Hela stan hoppar utom vi...

Guldfebern avlöstes lite abrupt av annan feber. Ungefär samtidigt som jag slutade jobbet började hela stan hoppa. Jag var kärringen mot strömmen som åkte hem. Hem till febersjuka Mannen och en väldigt het Lillasyster. Däckade. Lekte en stund lite med tanken om att sticka iväg och hoppa men det lät sig bara inte göras (och jag brukar ändå vara en hejjare på att hitta lösningar och ta mig iväg på saker som jag gillar). Nåja, vad är väl en bal på slottet? Om det är 35 år tills nästa gång så är jag ju bara 77 år nästa gång..

Fick en liten Sjumilaklivs-känsla men lyckades häva den. Tog mig en liten cykeltur till en av de vackraste ställena på jorden och sen har kvällen varit otroligt lugn. Syskonen Stor gled iväg på sina äventyr, irl och via dator. Kvar blev Lillebror och jag spelandes Risk. Lite snöpligt förstås men livet är ju så här, i alla fall om man valt att skaffa familj. Alternativet utan familj känns ju lite så där måste jag säga. Visst hade man kunnat göra vad man själv ville hela tiden men åh så många träiga kvällar. Inga gapflabb vid kvällsfikat. På tok för lite kramar och brottning. Inga risker att stå på skallen i hallen när man febrilt försöker sparka undan skor, cykelhjälmar, ryggsäckar och bandyklubbor...

Den här kommunen är säkert full med folk som vill berätta hur häftigt det var för någon som inte var där ikväll och hyllade hjältarna. Hjältar förresten, visst är de duktiga, men egentligen är det bara ett gäng karlar på skenor som med pinnar i händerna som tillsammans lyckats peta en gummigrej mellan två stolpar fler gånger än motståndarlaget. De riktiga hjältarna tycker jag finns på helt andra ställen. Vardagshjältar. Människor som varje dag gör riktig skillnad för andra människor utan att någonsin bli värvade för fantasisummor. Lärare, undersköterskor, mammor, personliga assistenter, syskon, socionomer, pappor, behandlingsassistenter, fritidsledare, fritidspedagoger, förskollärare, mattanter osv osv. Det finns hur många människor som helst som gör de vardagliga underverken utan att spayas med guld och lovsjungas.

Så när hela stan hoppar fröjdas jag över att Storebror och jag träffade en riktig vardagshjälte på utvecklingssamtalet igår. Jag ler också när jag tänker på att hur mycket stan än hoppat så har jag varit på exakt det rätta stället ikväll. Ni Bloggläsare är garanterat också vardagshjältar, på ett eller annat sätt. Ge er själva en ordentlig klapp på axeln :-). Kram på er

Feber i oppositionen..

Riktigt risigt väder ute och feber i kroppen. Läge för att ta det lugnt alltså... Men hjärnan stannar inte helt förstås så Storebror och jag passade på och bedriva lite lobbyarbete. Vi förlorade ju valet och ligger fortfarande lika taskigt till i Sifo-mätningarna. Av någon outgrundlig anledning håller 3 barn och en vuxen i den här familjen på ETT stort mys en av helgdagarna. Storebror säger att han tror att 2-mys i veckan partiet har mycket fler anhängare i andra familjer än våran. Vi tror stenhårt på reklamen och hjärntvättens makt. Möjligtvis börjar vi vara lite emot demokrati och om det inte löser sig får vi väl söka politisk asyl i någon annan familj ;-).

Kruxet är att när det andra partiet upptäckte vår lobbyverksamhet började de också producera skyltar med budskap som stred emot våra. Nu ser det inte klokt ut här hemma, vi har valaffisher överallt. Nåja, det här är väl anledningen till att jag har en Kaosblogg antar jag. 500 inlägg här på Blogspot och precis som med politiken så hoppas jag att trägen vinner. Storebror och jag tänker att vi förr eller senare kommer att ha inspirerat någon så att det bli votering i familjerådslaget igen. Och jag hoppas att jag med min Blogg inspirerar till att njuta av livet, att ni får er ett leende och kramar om era kära istället för att bryta ihop över stök. Nu ska jag passa på att se film och skratta lite så länge Iprenen verkar ;-).Kram på er alla fina...