180 knyck, mammakoll och facebook...

Livet går i hundra åttio. Så där så att en vecka känns som flera. Så där så att man säger till folk, du vet när vi träffades förra veckan och de säger att det var igår. Jag har varit med om det förr och det funkar. Om man ser till att ta det EXTREMT lugnt mellan varven och inte låtsas ha koll. Fullständig öppenhet (fast med den fast-ställda tystnadsplikten). Berätta att det är otrolig snurr och att man inte har koll på allt just nu. Folk flinar och förstår. Helt enkelt.

Men lite kloka saker dyker ju på en förstås. Som det där att man som mamma får passa sig. "Det är inte så attraktivt med någon som pratar med morsan flera gånger om dagen och redovisar vad de gör." Intressant tanke. Och det klart, själv flyttade jag sisådär 100 mil när jag var 18, började jobba med "värstingar" och hörde av mig ibland, någon gång i månaden. Jösses vad man lärde sig mycket, både om sig själv och andra. Och snacka om att man blev vuxen... Gör vi våra mobilbarn till just barn längre än nödvändigt? är det inte meningen att unga människor ska göra lite misstag och sen lära sig av dom? Ringer man mamma finns risken att man får leva mammas liv med hennes begränsningar ;-)...

Och så facebook. Att folk jämför sig med alla sina bekanta och tycker att de själva har ett skitliv. Hm, slutar man inte läsa såna där åh vad vi har det vackert uppdateringar efter ett tag? Och de där hela världen är dum utom jag-grejerna tröttnar man också på... Jag tycker facebook är kul. Man kan ha den till vad man vill. Själv håller jag lite kontakt med långt bort kompisar och har kul. Att jämföra sig med andra brukar vara ungefär lika dåligt som dåligt samvete.

Nu ska jag titta lite på Sagan om Ringen med Storasyster. Kram på er allihop

Kaosfamiljen har liksom inte fått till vardagen än. Firar lite på kvällarna, är supetrötta på morgnarna. Inte hjälper det till så värst att Kaosmodern håller på att byta jobb så där lite rekordsnabbt. Spännande och utvecklande förstås men liiite trött blir man. Utvecklingstrött. Så nu görs det inte mång knop på kvällskvisten. Skulle kunna ha en skylt med tyst, utveckling pågår.

Och dylik skylt skulle nog fler i familjen behöva. Ett par stycken som har en massa funderingar, växer så det knakar och så. Då märks det på att det blir lite mer Kaoseri, men också mer hemma och ta det lugnt. Vi har någon som stack till badhuset med pjäxor i väskan i lördags. Och så har vi en annan som håller på att nöta ut ett par tjasa-runt-hemma-tofflor.

Just nu känner jag mig lite osäker men för en stund sen läste jag en krönika om att värna osäkerheten. Krönikören hävdade att de intressantaste samtalen utgår från osäkerhet. Det är naturligt att vilja ha kontroll, det är naturligt att vara osäker också. Ni är underbara! Kram på er

Månggifte, egentid och närhet?

Märkligt hur saker och ting går ihop. Var på trevlig middag med arbetskompisarna igår. Skratt och sång men samtidigt var det några diskussioner som började gnaga lite så där efteråt. Svårt att sätta fingret på men jag blev lite fundersam när en av kvinnorna med lite hysterisk röst sa sig vara beredd att göra vad som helst för att få ett vitt kök. Problemet var att hennes man verkligen gillade deras furu-kök. En annan kvinna sa sig ha lurat i sin man att han skulle få bestämma allt när det gäller toarenoveringen så skulle hon få bestämma allt i köket. Hon hade sedan med varsam hand styrt hans toaval men var nu våldsamt upprörd när han kom med köksförslag. De här paren har en massa barn tillsammans och har följts länge, lite förvånande att de tänker vinna eller försvinna på något sätt...

Lunchade med en kompis och pratade om relationer. Att de går upp och ner och att man i vuxna relationer behöver vara både stark och svag. Skifta, både ta hand om och bli omhändertagen. Vila hos varandra, vara ett men samtidigt åtskilda. Respekt. Få tycka och känna som man vill. Berätta om vad som är viktigt och sen resonera sig fram till saker, inte på bekostnad av varandra. Tänka efter på vad som är den kompromisslösa kärnan.

Gick in hos Kalebass där han skrivit om månggifte. Alltid intressant att se någon annans perspektiv på saker. Rent teoretiskt skulle det ju förstås kunna vara något om alla fick gifta sig med flera men praktiskt skulle det nog bli rätt trassligt. Svårt att få till riktig närhet också om man kan gifta sig med fler om det krisar. Och så gillar jag tanken på att efter femton år tillsammans fortfarande vara Mannens favoritfru ;-)...Kollektivliv med fler vuxna och fler barn vore väl inte så dumt. I dagens samhälle får man forma sin familj som man vill. Själv trivs jag ypperligt med att vara monogam men att ha en öppen familj. Idag har vi till exempel 6 barn som sover här hemma och jag blir uppriktigt glad när någon annan vuxen pratat med någon av mina barn om viktiga saker.

