Önskar jag att jag var mer ordningssam?

Klockan är före tio. Ute är det regntungt. Mannen och jag sitter framför var sin dator. Tonårsvarning. Barnen hänger framför tv:n. Facebook svämmar över av människor som uppdaterar källarröjningar och andra underverk. Vi verkar inte vara nära att uträtta något dylikt. Vi tar tillfället i akt och tar det lugnt.

Drömde i natt att jag blev intervjuad av en tidning som frågade om jag skulle önska att jag var lite mer ordningssam. Jag sa ja, klart det skulle vara kul att vara en hejjare på att bringa ordning. Skinande diskbänk, trivselhögar insorterade på sina platser och inga sura handdukar. Vackert överallt, hela tiden.

Och sen vaknade jag, flinade och började fundera. Klart det hade varit praktiskt att vara mer ordningssam. Men OM jag hade varit kvinnan med kollen hade jag nog inte haft så många barn (de hade åtminstone varit yngre), jag hade antagligen inte tagit på mig att träna ett fotbollslag och troligtvis inte trivts med mitt knasiga jobb. Hade nog sällan bjudit hem någon helt oplanerat heller...

När jag tänker på saken så hade jag nog varit grymt nära utbrändhet om jag hade varit kvinnan med kollen. Det skulle krävas mycket "hårddisk" och energi. Jag tror inte att jag hade varit en så bra Kaospilot heller. Min styrka är att jag kan bli presenterad för ett problem och lösa det snabbt. Oavsett om det gäller konflikter, körlistor som havererar, snabbfixa fotbollsskor, utflyktsfika eller att dagens jobb kastas över ända så brukar det ändå ordna sig på något sätt. Ställtiden kan reduceras till ungefär noll.

Den stora anledningen till att jag inte bränner ut mig är nog förmågan att inte kräva underverk av mig själv hela tiden, det är ok att bara hänga. Dessutom försöker jag hålla oron stången och oroar mig oftast inte förrän saker är ett faktum. Klart att saker sällan går som man tänkte sig men det är oftast slöseri både med både tid och fantasi att innan försöka lista ut hur det kommer att köra ihop sig. Igår tog det till exempel mirakulöst nog ungefär tre timmar längre än beräknat att ta sig från stugan trots att vi hade minimal packning.

Så, när jag tänker på saken så är svaret nej. Jag tror inte att jag skulle vara mej och ha lika kul om jag "ordnade till mig" och blev ett koll-troll. Så jag fortsätter att göra politik av att jag är som jag är och så låter jag andra vara som de är. Hur skulle samhället bli om alla var morgonpigga, eftertänksamma, strukturerade, lugna och ordningssamma? Motsatserna behövs också, hejja mångfalden!

Hoppas att ni har det bra. Kram

Dessa olikheter...

När man är en stor familj med många olika personligheter kan det vara svårt att få till något gemensamt familjeaktigt. Tänkte att vi skulle spela något roligt spel tillsammans så här på såsar-söndagen. Gick så där. Av ungefär 20 talet spel som Kaosfamiljen äger fanns det inte ett enda som alla ville spela. Alltid var det minst en som vägrade. Så där så att det blev humor. Den som sa nej fick avge nästa förslag. Vi hade ett par stycken som blev nominerade till "no-man" tävlingen genom att motsätta sig det mesta...

Oftast så respekterar vi olikheterna i Kaosfamiljen. Det underlättar att konstatera att man tänker olika. Behöver inte bli infekterat. Ibland blir det förstås en del konflikter eftersom man inte förstår varandra helt men olikheter berikar. Skulle vi tvinga alla att göra samma saker skulle vi bli en olycklig familj, så vi gör mest saker utifrån intresse. Ibland vill vi dock göra något lite litet som idag. Till slut blev det gemensam liten fotbollsmatch (som tjejerna nesligen förlorade med uddamålet pga självmål)...

