Gosedjurstrauman och ute ur trollmorsträsket...

För sjuttio-sjuttonde gången springer Mannen och jag runt och söker ett gosedjurshelvete. Jistane mig så mycket vi höll på med det förr. Ugglis och nin, Nalle, kossan, tigern, vitros, svartkatt, Leia, fladdris, stornalle, lillnalle, nöffe, lille Ho osv. Vi ler lite och konstaterar att det inte alls är som förr. Då var vi sex personer och en miljard gosedjur i familjen...

Och mirakulöst nog har vi också lyckats ta oss ur det som en kompis kallar trollmorsträsket... Då när man läser sagor, sjunger sånger, hämtar vatten, ligger brevid och nästan (jo ibland på riktigt) hatar... Frustrationen när man försöker söva ett ovilligt barn kan väl möjligtvis mätas med att mata en liten vägrare... Någon som blåser ut maten, prompt ska äta själv eller bara kniper ihop munnen.

Det är de här sakerna människor som säger små barn små bekymmer och som vill låta påskina att de är extrema hjältar som har tonåring helt har förträngt. Antagligen har de också glömt vilken fröjd det är att slippa, skötbord, bilbarnstolar och barnvagnar. Tanken slår mig att jag aldrig ens funderar på om Storebror ska ramla, proppa saker i öronen, äta galltvål, stoppa fingrarna i eluttagen och sånt. Han verkar överleva alldeles fint ändå...

Och inte är vi lika bundna längre heller... Vilken lycka det är att kunna cykla iväg med barnen (eller utan). Sånt är vardagslyx... Nu skördar vi från våra tidigare hjälteinsatser. Jag har sagt det förr men säger det igen. Vår bästa tid är nu. Dags för tekopp med Mannen. Sköt om er alla fina, Kram

Storasyster har ordnat en svärburk

och om jag inte hade bitit ihop tänderna kanonhårt så hade den redan varit full. Jag ägnar i stort sett varje vaken oplanerad minut åt att söka viktig sak. Jag hittar massor med saker men inte den viktigaste. Har sökt på varje logiskt ställe i hela huset. Utlovat hittelön på 40:- till den som hittar. Frustrerad? Nä, hur kan någon tro det. Jag som ÄLSKAR att söka saker och liksom inte har något vettigare för mig (nu kniper jag ihop munnen igen, risk för att fylla den #€#X##X burken annars). Drömmer till och med om vart viktiga saken skulle kunna vara men nej, inget napp...

Och så får man ju mota dom där känslorna av att man är helt värdelös och att bästa sättet att lösa situationen vore att man skickades iväg till Andromeda galaxen. Aghhh... Ville bara säga det, nu, god natt...

Morgon-frustration

Morgonens tankar var inte tacksamma utan arga. Plötsligt stod vi där, Mannen och jag. Lätt röda i ansiktet med förhöjd puls. Böjda över ett totalvägrande barn hade vi diamentralt olika åsikter om hur det vettlösa barnet skulle hanteras. Jag hörde själv att en del saker jag sa till Mannen och vettlösa barnet inte var smarta men jag kunde inte hejda mig, frustrationen rök ur öronen. Mannen hade kanske inte heller några Nobelpristankar och vanvettiga barnets vokabulär höll sig till något enstaka upprepat vägrar-ord. En stund tänkte jag att situationen i allra bästa fall kunde sluta med en serie samarbetssamtal på familjerätten.

Shit, detta sa de inte ett ljud om på föräldrautbildningen vi gick när vi väntade Storebror. Nä nä, då pratade de om naveln och amning... Inte sa de något på bvc heller, nej där var det vikt och längdkurvor för hela slanten.

Efter många om och men löste det sig men när man ser ett barn sova har man svårt att förstå hur vansinnigt frustrerande de kan vara. Ibland tror jag att anledningen till att barn är så söta är att man inte ska göra sig av med dom i något frustrations-il... Sköt om er...