Dessa olikheter...

När man är en stor familj med många olika personligheter kan det vara svårt att få till något gemensamt familjeaktigt. Tänkte att vi skulle spela något roligt spel tillsammans så här på såsar-söndagen. Gick så där. Av ungefär 20 talet spel som Kaosfamiljen äger fanns det inte ett enda som alla ville spela. Alltid var det minst en som vägrade. Så där så att det blev humor. Den som sa nej fick avge nästa förslag. Vi hade ett par stycken som blev nominerade till "no-man" tävlingen genom att motsätta sig det mesta...

Oftast så respekterar vi olikheterna i Kaosfamiljen. Det underlättar att konstatera att man tänker olika. Behöver inte bli infekterat. Ibland blir det förstås en del konflikter eftersom man inte förstår varandra helt men olikheter berikar. Skulle vi tvinga alla att göra samma saker skulle vi bli en olycklig familj, så vi gör mest saker utifrån intresse. Ibland vill vi dock göra något lite litet som idag. Till slut blev det gemensam liten fotbollsmatch (som tjejerna nesligen förlorade med uddamålet pga självmål)...

Det är inte för att vi är lika som Mannen och jag valde varandra. Inte konstigt att familjen "spretar" lite då... Hittade en bra intervju om en bok om olikheter här. Och så en intervju med Kristian som också skrivit en bok, om livet och döden. Viktiga saker. Världen är bra häftig, man behöver faktiskt inte tänka ut alla kloka saker själv. Läser just en bok om naturkraft som jag lånade hem från badhuset. Olikheter är underbara och vi behöver ta vara på livet. Naturen ger perspektiv på saker och stressreducering. Hjälper oss att sortera vad som egentligen är viktigt. Mer om det någon annan dag. Vad har ni för relation till naturen?

Kärlek till er alla

På tal om naturligt...

När vi var iväg och badade med jobbet pratade vi lite skrattande om att det är fullt normalt att en kvinna som fött barn inte har en platt mage. Blås upp en ballong till max och låt den vara maxad en månad innan du släpper ut luften så får du själv se. Har man dessutom "blåst upp den" fyra gånger så ska det vara lite mjukt och mysigt ;-).

Riktigt mysig tillställning att åka iväg med jobbet. Enda chansen för att få hinna prata till punkt också. Hamnade i badtunna med ett gäng från näringslivet. Härliga killar. De tyckte på fullt allvar att man borde personalvårda kommunalarbetare minst lika mycket som de privata. Personal som personal. Hejja! Och vi som liksom alltid har lite dåligt samvete för att vi över huvud taget gör något personalvårdande eftersom vi är offentligt anställda. Det var en lite ny vinkel.

Och så kom vi in ämnet människor och relationer. Riktigt kul. Konstaterade att det oftast blir någon form av utmaningar så fort det blir mer än en människa någonstans. "Alla är konstiga utom jag". Många exempel och en massa och innovativa lösningar levererades. Vi höll ungefär aldrig på att sluta skratta när vi kom på att det största problemet oftast är att få folk att sluta eller börja med något oavsett när det gäller familj/ vänner/ kollegor/ underställda osv. så är det där det blir tjafs. Och jo, det naturliga är inte alls att det fungerar, varken i arbetslag eller familjer. Tvärt om så är det underbart och ett under varje gång det funkar. Kan vara något att tänka på inför den stundande familjehelgen ;-). Tänk vilken ynnest det är att få möta kloka människor och diskutera livet och tingen. Kram på er

Vad är det med oss?

Har två kompisar som på var sitt håll krisar. Av samma men helt olika anledningar. Båda har tre barn som är rätt små. Den ena är vansinnig för att hennes man inte "ser" hur stökigt de har det och följdaktligen inte gör något åt det. Paret har tydligen kommit till den nivån att frun får lust att skrika högt så fort hon kliver in i hallen. Den första frun pratar villigt om att det är hennes nivå och önskan om att bo i ett vackert hem som ställer till det men säger samtidigt att det inte går att göra något åt och att hon på grund av detta några gånger i veckan undrar om de verkligen ska bo ihop framöver.

Den andra har en man som plockar hela hela tiden. Han springer efter barnen och föser ihop klossar, påminner om att plocka bort pärlor och fixar med köket så han går och lägger sig samtidigt med barnen i ren utmattning. I den familjen har man kommit i det läget att frun är så arg så hon inte ens VILL att han ska vara vaken på kvällen för att prata längre. Hon står inte ut med hans strävan efter det underbara hemmet och funderar allvarligt på att slänga ut honom från deras gemensamma inredningskatalog.

