Önskar jag att jag var mer ordningssam?

Klockan är före tio. Ute är det regntungt. Mannen och jag sitter framför var sin dator. Tonårsvarning. Barnen hänger framför tv:n. Facebook svämmar över av människor som uppdaterar källarröjningar och andra underverk. Vi verkar inte vara nära att uträtta något dylikt. Vi tar tillfället i akt och tar det lugnt.

Drömde i natt att jag blev intervjuad av en tidning som frågade om jag skulle önska att jag var lite mer ordningssam. Jag sa ja, klart det skulle vara kul att vara en hejjare på att bringa ordning. Skinande diskbänk, trivselhögar insorterade på sina platser och inga sura handdukar. Vackert överallt, hela tiden.

Och sen vaknade jag, flinade och började fundera. Klart det hade varit praktiskt att vara mer ordningssam. Men OM jag hade varit kvinnan med kollen hade jag nog inte haft så många barn (de hade åtminstone varit yngre), jag hade antagligen inte tagit på mig att träna ett fotbollslag och troligtvis inte trivts med mitt knasiga jobb. Hade nog sällan bjudit hem någon helt oplanerat heller...

När jag tänker på saken så hade jag nog varit grymt nära utbrändhet om jag hade varit kvinnan med kollen. Det skulle krävas mycket "hårddisk" och energi. Jag tror inte att jag hade varit en så bra Kaospilot heller. Min styrka är att jag kan bli presenterad för ett problem och lösa det snabbt. Oavsett om det gäller konflikter, körlistor som havererar, snabbfixa fotbollsskor, utflyktsfika eller att dagens jobb kastas över ända så brukar det ändå ordna sig på något sätt. Ställtiden kan reduceras till ungefär noll.

Den stora anledningen till att jag inte bränner ut mig är nog förmågan att inte kräva underverk av mig själv hela tiden, det är ok att bara hänga. Dessutom försöker jag hålla oron stången och oroar mig oftast inte förrän saker är ett faktum. Klart att saker sällan går som man tänkte sig men det är oftast slöseri både med både tid och fantasi att innan försöka lista ut hur det kommer att köra ihop sig. Igår tog det till exempel mirakulöst nog ungefär tre timmar längre än beräknat att ta sig från stugan trots att vi hade minimal packning.

Så, när jag tänker på saken så är svaret nej. Jag tror inte att jag skulle vara mej och ha lika kul om jag "ordnade till mig" och blev ett koll-troll. Så jag fortsätter att göra politik av att jag är som jag är och så låter jag andra vara som de är. Hur skulle samhället bli om alla var morgonpigga, eftertänksamma, strukturerade, lugna och ordningssamma? Motsatserna behövs också, hejja mångfalden!

Hoppas att ni har det bra. Kram

Hur uppgraderar man sitt logistikprogram?

Fotbollen har dragit igång och i veckan är det dansläger. Oväntat längväga besök och så den där känslan av att sommaren håller på att ta slut och att vi förstås "måste" njuta av varje sekund. Den där nä men åh- känslan. Har vi hunnit med allt?

Svaret är precis som alla andra somrar nej, vi har inte hunnit träffa dom och dom och inte göra det och det. Inte har vi tagit tag i något av det där vi skulle göra på regniga dagar heller.

Samma regler gäller för semester som för alla andra dagarna. Undvik att tänka måste och var nöjd med det vi har gjort/ inte gjort istället. Livet är ingen tävling och vi kan träffa vänner i höst eller något annat år. Så och med röjningen i källaren. Årets konserter, lästa böcker, skrotardagar och mys med familj och vänner har varit bra, punkt. Det går inte att hinna allt. Framförallt inte när man är en Kaosfamlj där det kan ta 2,5 timmar bara för att få ihop fyra personer med rätt badkläder för frakt till bad. Inte har vi tagit bort schampoflaskor ur duschen heller. Hm, då ville vi väl inte det då...
Hur många av de här tror ni är tomma?

