En svart dag...

Jag är helt tagen... Först pratades det om nyhetstorka, sen kom en flodvåg av helt gräsliga nyheter. Angrepp mot demokratin i vårt grannland Norge. Minst 91 människor döda och massor med skadade. Mest ungdomar, engagerade i framtiden... Obeskrivligt hemskt... Nyheterna flödar av människor som varit med om sitt livs mardröm. Som sett sina vänner skadas och dö... Man tänker att det inte finns ord.. men så hör man... folk säger mitt i allt detta otroligt kloka saker.

En man pratar om att det är skönt att det inte verkar vara en grupp så att det blir en fortsättning. En annan pratar om att den 22 juli kan bli en dag som förenar och får oss att förstå vad som är viktigt. Någon pratar om att bekämpa den här typen av terrorism med ännu mer demokrati. Auf:s ledare pratar om att ta hand om varandra och att inte låta rädslan ta överhand, att de ska ut till Utöya igen...

Såg någonstans att den anhållne killen ville förklara sig. Det finns ingen förklaring till att mörda och framförallt inte oskyldiga och dessutom ungdomar. För att vad? Få folk att förstå? Skaffa fler anhängare till sina brillianta ideér? Till de som ligger bakom detta räcker det inte men att säga HUR TÄNKTE NI DÄR? Det finn inte ord.

Mm, extrema typer, lika farliga åt alla håll. Det går inte att gardera sig mot dårar. Låt oss inte bli rädda för varandra och att leva. Egentligen vet vi att vi att trots krockkuddar, mobiler och gps inte skydda oss. Vi ska inte låta rädslan styra oss för visst är det ofta rädsla som föder extrema åsikter... Killar med maskingevär ska inte få bestämma. Vi ska inte låta rädslan begränsa oss utan leva, engagera oss och älska som om vi skulle dö imorgon. Terrorism kan nog bara bekämpas med kärlek och mod. Kram på er

På väg mot omvärldsspaning

Det här är en sån där maxad dag. Haft med mig Lillasyster en timme på jobbet eftersom jag inte hann det jag lovat igår utan valde att åka hem. Lillasyster fikade och ritade och jag blev klar. Utvecklingssamtal med Storebror. Individuell vårdplan men en vettig lärare så det blev inga stora ingripanden i Storebrors personlighet (se föregående inlägg). Lite detaljer som att göra Matteläxorna bara... Sen förbi mormor och morfar, titta till barnen som hade rast på skolan och så packa för resa.

Kaosmodern ska nämligen gå på gatan som en vanlig kvinna fram till måndag. En del av barnen vill verkligen inte att jag ska åka. Dåligt samvete? Nej, inte det minsta. Barnen har en alldeles underbar far. Jag märker på packningen att jag mest packar tjusiga kläder som man kan skrida runt i och att jag verkligen ser fram emot resan. Dåligt samvete anser jag är både lönlöst och förkastligt. Väljer jag att åka bort så står jag för det, i helgen vill jag resa. Ombyte förnöjer, ibland behöver man göra annat än att vara hemma, även om man är en aldrig så nöjd Kaosmoder.

Och så till en tanke om omvärlden. Kan man skjuta bort terrorism? Faller inte idén med att kriga bort hat på något sätt på eget grepp? Skulle nästan tro att det blir som att skrika ett argt barn lugnt (tro mig, jag har försökt och det har inte funkat EN enda gång på snart 13 år). Samma sak att bråka med barn, eller för den delen vuxna, så att de slutar bråka. Fullständigt döfött. Jag tänker att OM man vill ha fred är det dags att tänka på helt andra sätt.

Nu ska jag gå och fiffa Lillasysters och mina naglar innan jag lägger sista handen på packningen, handlar, gör middag och drar iväg för att göra omvärldsspaning. Ett varv i trädgården tänker jag också gå. Här är en liten vildtulpan som man inte njuter av på samma sätt som påsklijehavet. Den här får man stanna och böja sig ner och förundras över hur vacker den är i sin enkelhet :-). Kanske är det nyckeln till världsfreden. Att alla lär sig stanna upp, njuta av nuet och uppskatta det enkla istället för att titta på vad grannen eller grannlandet har/ tycker/ gör. Ha en underbar helg alla fina...