Vad falls, vad är det driver oss, dagens föräldrar? Vi har tak över huvudet, mat på bordet, gratis tandvård för barnen, fri skola, tvättmaskiner, diskmaskiner, betalda semesterdagar osv osv. Den tid och energi vi sparar in på att inte behöva ordna med överlevnad, hygien och kamp använder vi till att kriga angående ordning. Mentalt slakta varandra på grund av tankar om hur saker borde vara. Som om det vore rimligt att ha inredningskatalogordning när man har en ettåring? Som om det vore naturligt att en familj med fyra barn har ordning i hallen, Är det ingen fler än jag som är lite allergisk mot allt till varje pris ska verka så perfekt?

Gapskrattar man oftare i det perfekta hemmet? Känner man verkligen mer kärlek? Jag tror faktiskt inte det. för mig är det tvärtom. Jag är ytterst tacksam över att jag slutat läsa inredningstidningar. När folk runt om oss säger att vår, ojojoj, nu blir det en massa jobb så vägrar jag förstå vad de pratar om. Vi försöker hålla oss långt ifrån projekt. Ja, Storebror har fortfarande älvor, Pippi långstrump och dinosaurier på sina väggar och eftersom han inte driver frågan alls tror vi att han trivs med det. Hans vänner irl flinar bara och på Skype kan man ju välja vad man visar ;-). Ibland ska saker och ting bara få vara lite som de är ett tag. Taket rasar inte ner över oss ändå. Ett alternativ till att gaffla om hallkaoset är att gå ut och titta på Blåsipporna. De är naturligare än ordning i hallen :-).

Kram på er

Hela stan hoppar utom vi...

Guldfebern avlöstes lite abrupt av annan feber. Ungefär samtidigt som jag slutade jobbet började hela stan hoppa. Jag var kärringen mot strömmen som åkte hem. Hem till febersjuka Mannen och en väldigt het Lillasyster. Däckade. Lekte en stund lite med tanken om att sticka iväg och hoppa men det lät sig bara inte göras (och jag brukar ändå vara en hejjare på att hitta lösningar och ta mig iväg på saker som jag gillar). Nåja, vad är väl en bal på slottet? Om det är 35 år tills nästa gång så är jag ju bara 77 år nästa gång..

Fick en liten Sjumilaklivs-känsla men lyckades häva den. Tog mig en liten cykeltur till en av de vackraste ställena på jorden och sen har kvällen varit otroligt lugn. Syskonen Stor gled iväg på sina äventyr, irl och via dator. Kvar blev Lillebror och jag spelandes Risk. Lite snöpligt förstås men livet är ju så här, i alla fall om man valt att skaffa familj. Alternativet utan familj känns ju lite så där måste jag säga. Visst hade man kunnat göra vad man själv ville hela tiden men åh så många träiga kvällar. Inga gapflabb vid kvällsfikat. På tok för lite kramar och brottning. Inga risker att stå på skallen i hallen när man febrilt försöker sparka undan skor, cykelhjälmar, ryggsäckar och bandyklubbor...

Den här kommunen är säkert full med folk som vill berätta hur häftigt det var för någon som inte var där ikväll och hyllade hjältarna. Hjältar förresten, visst är de duktiga, men egentligen är det bara ett gäng karlar på skenor som med pinnar i händerna som tillsammans lyckats peta en gummigrej mellan två stolpar fler gånger än motståndarlaget. De riktiga hjältarna tycker jag finns på helt andra ställen. Vardagshjältar. Människor som varje dag gör riktig skillnad för andra människor utan att någonsin bli värvade för fantasisummor. Lärare, undersköterskor, mammor, personliga assistenter, syskon, socionomer, pappor, behandlingsassistenter, fritidsledare, fritidspedagoger, förskollärare, mattanter osv osv. Det finns hur många människor som helst som gör de vardagliga underverken utan att spayas med guld och lovsjungas.

Så när hela stan hoppar fröjdas jag över att Storebror och jag träffade en riktig vardagshjälte på utvecklingssamtalet igår. Jag ler också när jag tänker på att hur mycket stan än hoppat så har jag varit på exakt det rätta stället ikväll. Ni Bloggläsare är garanterat också vardagshjältar, på ett eller annat sätt. Ge er själva en ordentlig klapp på axeln :-). Kram på er

Frisk med lite mög och all anledning att fira...

Frisk igen, hurra. Livet blir väl aldrig bättre än när man just frisknat till? På tal om att skjuta upp saker så hittade jag den här på vinden för några veckor sedan.
En kartong med blandat osorterat mycket viktigt mög som vi inte packat upp sedan ungefär -98 skulle jag tro. Jag öppnade den inte nu heller. Eftersom den stått där i ca 15 år kan den gott stå ett tag till. Det tar inte någon energi alls, vad feng-shui anhängarna än säger. Att packa upp den skulle ta energi. Den tar bara lite plats på ett ställe som vi ändå inte använder.

Två dagars stillhet har gjort susen. Jag har frisknat till och känner sån kärlek till världen. Vilket jag låter alla veta också (och stor kram till er också som är så peppande och kloka). Kärlek ska man inte snåla med, om man inte far illa av det förstås. Då bör man hitta nya kärleksföremål.

