Övning ger färdighet...

Jodå, nu tränar jag. Nix pix, jag har inte löst något träningskort och börjat step-upa eller nåt sånt. Inte en meter av tjejmilen kommer heller att avverkas. Jag fortsätter bara träna lite på att släppa taget. Åker iväg på kurs i fem dagar. Barnen har en underbar pappa så de kommer att klara sig ypperligt men ändå känns det lite. Precis som det väl gör för alla som åker ifrån människor som de tycker om. Men lite saknad kan vara bra också. Möjligheter till att göra andra saker utan varandra. Ska bli härligt att ses igen sen.

Och så ska jag flyga den 11/9, på tio-årsdagen av dagen med stor D. Jag minns precis vad jag gjorde och hur det kändes när jag verkligen förstod att de flugit in i World Trade Centre... RISK!!! Shit, tänk om det händer något? Hm, få se nu,vad är det jag brukar säga till barnen. Jo, det ÄR livsfarligt att leva, ingen av oss kommer att överleva men vi ska se till att leva ordentligt först. Det är bara att släppa taget där också. Inte låta rädslan ta över. Låter man rädsla styra ens liv blir det fort fattigt. Det finns mycket jag inte kan göra något åt. Ibland får man bara hålla tummarna för att det värsta inte ska hända. Vi vet alla att livet kommer att förändras men inte när. Förändringar är en av livets förutsättningar. Det kan man inte komma ifrån hur man än gör. Hur mycket vi än asfalterar kommer även vägen att förändras (på bilden håller skogen på att återta vägen igen).



Just nu har jag människor jag älskar och ett stökigt litet hus och det njuter jag av. Det är en ynnest att få vara mig och det är bara nuet vi vet något om. Jag vet att jag hade en liten Mindfullness-svacka igår men samtidigt är nuet det enda vi garanterat har. Nu ska jag äta glass med Mannen i mitt liv, gå runt och titta på barnen och sen packa klart. Det här tycker jag är en väldigt vacker sång. Kram på er och sköt om er

Räcka till?

Det där med att räcka till är speciellt. Räcka till för vad? Vem? När? Även om en del låtsas som om de har fler timmar så funkar det inte. Vi har alla 24 timmar på ett dygn. Egentligen fattar vi allihop att det inte fungerar att klämma in heltidsjobb, motion, tid med barnen, tvätt, städning, tid för sig själv, trevligt umgänge med vänner bla bla bla... Men jösses vad vi försöker. Fastän vi alla har mat för dagen och tak över huvudet så kämpar vi. Har vi otur så visar det sig att det inte funkar, på ett eller annat sätt. Vi håller tummarna för att det inte ska gälla oss men... Människor får svårt att slappna av, blir missnöjda, bränner ut sig, blir deprimerade, skiljer sig, börjar supa osv. Många gånger på grund av känslan "jag räcker inte till".

Ibland blir man påmind om vikten av att tänka sig för väldigt noga om vad han gör av sin tid. Egentligen kan vad som helst hända, alltid. Idag är det den 12/9. Den 11/9 för nio år sedan hade vi, de flesta en helt vanlig morgon. En stund senare hade 2977 människor mördats i en terrorattack. En sån här dag känner jag att det inte är så noga att räcka till med allt. Faktum är att jag aldrig är tillräcklig. Det finns alltid alternativ till vad jag kunde ha gjort istället som kanske hade varit bättre. (Dåligt samvete, vik hädan) Att konstatera att man inte räcker till och vila i det kan vara rätt skönt, hela tricket är att välja medvetet utifrån förutsättningarna och bestämma sig för att vara nöjd med sin prioritering. Ha en bra dag...