Nu måste jag gå och lägga mig (även om det känns ovant, jisses vad vi vänt på dygnet). Jag ska skjutsa till Storasysters dansläger imorgon bitti och sen ska vi till goa mosters stuga. Mannen underhåller våra långväga gäster på annat håll men vi möts kanske med flytvästar någonstans. Tror att jag behöver uppgradera mitt logistikprogram litegrann eftersom det känns ringrostigt nu när vi kör någon variant av light-vardag och sista semesterryck samtidigt.

Sköt om er, kram

Niqab för hemmabruk- äktenskapsförbättraren?

Kaosfamiljen är hel igen. Hoppandet, tjatandet, käftandet och de pärlande skratten är tillbaka i huset. Hallgolvet blev naturligtvis helt belamrat igen. Mm... Massor med kramar och ret, så klart att vi behöver tjafsa ihop oss igen. En vecka är lång tid. Kanske någon har gått och blivit helt annars? Bäst att kolla för säkerhets skull...

P-böterna är betalda. Sedan 10 år tillbaka har jag bestämt mig för att inte jaga upp mig över såna detaljer. Det har hänt att jag har lyckats gratisparkera också. Min lilla halsbands-kosa som jag haft borta i säkert fem år är tillbaka. Kul. En tjej har hittat min ring. My precious... Helt underbart det också. Ringde henne nyss. En ung tjej som vägrar ta emot hittelön, i sten. Världen är vacker. Saker kommer och går. Så länge det inte är relationer och människor man vill behålla så är det lugnt. Fast sånt händer också och det är ju en del av livet...

För övrigt funderar på att försöka övertala Mannen att börja ha Niqab. Han är väldigt läcker och jobbar på en kvinnodominerad arbetsplats men det är inte därför. Nej nej, på jobbet får han förstås klä sig hur han vill. Jag tänkte mest att han skulle ha den hemma i vissa situationer. Då, när vi diskuterar OM och eventuellt hur vi ska röja i springrummet. Det där rummet som ingen kan springa i längre utan att få rejält ont. Sedan ungefär ett år tillbaka består det nämligen av halva fjolårets vardagsrum, 75% av Lillasysters saker samt allsköns olika bråte som Kaosfamiljen inte vet vad vi ska göra med. När Mannen och jag diskuterar såna saker vore det otroligt praktiskt om han hade Niqab. Då skulle jag nämligen slippa se hans ansiktsuttryck när jag resonerar om hyllor, skor, piltavlor, lampor, fotoalbum och böcker. Eftersom det skulle bli heroiskt mycket tyg och ingen av oss gillar att sy får det bli så här.


Då Mannen i denna utformning får en Yoda-look skulle det nog anses som bra för äktenskapet som helhet vid diskussioner... Kanske vore det något att trycka på barnen vid middagstid/ bilfärder och andra kritiska situationer också. Fast då tror jag mer på Burka, en åkpåse för äldre skulle nog kunna sälja bra ;-)... Jag tror att dylika klädesplagg kan vara praktiska ibland men för övrigt håller jag med Caitlin Moran där också. Funderar på att starta en fan-club till hennes ära. Det bör inte lagstiftas om kläder. I så fall tycker jag att först skulle man i så fall stängeligen förbjuda tighta cykelbyxor för karlar "in public"... Inget förbud, däremot är det vettigt att ta diskussion om kläder och lämplighet men vi är ett fritt land och det ska vi vara stolta över...
Det blir nog ingen röjning av springrummet, ska nog bygga lego med Lillebror och Lillasyster istället. Mycket enklare och roligare. Kärlek till er alla.

Har skaffat mig en ofrivillig frisör...

Film och chips i soffan kan funka med en tonåring. Vi har just sett Searching for Sugarman. En dokumentär som kan leda till lite intressanta diskussioner. Storebror har det inte lätt numera. Som enda barnet till en ensam hemma-galen mamma så händer det saker. Plötsligen tittar hon på honom med bedjande blick: -Storebror, du behöver bara klippa liiite... jag har ju så lockigt hår så det kommer aldrig att synas... du har ju värsta chansen att håva in lite enkla Real Life poäng här... Please... Vet inte om det var den bedjande blicken, nyfikenhet eller RL poängen som fick honom att göra det (troligtvis RL poängen när jag tänker efter då de ger spel nästkommande kväll). Helt klart något som gick utanför hans komfortzon men han gjorde det i alla fall. Och bra dessutom. Färgning skulle dock kosta väldigt mycket extra tydligen så det fick jag fixa själv.

