Förändringar, stress och olikheter...

Workshop i att hjälpa människor att förändras. Riktigt kul. Tankarna snurrade rätt rejält, både hos deltagarna och oss som höll i workshopen. Stora och små diskussioner under de 25 timmar vi hade tillsammans. Hur gör man för att hjälpa andra, hjälpa sig själv... Om att vara hjälpnödig, både på jobbet och hemma. Vill man alltid själv ha tips, hjälp och ideer utan att ha bett om dom?

Och så det där med förändring. Min workshopkompis konstaterade att han förhoppningsvis ska bli morfar i vinter. En sån där förändring som livet ger. Han hade inte riktigt vant sig vid tanken. Allt förändras, hela tiden. Barnen blir större, Mannen och jag förändras och allt eftersom saker förändras behöver vi tänka på nya sätt. Svårt och utamande ja, men samtidigt en del av livet. Går man genom livet och försöker undvika förändring blir det rätt förstås rätt tufft (fast det är inte konstigt eftersom förändring också är ruskigt jobbigt, framförallt om man inte bestämt den själv).

En annan sak som nästan ständigt är lite aktuellt är det där med att vara extrovert och introvert. Personligen är jag så extrovert så jag förstår verkligen bara teoretiskt hur de underbara introverta typerna jag känner fungerar. Jag har fått en guide över hur man interagerar med dom här. Tack Facebook. Jag tycker verkligen på fullt allvar att olikheter berikar och vet att det skulle bli katastrof om vi var fler Jennysar, både hemma och på jobbet men i tider av stress och förändring kan olikheter bli lite påfrestande. Och säg när det inte är lite förändring eller stress på gång ;-).

Vad tänker ni om förändringar, stress och olikheter? Ha en fin söndag, kärlek till er alla!

Kaoseri och Kaosera...

*Spänningen är olidlig. Vinnaren i årets sura-handuks-producent-tävling håller på att koras. Vi är stora på sura-handdukar och ligger verkligen i startgroparna för att köra igång på bred front. Så fort det blir efterfrågan kommer vi att kunna börja leverera omgående. Lillebror, som numera har eget årskort på badet, ligger mycket bra till för att vinna äran av bästa sura-handduks leverantör. Sändes mot postförskott över hela världen...
*Antingen har hallmattan gjort det eller också har vi tappat bort ett par skor här hemma... Jag upprepar, HÄR HEMMA! Hur är det möjligt undrar man men vi har vänt upp och ner på hela huset. Finns inte, syns inte. Nu återstår bara att ge Lillebror uppdraget, det inte han hittar finns verkligen inte.
*Storebror är fortfarande krasslig så julgranen står fortfarande orörd. Dock har jag börjat smyga ner julstjärnor och sånt. När går gränsen från att vara sist til att man blir först med julpyntet?
*Igår blev det klart att jag byter arbetsuppgifter ungefär från och med måndag. Jössses, förändring i världens fart. Som jag sa till någon kollega, antingen utvecklas man eller krossas... Nåja, Kaosmodern har ju, i ett tidigare liv (läs innan de två sista barnen), varit känd för sina seriöst snabba och rekorderliga kovändningar. Även om det var länge sen har jag gjort det förr och vet. De närmaste veckorna lär jag fundera mycket över om jag är idiot eller modig eller möjligtvis både och. Det brukar ordna sig, även om man brukar bli lite darrig av kovändningar. Och trött, men det brukar bli mer utveckling än kross så vi får se hur allt blir när det börjar falla på plats. Ibland måste man lossa förtöjningarna och bege sig ut på havet. Over and out... Kram på er

Kriser, förändringar, skolan och att stå i vindögat...

Det krisas en del runt och i Kaosfamiljen. Det där med att livet obönhörligen förändras och händer en känner både vi och släkt och vänner till. Så mycket så att det klumpar ihop sig. Förändringar är aldrig lätta, inte ens förändringar som man har valt och vill ha. Min gamla guru Harriet Goldhor Lerner säger att det är två saker man kan vara helt säker på. Det ena är att folk vill ha förändringar, det andra är att folk vill att allt ska vara som förr. Och mycket av vill förändring/ vill ha som förr är det som folk i och utanför Kaosfamiljen brottas med. Inte lätt alls och en del kriser är lite åt krigshållet, handlar bara om att överleva.

