Vad är det med oss?

Har två kompisar som på var sitt håll krisar. Av samma men helt olika anledningar. Båda har tre barn som är rätt små. Den ena är vansinnig för att hennes man inte "ser" hur stökigt de har det och följdaktligen inte gör något åt det. Paret har tydligen kommit till den nivån att frun får lust att skrika högt så fort hon kliver in i hallen. Den första frun pratar villigt om att det är hennes nivå och önskan om att bo i ett vackert hem som ställer till det men säger samtidigt att det inte går att göra något åt och att hon på grund av detta några gånger i veckan undrar om de verkligen ska bo ihop framöver.

Den andra har en man som plockar hela hela tiden. Han springer efter barnen och föser ihop klossar, påminner om att plocka bort pärlor och fixar med köket så han går och lägger sig samtidigt med barnen i ren utmattning. I den familjen har man kommit i det läget att frun är så arg så hon inte ens VILL att han ska vara vaken på kvällen för att prata längre. Hon står inte ut med hans strävan efter det underbara hemmet och funderar allvarligt på att slänga ut honom från deras gemensamma inredningskatalog.

Vad falls, vad är det driver oss, dagens föräldrar? Vi har tak över huvudet, mat på bordet, gratis tandvård för barnen, fri skola, tvättmaskiner, diskmaskiner, betalda semesterdagar osv osv. Den tid och energi vi sparar in på att inte behöva ordna med överlevnad, hygien och kamp använder vi till att kriga angående ordning. Mentalt slakta varandra på grund av tankar om hur saker borde vara. Som om det vore rimligt att ha inredningskatalogordning när man har en ettåring? Som om det vore naturligt att en familj med fyra barn har ordning i hallen, Är det ingen fler än jag som är lite allergisk mot allt till varje pris ska verka så perfekt?

Gapskrattar man oftare i det perfekta hemmet? Känner man verkligen mer kärlek? Jag tror faktiskt inte det. för mig är det tvärtom. Jag är ytterst tacksam över att jag slutat läsa inredningstidningar. När folk runt om oss säger att vår, ojojoj, nu blir det en massa jobb så vägrar jag förstå vad de pratar om. Vi försöker hålla oss långt ifrån projekt. Ja, Storebror har fortfarande älvor, Pippi långstrump och dinosaurier på sina väggar och eftersom han inte driver frågan alls tror vi att han trivs med det. Hans vänner irl flinar bara och på Skype kan man ju välja vad man visar ;-). Ibland ska saker och ting bara få vara lite som de är ett tag. Taket rasar inte ner över oss ändå. Ett alternativ till att gaffla om hallkaoset är att gå ut och titta på Blåsipporna. De är naturligare än ordning i hallen :-).

Kram på er

Vårens fråga?

Mitt i alla majaktiviteter (påbörjningar och avslutningar), vårblommning, diverse andra trevligheter och fågelkvitter så börjar det bullra och surra. Äntligen kör folk igång med sina projekt. Oj, oj, oj, det finns inga gränser för allt man vill ordna med. Tanken är ju god och man vill ju ha det mysigt sen men ibland blir det liksom inget sen... Tyvärr känner jag massvis med folk som renoverat sönder sina familjer...
Vårens fråga är hur vill vi ha det i sommar och hur vill vi känna det i höst... av någon anledning har familjerådgivningen massor att göra på hösten...

Och så tycker jag nog att Schyffert och Lindström har sina poänger när de konstaterar att man jobbar väldigt hårt för att ha det mysigt en kort stund. I vår familj hade det nog dessutom mest handlat om bilden av myset. Bilden av när hela familjen lugna, skrattande och avslappnade sitter där på utedäcket, bryggan, bastun, badrummet, köket, badtunnan eller vara det nu kan vara...

Intressant, jag skulle till exempel vilja se den uteplats som just nu skulle kunna få Storebror och Storasyster att sluta med sina högljudda haranger om hur hemsk och osmart den andra är. De bara älskar att reta hål i huvudet på varandra. Lillebror har mycket svårt att sitta klokt, oavsett färg och hur designad stolen är och lillasyster bryter ihop titt som tätt även i de vackraste miljöer. Sanningen är att vår sån där lugna och avslappnade uteplats periodvis skulle innebära bås med väldigt stadiga väggar och hörselkåpor. Så många myskuddar skulle vi inte heller ha om de inte var klädda i galon. De skulle mestadels ligga, där vi för det mesta också har de flesta av våra kläder, på golvet i vår walk-in-laundry.

När det gäller kök är väl drömmen för oss en walk-in-fridge eller en rekorderlig restaurang diskmaskin men det är varken värt stöket eller pengarna. Säga vad man vill om USA, mycket var annars och en del var rätt galet men på det stället där vi var kändes det helt uppenbart att folk använde sina bostäder till att helt enkelt bara bo. Genom att bara bo fick de tid över för annat än hem-pifferi. Uppfriskande att komma dit och bli inspirerad som "ljust och fräscht svensk". Det känns som om jag ska säga upp dom där annonstidningarna Vi i villa och Villaliv, varför egentligen göra mer än bara bo? Ha en trevlig måndag...

Tänk om...

Tänk om vi alla från och med nu skulle vända all energi som vi använt till heminredning och hemfixande till annat, utanför oss. Utanför vårt hem, utanför vår stad, möjligtvis till och med vårt land. Om vi alla gjorde det skulle världen antagligen snart se annorlunda ut. Så mycket energi och tankeverksamhet kan ju bara inte leda till annat än resultat...

Kanske skulle en undersköterska från Tranås komma på hur klimatkatastrofer bäst kunde undvikas. Kanske skulle en mäklare från Djursholm tillsammans med en äldre dam från Ljusdal, via facebook stoppa avverkningen av regnskogarna. Kanske skulle en golfklubb från Lomma komma på hur maten och resurserna i världen bör fördelas och tillsammans också jobba för att det blir rätt och riktigt. Kanske skulle en Postkassörska från Hälleforsnäs klura ut hela nyckeln till miljöfrågan. Kanske skulle en Bilmekaniker från Vimmerby tillsammans med sin ingifta moster och diverse övriga släktingar (som förr om åren brukade träffas på semestern och beundra varandras "projekt") lösa världsfreden.

Plötsligt blev ingenting omöjligt. Tänk om bara om hade varit. Hisnande tanke...