Och så funderar jag på där med egentid som alla småbarnsföräldrar pratar om också. Ibland blir det nästan otrevligt, som om barnen är ett jobb och sen behöver man fritid, så mycket som möjligt. Konstigt att vi gör problem av småbarnstidens närhet. Tror att dagens samhälle skulle behöva mer närhet, inte mindre. Är det inte egentligen ett underligt när man värderar ytliga bekanta och snygga hem framför kärlek, respekt och riktig närhet? Jag vet att man behöver ut hemifrån ibland för att inte bli hembränd men ändå... Varför måste vi bo på hotell för att mysa till det med Mannen/ Vännen/ Lekkamraten på kvällskvisten?

Ikväll bläddrade jag lite i en bok som jag läst under veckan. En bok om anknytning. Inte en sån där "all skuld till mamman bok" utan en bra bok. Hemligheten heter den och har en hemsida här. Den tar upp allas vårt behov av närhet och vår förmåga att skapa nära varaktiga relationer. Vänskapsrelationer i allmänhet men kärleksrelationer i synnerhet. Att vi går tillbaka till våra anknytningsmönster när vi hamnar i kris och lite sånt där smått och gott.

Kanske är svaret där. Rädsla för riktig närhet gör att vi tjafsar om kök, skaffar älskare och ylar om egentid när vi egentligen skulle behöva gå närmare andra människor. Relationer behöver inte hålla livet ut, de kan ju ha varit bra ändå... Är det rädsla som gör det fult med samarbete och närhet?? Vad tänker ni?

Undrens tid är inte förbi...

Hur gör man för att få med tonåringen i julgrasdansen? Det underlättar förstås väldigt mycket om han varit sjuk och uttråkad i nästan en vecka. Har han dessutom knappt ätit något gott på den tiden och man lockar med godis har man ökat chanserna till deltagande med ett par hundra procent...

Julgranen nermonterad, jultomtarna nattade och pepparkaksdasset sönderslaget och noggrannt uppätet. Bara amaryllisarna kvar av julen. Ja men då så...

Och så uträttar jag en del underverk (men nej, Bloggen kommer inte att byta namn till skrytbloggen). På jobbet gör jag någon slags rekordsnabb transformering. Hemmavid har vi dansat ut julen och ikväll lyckades jag mota en fotbollskris. Så livet är spännande till tusen men aningen stressigt. Inte konstigt att man inte har ordning på tankarna. Känns dock som att jag kommit på att det i de här lägena när allt annat snurrar måste se till att ta det oerhört lugnt mellan varven. Skippa allt som inte måste göras och tänka mig för.

Pratat en del om förlåtelse idag. Riktigt intressanta diskussioner. Om att förlåta sig själv och andra. Att förlåt inte bara är ett ord som man bör haspla ur sig. För att det ska bli bra behöver man se sin egen del i alltihop innan man säger förlåt. Det är nog det som gör att jag är så emot när man lär barn att säga förlåt "bara så där". Och ibland behöver det gå tid innan man kan förlåta och ändå är det viktigt att göra det. Förlåter man inte hänger man kvar och låter det ta energi. Går inte vidare, fastnar.

En annan sak som jag diskuterat en del är tonåringar och skillnaden som blir för oss som föräldrar. Att fostran till stor del är slut och att man får se på sig själv som ett erbjudande.

Dags för snabb tekopp med Mannen innan jag rasar ihop i en liten hög (förhoppningsvis i sängen). Livet flyter så snabbt så att det känns som en vecka sen det var tisdag. Kram på er

Kaoseri och Kaosera...