Tack vare mitt brinnande intresse, ja nästan som en hobby, för människor och relationer blir det många tekoppar och mycket olika snack på olika ställen. Alla möjliga samtal, med de som vill förstås. De andra får man allt vänta in och låta dom göra sina "moves", eller inte. Vuxna kan ju faktiskt aktivt välja att stagnera, praktiskt fokus, göra som de alltid gjort och krampaktigt bli som förr om de vill. Kruxet är bara att det så lätt biter en i svansen sen. Taskig beredskap för förändringar, få äkta vänner och lite smårisiga relationer till vuxna barn.

När det gäller barnen däremot så händer det saker oavsett. En sjuåring kan inte välja att stanna i den åldern direkt även om de just i den åldern brukar vilja ha små garantier för att de aldrig ska behöva flytta. Det är vi vuxna som är ansvariga för tonen här hemma, att hålla koll på oss själva och för att guida dom när känslorna stormar. Hänga med (om vi får) i relationsträningar men även släppa lite och lita på att de kommer att komma hem lite tufsiga ibland men klara det. I veckan har vi en bunt utvecklingssamtal. Med risk för att reta upp någon funderar jag på att ha approachen (vilket jag hemligen alltid tänkt) att skolan INTE är det viktigaste som finns. Det viktigaste är att det blir bra folk av barnen. Vuxna som kan prata om saker och som klarar sig i livets stormar. Pluttifikationstabellen, USAs alla stater och sånt kan man lära sig när man vill, miniräkna fram eller googla på det ;-). Kan bli spännande utvecklingssamtal...

Någon försökte lära mig segla för en miljon år sedan. Jag kommer inte ihåg mycket men det där med att i vindögat är det lugnt kommer jag ihåg. Lite av den känslan har jag, som att jag står i vindögat. Där är det lätt att sortera vad som är viktigt och inte. Människor är alltid viktiga. Kram på er

Övning ger färdighet...

Jodå, nu tränar jag. Nix pix, jag har inte löst något träningskort och börjat step-upa eller nåt sånt. Inte en meter av tjejmilen kommer heller att avverkas. Jag fortsätter bara träna lite på att släppa taget. Åker iväg på kurs i fem dagar. Barnen har en underbar pappa så de kommer att klara sig ypperligt men ändå känns det lite. Precis som det väl gör för alla som åker ifrån människor som de tycker om. Men lite saknad kan vara bra också. Möjligheter till att göra andra saker utan varandra. Ska bli härligt att ses igen sen.

Och så ska jag flyga den 11/9, på tio-årsdagen av dagen med stor D. Jag minns precis vad jag gjorde och hur det kändes när jag verkligen förstod att de flugit in i World Trade Centre... RISK!!! Shit, tänk om det händer något? Hm, få se nu,vad är det jag brukar säga till barnen. Jo, det ÄR livsfarligt att leva, ingen av oss kommer att överleva men vi ska se till att leva ordentligt först. Det är bara att släppa taget där också. Inte låta rädslan ta över. Låter man rädsla styra ens liv blir det fort fattigt. Det finns mycket jag inte kan göra något åt. Ibland får man bara hålla tummarna för att det värsta inte ska hända. Vi vet alla att livet kommer att förändras men inte när. Förändringar är en av livets förutsättningar. Det kan man inte komma ifrån hur man än gör. Hur mycket vi än asfalterar kommer även vägen att förändras (på bilden håller skogen på att återta vägen igen).



Just nu har jag människor jag älskar och ett stökigt litet hus och det njuter jag av. Det är en ynnest att få vara mig och det är bara nuet vi vet något om. Jag vet att jag hade en liten Mindfullness-svacka igår men samtidigt är nuet det enda vi garanterat har. Nu ska jag äta glass med Mannen i mitt liv, gå runt och titta på barnen och sen packa klart. Det här tycker jag är en väldigt vacker sång. Kram på er och sköt om er