Annars har veckan sett ut så att jag gjort lite olika saker, socialiserat mig med andra, jobbat, läst och tagit mig cykelturer. Sen har jag försökt hänga runt här hemma lite, företrädelsevis sent på kvällen om utifall att tonårssonen skulle vilja snacka lite eller spela något spel med sin mor. Trött som tusan har jag varit på morgnarna men det har varit värt det. Mysigt när jag fått audiens men det har alls inte varit alltid. Jag har ju konkurrerat med den här (länken som Storebror skickade till mig för några veckor sedan efter en speciellt tuff diskussion om varför). Att konkurrera med något som är som flickvännen/ bästa vännen/ hobbyn i ett är inte lätt. Man får vara beredd på att bli rejält nobbad som tonårsmamma men försöka att inte ta det personligt utan se sig själv som ett erbjudande. Och förstås, vara nöjd när man får till det helt enkelt...

När det gäller dataspel har jag svängt lite de senaste åren. Det är inte det värsta en tonåring kan hålla på med, inte om de rör på sig lite och skaffar sig RL poäng ibland också. För övrigt är det tur att jag fick semester idag igen. En tappad silverring och två parkeringsböter på en vecka men sånt är smällar man flinande får ta i Kaoslivet... Mest sörjer jag ringen. Imorgon kommer resten av Kaosfamiljen hem igen. Det ska bli en fröjd. Kärlek till er alla!

Kalasandet är över och en ovanlig vecka har tagit vid...

Vi blev begåvade med en ny tonåring då Storasyster fyllde 13. Känns kul. Länge sen vi bar henne och sen hon kröp runt och bannade trösklar. Mycket vatten har flutit under Kaosbroarna sen dess så det är helt ok. Tiden har ju sin gång men när man tänker tillbaka på barnens första år så tänker jag att vi var duktiga, även om vi inte klarade allt jämnt. En hel flock barn och så alla krav. Tänk så mycket klokare jag hade varit om jag fått bebisarna med den erfarenhet jag har nu. Så mycket mindre jag skulle ha krigat. Nåja, det var väl inte meningen att man skulle vara klokare än så. Barn har ju de föräldrar de får och perfekta föräldrar skulle säkert också vara skadliga, hur skulle barnen annars lära sig att vara människor?

Nu har en underlig vecka tagit vid. Mannen har åkt till Skåne med de tre yngre. Kvar hemma är Storebror och jag. Jag jobbar men är ju verkligen inte van att vara den som blir hemma. Så tyst och lugnt vi har det. Inget hoppande, sjungande, visslande, bråkande, tjatande, skrattande eller ylande om inte Storebror eller jag drar igång det (och det är svårare när man är två, framförallt när den ena är en trött tonåring ;-)). Däremot så pratar vi till långt in på nätterna och det är ju också mysigt.

Som den sanna Kaosmor jag är ser jag ändå till att ordna en liten aning hålligång. Igår bjöd jag hem ett några tjejer på soppa. Och jag förnekar mig inte. Trots att jag egentligen inte hade något giltigt skäl (förrutom att jag roat mig kungligt på en strand) så hann jag inte ens hälften av det jag tänkte mig innan gästerna kom. En stund tänkte jag i mitt stilla sinne att jag nog inte borde bjuda hem folk någonsin. Kaosbron så ut ungefär så här, minus pjäxorna.
Maten var definitivt inte klar men allt ordnade sig förstås. Vuxna roliga, kloka, härliga kvinnor. Då kan egentligen ingenting gå fel. Tror inte att de funderade så mycket på mina trivselhögar. Som min "Master" Storebror sa vid kvällsfikat. -Jag tror inte att karlarna hade gjort det, funderat på skulle jag ha städat mer, varit färdig med maten och kanske bjudit på något annat än soppa. Tack Storebror, tjejerna känner mig och det var inte för att få en show de kom. I själva verket var jag väldigt nöjd och tror att det var fler som var det. Vi skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord. Lite Caitlin Morans bok, fotboll, klassresor, hus, datorer och hur ska framtiden bli. Kanske blev det i slutänden egentligen fler frågor än svar. Eftersom min Master inte vaknat än ska jag se om jag hittar någon annan som vill bada med mig. Kärlek till er alla...

