Värdelösa tandfen

Lillasyster har det inte lätt. Hennes tandfe är den absolut sämsta man kan tänka sig. Inte en gång att det går automatiskt att hon får en peng för sin tappade tand. Oftast får hon rent ut sagt försöka tjata fram henne och det i flera dagar. Och alltid är hon den sista som får göra allt, ständigt för liten. Stackars stackars Lillasyster. Det är inte lätt att vara minst. Samtidigt finns det ett helt gäng fördelar med att vara minst också. Vi "spökar" inte så mycket på hur hon har det i skolan, hur hon ska klara det där med kompisar osv osv. Lillasyster funderar inte så mycket heller. Kors i taket, hon har ju tre storasyskon som klarar det mesta. Tanken slår liksom aldrig henne heller att hon inte skulle klara det. Inte tror hon på allt hon hör heller och hon kan på ett självklart sätt håva in en kram från vem som helst i familjen. Och det klart hon kommer att ha nytta av sin "tjat-förmåga" längre fram i livet. Låter vi bara bli att berätta för henne att hon är liten och gullig har hon det egentligen ganska bra. Vi stoppar dessutom sällan hennes olika projekt eftersom vi har så mycket annat att fundera på.

Tidigare tyckte jag nog lite synd om mig själv för min plats i min barnaskara och hade jag dåligt samvete och tyckte synd om barnen för en massa saker. Stackars Storebror som har så många syskon. Stackars Storasyster och Lillebror som är klämda i mitten och varken är störst eller minst. Och stackars Lillasyster som har så värdelös tandfe osv. Dåligt samvete och tycka synd om grejjen är inte bra för någon. Plötsligt ordnar med saker som man inte ska och försöker kompensera för saker som man inte kan göra något åt. Du bor där du bor och har den familj du har med dess för och nackdelar. Numera leker jag mer med tanken att varje barns stork landade i precis rätt hus. Attityden blir ungefär "jag kan krama dig och tycka om dig unge men det är ditt liv och det är ditt uppdrag att lära dig att hantera det." Vad tänker ni om det Bloggläsare? Ha en fin dag...

På väg mot omvärldsspaning

Det här är en sån där maxad dag. Haft med mig Lillasyster en timme på jobbet eftersom jag inte hann det jag lovat igår utan valde att åka hem. Lillasyster fikade och ritade och jag blev klar. Utvecklingssamtal med Storebror. Individuell vårdplan men en vettig lärare så det blev inga stora ingripanden i Storebrors personlighet (se föregående inlägg). Lite detaljer som att göra Matteläxorna bara... Sen förbi mormor och morfar, titta till barnen som hade rast på skolan och så packa för resa.

Kaosmodern ska nämligen gå på gatan som en vanlig kvinna fram till måndag. En del av barnen vill verkligen inte att jag ska åka. Dåligt samvete? Nej, inte det minsta. Barnen har en alldeles underbar far. Jag märker på packningen att jag mest packar tjusiga kläder som man kan skrida runt i och att jag verkligen ser fram emot resan. Dåligt samvete anser jag är både lönlöst och förkastligt. Väljer jag att åka bort så står jag för det, i helgen vill jag resa. Ombyte förnöjer, ibland behöver man göra annat än att vara hemma, även om man är en aldrig så nöjd Kaosmoder.

Och så till en tanke om omvärlden. Kan man skjuta bort terrorism? Faller inte idén med att kriga bort hat på något sätt på eget grepp? Skulle nästan tro att det blir som att skrika ett argt barn lugnt (tro mig, jag har försökt och det har inte funkat EN enda gång på snart 13 år). Samma sak att bråka med barn, eller för den delen vuxna, så att de slutar bråka. Fullständigt döfött. Jag tänker att OM man vill ha fred är det dags att tänka på helt andra sätt.

Nu ska jag gå och fiffa Lillasysters och mina naglar innan jag lägger sista handen på packningen, handlar, gör middag och drar iväg för att göra omvärldsspaning. Ett varv i trädgården tänker jag också gå. Här är en liten vildtulpan som man inte njuter av på samma sätt som påsklijehavet. Den här får man stanna och böja sig ner och förundras över hur vacker den är i sin enkelhet :-). Kanske är det nyckeln till världsfreden. Att alla lär sig stanna upp, njuta av nuet och uppskatta det enkla istället för att titta på vad grannen eller grannlandet har/ tycker/ gör. Ha en underbar helg alla fina...

Räcka till?

Det där med att räcka till är speciellt. Räcka till för vad? Vem? När? Även om en del låtsas som om de har fler timmar så funkar det inte. Vi har alla 24 timmar på ett dygn. Egentligen fattar vi allihop att det inte fungerar att klämma in heltidsjobb, motion, tid med barnen, tvätt, städning, tid för sig själv, trevligt umgänge med vänner bla bla bla... Men jösses vad vi försöker. Fastän vi alla har mat för dagen och tak över huvudet så kämpar vi. Har vi otur så visar det sig att det inte funkar, på ett eller annat sätt. Vi håller tummarna för att det inte ska gälla oss men... Människor får svårt att slappna av, blir missnöjda, bränner ut sig, blir deprimerade, skiljer sig, börjar supa osv. Många gånger på grund av känslan "jag räcker inte till".

Ibland blir man påmind om vikten av att tänka sig för väldigt noga om vad han gör av sin tid. Egentligen kan vad som helst hända, alltid. Idag är det den 12/9. Den 11/9 för nio år sedan hade vi, de flesta en helt vanlig morgon. En stund senare hade 2977 människor mördats i en terrorattack. En sån här dag känner jag att det inte är så noga att räcka till med allt. Faktum är att jag aldrig är tillräcklig. Det finns alltid alternativ till vad jag kunde ha gjort istället som kanske hade varit bättre. (Dåligt samvete, vik hädan) Att konstatera att man inte räcker till och vila i det kan vara rätt skönt, hela tricket är att välja medvetet utifrån förutsättningarna och bestämma sig för att vara nöjd med sin prioritering. Ha en bra dag...