Hela stan hoppar utom vi...

Guldfebern avlöstes lite abrupt av annan feber. Ungefär samtidigt som jag slutade jobbet började hela stan hoppa. Jag var kärringen mot strömmen som åkte hem. Hem till febersjuka Mannen och en väldigt het Lillasyster. Däckade. Lekte en stund lite med tanken om att sticka iväg och hoppa men det lät sig bara inte göras (och jag brukar ändå vara en hejjare på att hitta lösningar och ta mig iväg på saker som jag gillar). Nåja, vad är väl en bal på slottet? Om det är 35 år tills nästa gång så är jag ju bara 77 år nästa gång..

Fick en liten Sjumilaklivs-känsla men lyckades häva den. Tog mig en liten cykeltur till en av de vackraste ställena på jorden och sen har kvällen varit otroligt lugn. Syskonen Stor gled iväg på sina äventyr, irl och via dator. Kvar blev Lillebror och jag spelandes Risk. Lite snöpligt förstås men livet är ju så här, i alla fall om man valt att skaffa familj. Alternativet utan familj känns ju lite så där måste jag säga. Visst hade man kunnat göra vad man själv ville hela tiden men åh så många träiga kvällar. Inga gapflabb vid kvällsfikat. På tok för lite kramar och brottning. Inga risker att stå på skallen i hallen när man febrilt försöker sparka undan skor, cykelhjälmar, ryggsäckar och bandyklubbor...

Den här kommunen är säkert full med folk som vill berätta hur häftigt det var för någon som inte var där ikväll och hyllade hjältarna. Hjältar förresten, visst är de duktiga, men egentligen är det bara ett gäng karlar på skenor som med pinnar i händerna som tillsammans lyckats peta en gummigrej mellan två stolpar fler gånger än motståndarlaget. De riktiga hjältarna tycker jag finns på helt andra ställen. Vardagshjältar. Människor som varje dag gör riktig skillnad för andra människor utan att någonsin bli värvade för fantasisummor. Lärare, undersköterskor, mammor, personliga assistenter, syskon, socionomer, pappor, behandlingsassistenter, fritidsledare, fritidspedagoger, förskollärare, mattanter osv osv. Det finns hur många människor som helst som gör de vardagliga underverken utan att spayas med guld och lovsjungas.

Så när hela stan hoppar fröjdas jag över att Storebror och jag träffade en riktig vardagshjälte på utvecklingssamtalet igår. Jag ler också när jag tänker på att hur mycket stan än hoppat så har jag varit på exakt det rätta stället ikväll. Ni Bloggläsare är garanterat också vardagshjältar, på ett eller annat sätt. Ge er själva en ordentlig klapp på axeln :-). Kram på er

Tankar om natten...

Tystnaden la sig i Stökriket. Nattens projekt för Kaosmodern blev färgning och klippning av egen hårman. Man kan ju göra det själv när man är en lockigtopp :-). När håret torkar och tystnaden lägger sig börjar tankarna vandra precis som dom vill.

Nu har klimatfrågan kommit upp på tapeten igen. Bra och samtidigt så vägrar de flesta tänka i dom banorna. Varför känner jag annars fler som grubblar på hur de ska få maken att godkänna en omtapetsering än som ägnar en minut åt att engagera sig för miljön. "Vad då, det skulle väl vara skönt om det blev varmare här" säger man glatt och klurar på hur soffbordet Allan ska kunna hamna hemma hos dom (made in var som helst i världen där de kunde skapa Allan åt IKEA billigast). Undrar vad de kommer att säga till sina barn-barn. Jo, mormor läste om det där med klimatet i tidningarna men hade fullt sjå med att bestämma vilken färg på fogarna vi skulle ha i badrummet, vi bytte nyans för den första blev för mörk...

Och så kan man fundera på varför vi låtsas att vårt socialförsäkringssystem och vården inte funkar när folk räddas till livet varje dag. I Sverige kan vem som helst få hjälp (om man inte är invandrare utan uppehållstillstånd förstås eller EU medborgare men det tillhör en helt annan diskussion, inte ens BARN får det de behöver om de tillhör dessa kategorier). Alla andra får hjälp, oavsett hur fattig man är och vilka man känner.

Och så ler jag lite för mig själv när jag tänker på alla föräldrar som förväntar sig att barnen ska hålla sams. Varför ska just barn hålla sams? Är inte barn också människor? Krigar inte vuxna överallt? I världen, på jobb, i släkter, på parkeringsplatser, hockeymatcher osv. Kanske bråkas det en liten aning mellan vuxna där hemma också...

Och så har vi pratat lite med Storebror om dataspelandet. Egentligen är vi nog inte så mycket emot, bara det inte blir för mycket stillasittande. I skolan säger de att oneline spel är bra för att utveckla sin engelska och vi kan konstatera att det blir en stor portion av social träning också. Nu ikväll när jag dök på den här artikeln blev det riktigt hopplöst att vara emot. World of Warcraft är bra.

Och så undrar jag varför jag aldrig ser någon annan mamma som dyker på badhuset eller hoppar i snöhögar. till sist så funderar jag faktiskt lite över vem som har ätit kakor inne på toan... Eller också flinar jag lite, struntar i det och går och lägger mig. Sov gott på er

Rapports 22:00 sänding från Kaosfamiljen

Lillasyster: Leker sig sanslös med liten jämnårig kusin. Går resten av dygnet, lite smågnällig, med en hand fastklistrad vid sin mammas mysmage.
Lillebror: Naturen verkar gå sin gilla gång hos vår levande bank. Dock har kursen rasat så någon ränta inte kan förväntas, i själva verket är nog alla insättningar i vår levande bank förlorade.
Storasyster: Fiskarna har överlevt veckan och därmed gör vår dramaturg dansnummer och framträdanden med lyckliga slut.
Storebror: Njuter av att ha slutat med hockeyn och sitt nya rum i källaren. Spelar trummor, wiii och musik.
Mannen: Försöker plugga och har lyckats föröka våra bilder på datorn så att de numera är 4 gånger så många (12000), i oordning och väldigt skiftande kvalité. Jag äskar honom ändå..
Kaosmodern: Har hittat favoritvantarna. På jobbet är allt antingen underbart eller total katastrof. Lite som hemma men ändå annars... Kaosmoderna har tyvärr "råkat hamna" i svårt chokladberoende men tröstar sig med hon behåller sin mysighet både fysiskt och psykiskt och än så länge inte blivit socialt utslagen...

Kvällens meny: en tvårätters middag bestående av microbuffé (veckans rester, först till bordet får välja) och chokladmuffins med rosa och grön grädde.

och så till vädret:
-16 ute men inte det minsta kallt inne. På dagarna springer vi runt och värmer upp hela stället. Kaosfamiljen fryser inte ens på nätterna eftersom alla är hjärtans välkomna till vårt eget Hawaii, där det varje morgon känns som om vi dansat hula hula hela natten, Storsängen...

Eftersom vi är på Hawaii och dansar hulahula hela nätterna ser vi ut därefter. Nu dags för tekopp... På återseende