi gör samma saker.

Och så kommer vi in på Lyckliga familjen tävlingar. Det kan ju bara vara en i kvarteret som har nyast kök. Endast en på arbetsplatsen som har vackrast man, högst lön, smalast midja, lydigast vovve, snabbaste bebisen på att vända sig, barn med flest gluggar, mest hår, flest kompisar, artigast tonåring(!) osv osv. Tävlingar hör sport till och det finns gott om folk som gör sig olyckliga på det men där finns det regler och när matchen är slut är den slut. Jag tänker att man ska försöka undvika alla andra sorters tävlingar eftersom det finns en vinnare och en hel bunt förlorare i varje tävling. Det är stört omöjligt att vinna alla grenar i vardags-VM och börjar man tävla så blir man sårbar till tusen och man gör dessutom inte bara sig själv utan fler människor sårbara. Ibland är det jobbigt och helt hemskt att vara människa. Låt oss visa varandra det också istället för att "mörka" och säga bara bra tack själv då.

Livet blir större och häftigare om vi kan prata om både med och motgångar. Dela med oss till varandra och lära oss av varandra. Tack för att ni kommenterar, underbara ni. Kram på er