Tjatförbud med fusk...

Igår kväll bestämde jag mig. Det skulle inte bli en likadan dag till (eftersom den var både ineffektiv och allt annat än konstruktiv). Jag la tjatförbud på mig själv helt enkelt. Det är inte jag som ska bo i dom där rummen. Sen måste jag erkänna att jag fuskade lite för att lyckas hålla det. Jag åkte hemifrån med Lillasyster. Lämnade de tre större hemma. De klarar sig ypperligt utan en mor som tjatar sönder dom. Och tror ni på rackarn inte att Storasyster och Lillebror gjort var sitt litet ryck under denna tjatfria dag. Faktum är att jag tror att det inte är tack vare gårdagens tjat utan trots gårdagen. Jag har inte blandat in mig i ett enda bråk heller... Tjoho!

Ok, jag är personligt ansvarig för vad jag tar mig till. Faktum är att jag KAN välja att viga mitt liv åt att skapa ordning i Kaosfamiljen så att jag aldrig mer får känslan av dödsstjärnans soprum. Risken är bara att jag kommer att bli bitter eftersom Kaosfamiljen är Kaosfamiljen och inte låter sig ändras med skrik och tjat. Att erhålla ständig ordning skulle också ge mig alla möjligheter till att bli olycklig eftersom det är ett Sisyfosarbete som aldrig tar slut. Intressant också hur jag tycker att jag borde kunna kräva att alla i lilla familjen ska ställa sig i givakt i exakt samma ögonblick som jag tycker att det är dags för röjning.

Nå, igår kväll hade vi ett litet rådslag och resonerade om hösten i allmänhet och städning i synnerhet. Konstruktivt. Kan bli riktigt bra. Om jag bara tänker mig för och inte går igång och tjatar för faktum är att det bästa sättet att få något att ta en miljon år i Kaosfamiljen är att börja tjata om det. Alla i Stökriket är mer eller mindre allergiska mot tjat. Varenda år är det gnissel i maskineriet när vi ska "komma igång". Om jag inte vore mej så vore jag avundsjuk. Jag är Drottningen i Stökriket and I´m proud of it... Kram på er Bloggvänner

En äkta skit-dag...

Idag hade jag tänkt uträtta underverk med höströjning men mestadels har jag känt mig som om jag satt fast i Dödsstjärnans soprum i Star-wars. En fundering jag hade var om det blir mer skräp och bråte för varje sekund eller om det är väggarna som helt enkelt flyttade sig inåt. En annan liten tanke var varför det bara var jag som fattade att vi bodde i Dödsstjärnans soprum.

Och naturligtvis har jag skrikit åt hela min familj idag. Det blir ju lätt så när man försöker få ett gäng människor att göra något som kommer just före att smitta ner sig själv med difteri på roligt-listan. Och jo, dom har skrikit tillbaka också, massor. Vi har inte skrattat alls. Inte ens dragit på mungiporna eller haft pytte-mysigt. Och det tar en oherrans tid att skrika åt varandra. Och det kostar massor med energi också så det blev inte så värst mycket av underverkandet när det kom till kritan.

Storasyster tycker att vi kan ringa till 118800 och fråga vart Lillebrors DS är. Eftersom vi alla hatar städning passionerat kan vi också fråga vem som ska städa åt oss. Hon tror nog att de skulle bli lite sura, framförallt över fråga nummer två. För min del är det inget att fundera på. Enligt reklamen är de billiga och kan svara på alla frågor. Hur sura 118800 än blir så är det ingenting mot hur galna Kaosfamiljen, med modern i spetsen, varit idag. Nu räcker det, man kan inte ägna sitt liv åt att skrika åt dom som man tycker om. Imorgon ska jag inte tjafsa med någon utom möjligtvis 118800. Sköt om er

Att få det som man vill är inte alltid att få det man behöver

Det gäller nog både barn och vuxna. Igår åt jag en tre-rätters lunch. Mjukglass till för-rätt, kyckling till varmrätt och jordgubbar till efterrätt. Det var förstås precis vad jag ville men inte vad jag behövde ;-), ibland är det rätt att unna sig. Det finns helt klart stora fördelar med att vara vuxen. Jösses så gott det var...

Lillebror och jag har haft krig i över en vecka med två dagars avbrott när han var hos mormor och morfar. Varje kväll hävdar han bestämt att han behöver bli väckt när jag går och lägger mig för att kissa. Lillebror brukar inte kissa ner sig på natten. Hans dolda agenda är att jag ska väcka honom så att han kan sova med oss direkt. Det kommer inte att hända och det har jag sagt till honom på längden och tvären. Det är ok om han kommer till oss om han vaknar men det blir ingen väckning. Lillebror är inte den som ger sig. Han hotar med allsköns straff som ska drabba mig. Igår trappade han upp konflikten och låg och skrek på pin tji så att Storasyster inte kunde sova. Vi tog ner honom till köket och turades om att prata med honom. Till slut somnade han på några stolar och jag bar upp honom. Både vi och Lillebror behöver somna utan trängsel men det är bara vi som vet om det och vad han vill tvivlar jag inte på.

Idag körde han igång igen. Jag körde det gamla Markoolio-tricket. Jag sjöng min nykomponerade Markoolio låt:

Jag älskar dig
men jag säger ändå NEJ
jag tycker inte det är kul
att vakna trött och ful
jag älskar dig
men jag måste säga NEJ
jag vill aldrig aldrig väcka dig
för att du ska trängas med mig

Där satt den. Den kommer att upprepas varje gång han ställer sitt väck-mig-så-att-vi-kan-börja-tängas-direkt krav. Jag kan dansa med honom och sjunga den hur många gånger som helst. För några år sedan vann jag du måste torka min rumpa kriget med hjälp av den sången. Tack Markoolio...