Fortfarande grön och grann i stugan och konfliktlösning...

Lite grus i maskineriet. Vi brukar klä av granen och äta upp julgodiset så där någon gång när vi har tid runt tjugondag Knut. Idag är den dagen här men Lillasyster har kräkts. Stackars henne. Yttersta trotyren vore väl om resten av familjen började dansa ut granen då... När hon hänger över en hink och önskar att "det" åtminstone hade en bättre färg... Granen blir kvar tills alla är friska. En dag eller två hit eller dit spelar ingen roll...

VAB för någon imorgon då. Föräldrarna tittade i almanackorna, det såg inte bra ut. Säg när det gör det, hade man inte haft ett viktigt jobb hade man förstås varit arbetslös. Klunsen (= sten, sax, påse) fick som så många gånger förr avgöra. En klart underskattad metod som vi brukar köra med lite nu och då. Både Mannen och jag, barnen och i fotbollslaget klunsas det. Bäst av tre, alltid. Sen är det avgjort. Idag förlorade eller vann jag, det beror på hur man ser det. Det blir jag som VAB:ar imorgon.

Faktum är att vi har löst ganska kniviga konflikter genom klunsning. Är det helt omöjligt att ordna upp med logiska argument som rättvisa, turordning eller behov så återstår egentligen bara kluns. Allt från riktigt tråkiga blöjbyten till vem som ska spela först eller dela kakan har vi fått rätt på. Till och med ganska små barn kan hänga med på "klunsgaloppen". Kanske är det något att tipsa FN om?

Erfarenheten är att när folk inte ställer upp på Kluns handlar det ofta om att man inte vill lösa konflikten. Ibland VILL folk ha en konflikt. Händer i de bästa familjer att någon är uttråkad, vet inte vad de ska göra med livet, har lite skoskav, är trött, less på någon, har en dålig hårdag, ätit för lite osv osv och då tycker att det är rätt skönt/ praktiskt att bråka lite. Eftersom det händer oss händer det säkert byar, städer, provinser och länder också... Om jag inte missminner mig så gjorde tex Clinton någon militär aktion i samband med Lewinsky-affären ;-).

Annars har det varit en helg fylld av fotboll, skidåkning, sparkturer, god mat, skratt och kramar. Vi får räkna morgondagen som en bonusdag med Lillasyster...

Och ibland ångrar man sig...

så in i nordens och tänker att man inte klarar av det här med barn. Alla konflikter och alla beslut som ska fattas. Är det inte vansinne att utsätta sig? Och så många gånger? Och med varje barn är det något "knix". Alltid något som nästan driver en från vettet... Och vi som bakade pepparkakor igår. Borde vi inte ha blivit snällare då? Kanske skulle man ha haft den där ettan med kokvrå och en färdigpackad ryggsäck i hallen om utifall att man vill hitta på något kul. Då skulle man besparas allt detta prövande av vett och tålamod. Jösses...

Taktiken inför julen blir att vi ska äta kilovis med pepparkakor varje dag. Förhoppningsvis får vi då både julstämmning utan någon större ansträngning och blir snällare... Kram på er alla ni andra prövade tappra hjältar ;-)

Att få det som man vill är inte alltid att få det man behöver

Det gäller nog både barn och vuxna. Igår åt jag en tre-rätters lunch. Mjukglass till för-rätt, kyckling till varmrätt och jordgubbar till efterrätt. Det var förstås precis vad jag ville men inte vad jag behövde ;-), ibland är det rätt att unna sig. Det finns helt klart stora fördelar med att vara vuxen. Jösses så gott det var...

Lillebror och jag har haft krig i över en vecka med två dagars avbrott när han var hos mormor och morfar. Varje kväll hävdar han bestämt att han behöver bli väckt när jag går och lägger mig för att kissa. Lillebror brukar inte kissa ner sig på natten. Hans dolda agenda är att jag ska väcka honom så att han kan sova med oss direkt. Det kommer inte att hända och det har jag sagt till honom på längden och tvären. Det är ok om han kommer till oss om han vaknar men det blir ingen väckning. Lillebror är inte den som ger sig. Han hotar med allsköns straff som ska drabba mig. Igår trappade han upp konflikten och låg och skrek på pin tji så att Storasyster inte kunde sova. Vi tog ner honom till köket och turades om att prata med honom. Till slut somnade han på några stolar och jag bar upp honom. Både vi och Lillebror behöver somna utan trängsel men det är bara vi som vet om det och vad han vill tvivlar jag inte på.