*Spänningen är olidlig. Vinnaren i årets sura-handuks-producent-tävling håller på att koras. Vi är stora på sura-handdukar och ligger verkligen i startgroparna för att köra igång på bred front. Så fort det blir efterfrågan kommer vi att kunna börja leverera omgående. Lillebror, som numera har eget årskort på badet, ligger mycket bra till för att vinna äran av bästa sura-handduks leverantör. Sändes mot postförskott över hela världen...
*Antingen har hallmattan gjort det eller också har vi tappat bort ett par skor här hemma... Jag upprepar, HÄR HEMMA! Hur är det möjligt undrar man men vi har vänt upp och ner på hela huset. Finns inte, syns inte. Nu återstår bara att ge Lillebror uppdraget, det inte han hittar finns verkligen inte.
*Storebror är fortfarande krasslig så julgranen står fortfarande orörd. Dock har jag börjat smyga ner julstjärnor och sånt. När går gränsen från att vara sist til att man blir först med julpyntet?
*Igår blev det klart att jag byter arbetsuppgifter ungefär från och med måndag. Jössses, förändring i världens fart. Som jag sa till någon kollega, antingen utvecklas man eller krossas... Nåja, Kaosmodern har ju, i ett tidigare liv (läs innan de två sista barnen), varit känd för sina seriöst snabba och rekorderliga kovändningar. Även om det var länge sen har jag gjort det förr och vet. De närmaste veckorna lär jag fundera mycket över om jag är idiot eller modig eller möjligtvis både och. Det brukar ordna sig, även om man brukar bli lite darrig av kovändningar. Och trött, men det brukar bli mer utveckling än kross så vi får se hur allt blir när det börjar falla på plats. Ibland måste man lossa förtöjningarna och bege sig ut på havet. Over and out... Kram på er

Fortfarande grön och grann i stugan och konfliktlösning...

Lite grus i maskineriet. Vi brukar klä av granen och äta upp julgodiset så där någon gång när vi har tid runt tjugondag Knut. Idag är den dagen här men Lillasyster har kräkts. Stackars henne. Yttersta trotyren vore väl om resten av familjen började dansa ut granen då... När hon hänger över en hink och önskar att "det" åtminstone hade en bättre färg... Granen blir kvar tills alla är friska. En dag eller två hit eller dit spelar ingen roll...

VAB för någon imorgon då. Föräldrarna tittade i almanackorna, det såg inte bra ut. Säg när det gör det, hade man inte haft ett viktigt jobb hade man förstås varit arbetslös. Klunsen (= sten, sax, påse) fick som så många gånger förr avgöra. En klart underskattad metod som vi brukar köra med lite nu och då. Både Mannen och jag, barnen och i fotbollslaget klunsas det. Bäst av tre, alltid. Sen är det avgjort. Idag förlorade eller vann jag, det beror på hur man ser det. Det blir jag som VAB:ar imorgon.

Faktum är att vi har löst ganska kniviga konflikter genom klunsning. Är det helt omöjligt att ordna upp med logiska argument som rättvisa, turordning eller behov så återstår egentligen bara kluns. Allt från riktigt tråkiga blöjbyten till vem som ska spela först eller dela kakan har vi fått rätt på. Till och med ganska små barn kan hänga med på "klunsgaloppen". Kanske är det något att tipsa FN om?

Erfarenheten är att när folk inte ställer upp på Kluns handlar det ofta om att man inte vill lösa konflikten. Ibland VILL folk ha en konflikt. Händer i de bästa familjer att någon är uttråkad, vet inte vad de ska göra med livet, har lite skoskav, är trött, less på någon, har en dålig hårdag, ätit för lite osv osv och då tycker att det är rätt skönt/ praktiskt att bråka lite. Eftersom det händer oss händer det säkert byar, städer, provinser och länder också... Om jag inte missminner mig så gjorde tex Clinton någon militär aktion i samband med Lewinsky-affären ;-).

Annars har det varit en helg fylld av fotboll, skidåkning, sparkturer, god mat, skratt och kramar. Vi får räkna morgondagen som en bonusdag med Lillasyster...

Både bra och dålig fru...

Igår var jag ledig och det såg 10 gånger värre ut hemma när Mannen kom hem än när han for. Jag just inne i en seriös diskussion med Storebror om Bechdel testet då jag kom på att jag hade ett möte som jag höll på att bli sen till, hurra. En dag när jag var en rätt dålig fru men ett bra barn och barnbarn och en jättegullig mamma då jag pysslat om Storebror en hel del. Andra dagar är jag (om jag ödmjukt får säga det själv) en helt strålande som fru men har lite brister på andra områden.

Och det är ju det där som är det jobbigaste med oss människor, vi är så komplexa. Ingen är bara bra och ingen är bara dålig. Till och med den knasigaste kan glimta till och till och med den klokaste kan vara dum. Man vill ju gärna själv vara en god mor, en bra fru, underbar vän, trevlig arbetskamrat, fantastisk fotbollstränare osv. Och så är det smidigt om vi kan säga att dom andra är onda, dåliga. Kruxet är att alla egentligen som max kan komma upp i att vara både och, både bra och dålig.

Det gäller att inte ha så höga krav, varken på sig själv eller andra. Förlåta sig själv och andra för att man inte är perfekt. Om man hamnar på mer plus än minus i längen så är det bra. Perfektionism är av ondo, det är inte meningen att någon ska vara perfekt. Kram och trevlig helg