Det är inte för att vi är lika som Mannen och jag valde varandra. Inte konstigt att familjen "spretar" lite då... Hittade en bra intervju om en bok om olikheter här. Och så en intervju med Kristian som också skrivit en bok, om livet och döden. Viktiga saker. Världen är bra häftig, man behöver faktiskt inte tänka ut alla kloka saker själv. Läser just en bok om naturkraft som jag lånade hem från badhuset. Olikheter är underbara och vi behöver ta vara på livet. Naturen ger perspektiv på saker och stressreducering. Hjälper oss att sortera vad som egentligen är viktigt. Mer om det någon annan dag. Vad har ni för relation till naturen?

Kärlek till er alla

Det är likheterna som driver oss från vettet...

Ibland kan man le lite snett men andra gånger blir man helt galen och undrar hur somliga tänkte när de bestämde sig för att föröka sig... Kan det möjligtvis vara som det sägs att det man blir galen på hos andra är egenskaper som man själv har och inte tacklar på ett vettigt sätt? Varje gång man tänker så blir det obekvämt. Lite som skoskav ungefär... Och tänker man att det gäller alla människor blir det ännu otrevligare...

Så klart egentligen. Personlighetsdrag från mormor, morfar, farmor, farfar och Mannen går ju för det mesta an men de som man själv har, oj oj oj... Olikheterna går egentligen rätt hyfsat att hantera förutom att man inte alltid förstår sig på varandra. Det är likheterna som man blir galen av och framförallt de som man inte accepterar. Gäller väl egentligen känslor också. Står man inte ut med att erkänna sig ledsen, arg eller avundsjuk så står man inte ut med det hos andra heller.

Igår tittade på Storasyster och konstaterade att : The cleaning force is weak in this one... Mm, sa jag och log lite, det har hon efter mor sin ;-)... Likheter som inte är traumatiska är ju lätta att bekänna ;-)

Vad tänker ni om likheter/ olikheter? Hoppas att ni har en härlig Lördag, kram

Gör inte om mig...

Även om det inte alltid är helt enkelt så är våra olikheter en förutsättning för att allt ska fungera mellan Mannen och mej. Och nä, då tänker jag inte först och främst på våra kön utan på våra olikheter som personer. Att vi tänker och fungerar olika. Och nej igen, olikheterna inom könen är större än mellan könen när det gäller personlighet. Fysiken är förstås olika och det märks till exempel inte minst då en av oss burit, fött och ammat våra fyra barn och den andra i stort sett är oförstörd ;-). Det är bara att småle och tänka you made me och så klicka på den här länken förstås... Helt underbar!!

På många sätt kompletterar vi varandra Mannen och jag. Och så har vi då de här barnen, också de väldigt olika trots samma genetiska förutsättningar. En trumslagande urlugn typ, en konstnär med tillhörande temperament, en uppfinnare och innovatör och så en extremt lättlärd och sprudlande fysisk person. Hela familjen har olika tempon och intressen. En riktig utmaning. Eftersom jag arbetat med missbruk sedan -89 och haft förmånen att leva kollektivt i över sex så har jag snappat upp litegrann om människor och fungera och inte fungera... Anonyma Alkoholister har ett talesätt som heter lev och låt leva som är riktigt fin. Som jag förstått den så handlar det om att koncentrera sig på sitt och trivas med det och låta andra göra på sitt sätt. Det funkar att tänka så inom familjen också. Att låta personer även i familjen ha frihet att vara och göra på sitt sätt.

Och vad jag förstår så pågår det en diskussion i Bloggvärlden om det här med att göra om sig. Folk får göra som dom vill men jag tycker att det är viktigt att föra diskussioner om det, för nästa generations skull och för att reflektera lite över hur viktig kroppens utseende bör få vara. Kanske kan man rösta här på vem som ska få världens tuffaste jobb eller engagera sig i något annat istället för att lägga allt krut på sin egen kropp.

Hoppas ni har en fin söndag, vi är vackra, hur än vi ser ut!!! Kram