En annan sak som man inte ska snåla med är firande. Stan har tagit hockeyguld idag. Jag har hängt med förstås och även om jag bott söderut ett tag så minns jag då, för trettiofem år sedan, när vi tog SM guld i hockey sist. Jag var lika gammal som Lillasyster är nu. Skulle nog ändå inte vilja påstå att jag inte "lidit i åratal" men nu när guldet bärgats hem till schtaan är det läge att fira. Sport är underbart och patetiskt samtidigt. Tänk så mycket känslor folk kan "få ur sig" genom sport...

Och som vanligt behöver man inte göra det så avancerat. Mannen var på konsert i grannstaden. Alla barnen fick vara uppe och titta på matchen (vem vet, det kanske är 35 år tills nästa gång). Syskonen Lill ville fira segern genom att sova i Storsängen. Syskonen Stor och jag firade med maränger direkt ur påsen. Tjoho! Jag har nyss stökat bort middagen och kvällfikat. Nu ska jag gå och mys-sova med syskonen Lill. Hela stan kommer ändå att vara trötta men glada imorgon så det spelar ingen roll om vi också är lite trötta. Hoppas att ni också hittar något att fira, även om det bara är en pucktävling, att någon har fantastiskt vackra ögon eller att det är fredag. Livet är så allvarligt så lite firande är alltid på sin plats. Kram

Ibland drar kroppen in handbromsen...

Igår uträttade jag en massa underverk på jobbet. På eftermiddagen började jag frysa så där ända in i märgen. Värre och värre blev det. Ont i kroppen inifrån. Väl hemma var det bara att släppa allt och masa sig i säng. Låg som en slips hela kvällen. Försökte titta lite på hockeyn. Kände att det var en outhärdligt skränig tillställning. Barnen kom förbi och kramade mig, skrattade åt hur varm jag var. Lillebror sa att enda anledningen till att man skulle vilja sova bredvid mig var om man ville bli stekt.

Mannen pysslar om mig och säger skrattande att jag har en mancold eftersom febern inte är så hög som man tycker att den borde. En sån där sak som man brukar skoja om på det där klumpvisa sättet (tryck gärna på mancoldlänken, vab frossa och piffsjuka finns också beskrivet). Karlar och förkylningar ni vet. Värre än vilken förlossning som helst. Grejjen är att jag, när jag tänker på saken tror att det vore bra om vi tillät oss ha mancold allihop. Jag tror att många ignorerar sina känslor och trotsar sin kropp på tok för länge. Man tänker att man är oumbärlig på jobbet och hemma. "Det passar inte nu" så man slänger i sig ett par alvedon och kör vidare. Med goda intentioner rätt in i kaklet.

Jag tror stenhårt på att kroppen försöker berätta något för en när man har ont någonstans. Cancer och allsköns annat elände är en sak men såna här små vanliga åkommor. Ont i huvudet, , knän, axlar, feber, ryggbesvär, förkylning, magsjuka osv kommer ofta när man vilat för lite, drivit och burit för mycket. Så nej, det är nog ingen slump att jag blir förkyld just nu, det har varit lite mycket ett tag. Kanske har jag ägnat mig för lite åt konsten att uppskjuta det oundvikliga, vilket jag brukar vara en stjärna på (prokrastineringens ädla konst).

Idag känner jag mig lite bättre och jag funderade ett tag på att åka till jobbet men nej. Det är klokt att respektera sin kropp. Skippa alvedonet och bara vila sig i form. Käka en näve chips till lunch och bädda ner sig. framför tv:n. Slötitta lite på Sagan om ringen och låta handbromsen vara i. Låta sig pysslas om när familjen kommer hem.

Igår tyckte jag lite synd om mej själv men sen insåg jag det patetiska i det hela. Det finns definitivt de som har det värre på alla plan. Jag är sjuk så sällan så jag vet inte ens hur man gör när man sjukskriver sig. Sist hade jag feber en lördag. Det här går över och är antagligen något jag behöver. Nu, nästa ringenfilm. VARM kram till er allihop

En taskig dag...

Cyklarna gör entren in i huset till ett äventyr, påskriset är fortfarande kvar. Inne har vi papper i drivor och ett tvättberg som man numera behöver sele, ishacka och klätterskor för att kunna äntra. Utvecklingssamtalen står som spön i backen och köket är belamrat med disk.

Det må vara hur det vill på ordningsfronten men en sak är säker. Om man haft en taskig dag kan man komma hem berätta det och att man behöver få lite kärlek. Svaret kommer snabbare än något annat och kommer att vara handfast. Direktleverans av ett helt gross kärlek. Så där så att man skrattande får säga att nu räcker det.

Det är en ynnest att få leva i en Kaosfamilj. En Kaosfamlj, vänner man kan skratta med och choklad kan göra en taskig dag bra mycket bättre än uthärdlig. Kram på er