Mamma-padwan

15 år som föräldrar firar vi idag. Livet blir aldrig mer sig likt sen den här dagen för femton år sedan då Storebror gjorde entré i Mannens och mitt liv. Lugna kloka och riktigt roliga Storebror.

För några dagar sedan så sa han:
- Mamma eftersom jag är första barnet så är jag ju som ett experiment. Du hade ju aldrig varit mamma förut så då fick du ju mig och då kan man ju säga att jag lärt dig att vara mamma. Man kan säga att jag liksom är din master...

Full i skratt kan jag inte annat än konstatera att han har rätt. Han vet ju mer om hur det är att vara sig än vi vet hur det är/ ska bli att vara förälder. I sin enfald trodde man ju när man väntade bebis att vi skulle få en bebis och fostra den. Ha, det vete fåglarna om det inte är så att han lärt oss mer än vi lärt honom. Vilken tur att vi fick en så bra Master då... och att vi begåvats med ännu fler.

Att bli förälder är på samma gång något som är oerhört unikt för en själv men samtidigt så är man bara en i en kedja av tusentals generationer. Varje barn lär en oerhört mycket som människa och om livet. Nya lektioner hela tiden med varierande svårighetsgrad. Det är som att de har små uppdrag till omgivningen redan när de kommer till en. Som att de landade i rätt hus för att klokgöra sina föräldrar ;-). Och det har Storebror verkligen gjort (gör fortfarande).

Stolt Mamma-padwan alltså. När man tänker på hur länge sen det känns sedan man höll hans lilla rumpa i sin hand kan jag inte annat än säga att tiden inte alls går speciellt fort. Vår Master har hunnit lära oss oerhört mycket. Grattis till oss alltså som har en Master som har stått ut med oss i femton hela år. Nu ska jag bjuda Mannen på lite choklad och fira vår Master, som själv helt lugnt och fint sitter vid datorn i källaren och lanar tillsammans med en kompis och väldigt mycket godis. Kram på er

Dags att befria Mickey Mouse och en del andra saker...

Facebook, underbara facebook. Så mycket knasigt men så mycket klokt och roligt man kan hitta där. Gäller förstås över hela nätet. Riktigt viktigt att prata med barnen om att tänka kritiskt. Fast ibland undrar jag om inte de som växer upp med det här är klokare än oss. Storebror var inte gammal när jag hörde honom säga till Storasyster angående reklam att - De vill bara ha våra pengar...

Fick den här länken via en kompis. Rolig och väldigt allvarlig samtidigt. Så nu planerar hon och jag att åka och befria Mickey Mouse... Jag har redan börjat befria några andra också enligt det här. Jag tillhör den skaran som inte behöver behå jämnt så då kan jag vara med och befria. Tror faktiskt inte att jag på allvar började ha behå ens ofta förrän jag var i 25 års åldern eller kanske vid 27 då jag började amma...

En nackdel med böcker och internet är att vi inte får ett skapandes grand gjort. Internet gör ju också att man blir lite "inte här och nu" när man blippar på telefonen eller har fingrarna på datorn. Men... det är här för att stanna och tack vare nätet behöver man inte tänka allt själv, bara lägga ihop pusslet och dela. Idag ska jag försöka ha en tjatfri dag och sen mer gratismusik i verkliga livet. Det där med tjatfri dag verkar redan gå lite så där, trådlösa telefonen är borta och jag har saker som jag tycker borde göras. Kanske dags att lägga ner förväntningarna/ kraven och fundera ut något annat kul istället. En tjatfri dag brukar handla om inställning... Kram på er allihop