Idag körde han igång igen. Jag körde det gamla Markoolio-tricket. Jag sjöng min nykomponerade Markoolio låt:

Jag älskar dig
men jag säger ändå NEJ
jag tycker inte det är kul
att vakna trött och ful
jag älskar dig
men jag måste säga NEJ
jag vill aldrig aldrig väcka dig
för att du ska trängas med mig

Där satt den. Den kommer att upprepas varje gång han ställer sitt väck-mig-så-att-vi-kan-börja-tängas-direkt krav. Jag kan dansa med honom och sjunga den hur många gånger som helst. För några år sedan vann jag du måste torka min rumpa kriget med hjälp av den sången. Tack Markoolio...

Lite Kaos sådär...

Jojemän, såg lite för länge på hockeyn imorse så jag missade första bussarna. Trodde förstås att jag missat alla så jag blev jätteglad när jag såg en kompis med bil. När jag kom fram till hennes bil kom jag på att hon inte ska åt samma håll som jag. Just då swichade den sista bussen förbi... Ja men hurra!

Tog Mannens bil (jag gjorde ju slut med den för någon månad sen så han är ensamägare) och åkte till jobbet. Efter jobbet gick bileländet inte igång. Suck... Kvällen har Mannen och jag ägnat åt att brottas med vår 6 -åring. Dumma underbara knasiga söta tålamodsprov till gulle unge. Efter många om och men gick pulsen ner så vi kunde prata. Reda lite i hur konflikten uppstod och varför och att ingen av oss kan läsa tankar utan att han måste berätta vad han vill/ tänker...

Sån tur att vi hade lite semester igår då. Förrutom dagens små vedermödor är läget lugnt. Hur underligt det än kan låta så finns det liv under snön och snart är vårens alla blommor här.Nu tänker jag låta OS förstöra ännu mer av min skönhetssömn. Kram

MAMMA SKA...

OM DU INTE ÖSER UPP MAT ÅT MIG SKA JAG KASTA NER MJÖLKPAKETET I GRYTAN MED STROGANOFF FÖR JAG VILL INTE ÖSA UPP MAT ÅT MIG. SEN TÄNKER JAG KASTA ALLA TALLRIKARNA PÅ GOLVET..

Och där gick startskottet till en Mega konflikt med Lillebror. Han är principfast till tusen och snart sexåring. Han har tex nyss bestämt att han inte ska gå i trappor mer eftersom han ramlar så ofta. Tur för honom att han bor på entré våningen. Synd bara att vi har X-boxen i källaren men det är han tydligen beredd att ta. Han har helt enkelt slutat gå i trappor.

Jag kan förstås bara uttala mig om våra sexåringar men de har varit snäppet mer än speciella. Förhandlingar, hot och oförklarliga sammanbrott har föräldraparet bara fått tugga i sig på löpande band. Saker och ting som varit självklart i flera år har plötsligt blivit omöjligt eller tvärt om. Eller vad sägs om en unge som på fullaste allvar kommer hem och deklarerar att han/hon SKA äta godis till middag. Våra sexåringar har varit allt annat än nöjda när de varit på den bogen men inga har varit lika gulliga efteråt, när man visat “vart skåpet ska stå”.

Fortsättningen på vår fight blev att jag vägrade. Sa att -Lillebror, gör dig inte olycklig. Jag tycker hemskt mycket om dig men jag tänker INTE ösa upp mat åt dig. Jag öser inte upp mat åt barn som kan och dessutom funkar inte hot på mig. Du kan bli hur arg du vill, det enda som kommer att hända är att jag kommer att bli arg och du kommer att bli olycklig. Efter vad som kändes som hundra försök att gå runt problemet från Lillebrors sida (jag SKA ha en annan gaffel, -Gå och byt då, om jag ska så MÅSTE du... -NEJ, om jag äter så SKA jag få..-.NEJ). -Lillebror, det är DU som är hungrig, jag har redan ätit...

Efter striden var klar satt den lille söte bokmärkesängeln i mitt knä halva kvällen, alldeles underbart mysig och kärleksfull.