Vi har haft det underbart med sol och bad med släkten och sen en familjetripp till Venedig. Tio dagars frotterande med handdukar och varandra. Bad, vägran, Pizza, Kaos, glass, sammanbrott, skratt, utbrott, kortspel och vackra promenader (med varierande personer som bröt ihop på lite olika sätt) i en salig blandning. Nackdelen med att ha en stor familj är att statistiken talar för att det alltid är någon som har en "bad-hair-day". Fördelen är att samma statistik också talar för att det är någon som är pigg glad och käck. Om rollerna i teatern varierar kan man få det att fungera hyfsat fast man blir lite trött ibland. Ärligt talat så blir man helt galen också ibland men vem har sagt att familjeliv ska vara alltigenom enkelt, det är ju utvecklande också och säga vad man vill om utveckling men det är sällan enkelt. Relationsträning på hög nivå är inte heller enkelt...
Det här med att ha barn är både speciellt och helt igenom vanligt. Man är en i raden av miljarders miljarder människor som fått barn och samtidigt är man helt unik för just det här barnet. Konstigt och befriande samtidigt. Och det är väl det att man är unik och den som fått uppdraget att göra familjejobbet som gjorde att vi inte gjorde slag i saken där i Zurich. Barnen hade gått in genom biljettkontrollen, gnällandes, bråkandes, tjatandes. Sluta var det vanligaste ordet som uttalades och samtidigt det ord som alla för flera timmar sen hade raderat från sin begreppsvärld. Inte ens vi vuxna var helt igenom kloka. När barnen blivit "inblippade" slog mig tanken att Mannen och jag skulle kunna springa åt andra hållet. Hoppa in i en taxi till Zurich och bara slå av telefonerna, vara för oss själva ett par dagar. Vi skrattade en bra stund åt möjligheten men följde så klart snällt med vår trassliga flock...
Lugnet har lagt sig, väskorna har dunstat från hallen och alla sover utom jag. Imorgon blir en ta det lugnt dag och resten av sommaren hemester. Välkommen vanliga lugnare hjulspår. Mannen och jag tog oss en stund för oss själva med en tekopp när barnen somnat. En vacker dag kan vi säkert strosa runt i Venedig utan att någon är hungrig, har blivit förorättad, inte orkar gå själv en meter till eller flåsar oss i bakhasorna och säger - Men åh, hur långt ska vi egentligen... Vi har ju gått över massor med broar nu och dom är ju vackra och så men... Åhh, kan vi inte gå hem... Var sak har sin tid. Nu har vi en stökande, hoppsande, trasslande, skrattande flock att utvecklas tillsammans med. Vi kommer att prata och skratta åt den här resan i åratal. Och tids nog hinner Mannen och jag till Zurich (om vi nu ens vill det då)...
Barnet på bilden är ett bonusbarn, någon som jag inte känner, som bara stod där och kontemplerade. Hade det varit mitt barn hade jag kanske fått för mig att berätta att jag skulle ta kort och sen hade det blivit trassel. Ställ dig mer åt vänster/ höger/vänd dig hitåt... Alla hade velat vara med eller ingen och så hade jag försökt få ett så bra kort som möjligt... Någon hade gjort grimasch, någon hade blundat, gjort kaninöron, petat någon i sidan osv osv. Att ta kort på 4 barn (som man är förälder till) där alla ser kloka ut kräver tur, medvind och en rad andra omständigheter som man inte styr över, bland annat slumpen. I min kamera finns det inte ett enda sånt kort från resan, jag sparar dom ändå :-). Hoppas att ni har det bra. Sov gott och Kram på er
