Berg och dalbanan hemma igen, utveckling och kort på en Kaosflock...

Efter en intensiv resa kom vi hem och gjorde som vanligt, dumpade all packning i hallen och smög runt och kollade in HEMMA. Läs KaosMannen kollade fiskarna, Lillasyster satte sig och läste, Storebror slog på internet, Lillebror flöt runt, Storasyster gick upp och kramade sitt rum och jag kollade blommorna och den vilda trädgården. Under tiden gjorde ryggsäckarna som de brukar, började spy ur sig saker. Källartrappen fylldes på något magiskt sätt med tvätt och vi konstaterade alla att det, trots att vi haft det väldigt bra, var skönt att vara hemma igen. Välkommen det vanliga vana.

Vi har haft det underbart med sol och bad med släkten och sen en familjetripp till Venedig. Tio dagars frotterande med handdukar och varandra. Bad, vägran, Pizza, Kaos, glass, sammanbrott, skratt, utbrott, kortspel och vackra promenader (med varierande personer som bröt ihop på lite olika sätt) i en salig blandning. Nackdelen med att ha en stor familj är att statistiken talar för att det alltid är någon som har en "bad-hair-day". Fördelen är att samma statistik också talar för att det är någon som är pigg glad och käck. Om rollerna i teatern varierar kan man få det att fungera hyfsat fast man blir lite trött ibland. Ärligt talat så blir man helt galen också ibland men vem har sagt att familjeliv ska vara alltigenom enkelt, det är ju utvecklande också och säga vad man vill om utveckling men det är sällan enkelt. Relationsträning på hög nivå är inte heller enkelt...

Det här med att ha barn är både speciellt och helt igenom vanligt. Man är en i raden av miljarders miljarder människor som fått barn och samtidigt är man helt unik för just det här barnet. Konstigt och befriande samtidigt. Och det är väl det att man är unik och den som fått uppdraget att göra familjejobbet som gjorde att vi inte gjorde slag i saken där i Zurich. Barnen hade gått in genom biljettkontrollen, gnällandes, bråkandes, tjatandes. Sluta var det vanligaste ordet som uttalades och samtidigt det ord som alla för flera timmar sen hade raderat från sin begreppsvärld. Inte ens vi vuxna var helt igenom kloka. När barnen blivit "inblippade" slog mig tanken att Mannen och jag skulle kunna springa åt andra hållet. Hoppa in i en taxi till Zurich och bara slå av telefonerna, vara för oss själva ett par dagar. Vi skrattade en bra stund åt möjligheten men följde så klart snällt med vår trassliga flock...

Lugnet har lagt sig, väskorna har dunstat från hallen och alla sover utom jag. Imorgon blir en ta det lugnt dag och resten av sommaren hemester. Välkommen vanliga lugnare hjulspår. Mannen och jag tog oss en stund för oss själva med en tekopp när barnen somnat. En vacker dag kan vi säkert strosa runt i Venedig utan att någon är hungrig, har blivit förorättad, inte orkar gå själv en meter till eller flåsar oss i bakhasorna och säger - Men åh, hur långt ska vi egentligen... Vi har ju gått över massor med broar nu och dom är ju vackra och så men... Åhh, kan vi inte gå hem... Var sak har sin tid. Nu har vi en stökande, hoppsande, trasslande, skrattande flock att utvecklas tillsammans med. Vi kommer att prata och skratta åt den här resan i åratal. Och tids nog hinner Mannen och jag till Zurich (om vi nu ens vill det då)...

Barnet på bilden är ett bonusbarn, någon som jag inte känner, som bara stod där och kontemplerade. Hade det varit mitt barn hade jag kanske fått för mig att berätta att jag skulle ta kort och sen hade det blivit trassel. Ställ dig mer åt vänster/ höger/vänd dig hitåt... Alla hade velat vara med eller ingen och så hade jag försökt få ett så bra kort som möjligt... Någon hade gjort grimasch, någon hade blundat, gjort kaninöron, petat någon i sidan osv osv. Att ta kort på 4 barn (som man är förälder till) där alla ser kloka ut kräver tur, medvind och en rad andra omständigheter som man inte styr över, bland annat slumpen. I min kamera finns det inte ett enda sånt kort från resan, jag sparar dom ändå :-). Hoppas att ni har det bra. Sov gott och Kram på er

Rasing my family-dags?

Under den här resdagen och inför morgondagen började Mannen att gnola på en låt och plötsligt förstod vi den. Motsatsen till fritidsresor och Vingresors reklam. Ett slag för håll-dig-hemma-idealet för att avskaffa familjeresor. En låt som man kan tro handla om något annat men i sammanhanget Kaosfamilj så kommer den till sin rätt. Raising My Family. Precis så är det så fort vi ska ut genom en dörr oavsett vilken och vilket syfte det än är att gå ut. ALLA ska prompt stå bredvid varandra och uppfostra varandra. Den/de som blir föremål för uppfostran hävdar sin rätt att göra som den själv vill och förbli sig själv varvid uppfostrandet automatiskt fortsätter. Varje Familjemedlem försöker med olika grader av sofistikerade psykiska och fysiska metoder guida de andra individerna till särskilt önskade stordåd enligt en egen speciell plan. Samtliga familjemedlemmar känner att de själva är helt ok (bara jag som är klok) och hoppas att det ska fortsätta trots att de är bredvid varandra dag och natt. Trottoarerna är för smala, vänthallarna för få, fortskaffningsmedlen för trånga, restaurangerna för små och mikroskopiska Kaos-hallen ett område där man lätt erhåller klaustrofobi för livet när Kaosfamiljen är på raising my family humöret.

Helgerna har varit väldigt härliga. Vi har lyckats träffa alla far och morföräldrar, varenda syskon och alla kusinerna. Några vänner har vi också prickat in. Sovit länge och skrotat på men nu börjar det igen. Allvaret, vardagen... Raising my family dags fast med tid åtskilda också. Göra vettiga saker och inte bara dröna. Välkommen vardag, vi behöver vardag så att vi kan njuta av nästa latarlov. Kram på er

Trick för att hålla spänning i en lång relation?

Mannen och jag har nu över 14 år tillsammans och det flyter på bra. Eller, ja, flyter på och flyter på. Det blir ordentliga hack ibland men det brukar reda upp sig. De mesta hacken brukar vara inte vara känslomässiga oss emellan och det är ju skönt. I detta Kaos som ofta uppstår på alla möjliga andra flanker känns det bra att vi valt varandra och står "rygg mot rygg". Vi gillar varandra och trivs tillsammans.

Idag ska vi flyga lite. Lillasyster har 38.5° och Storasyster och Lillebror är täta i näsan. Storasyster har ont i ett öra redan nu... Tjoho, men det klart, när man är en hel flock människor kan ju allt hända. Mannen skulle skriva ut biljetterna och skrivaren strejkade. Inte något stort problem. Mannen ringde en kompis, som i och för sig var i sin stuga men som har föräldrar som bor hos honom i helgen. Vi kunde låna skrivare. Då så.

Väl hemma konstaterade Mannen att han inte har biljetter till mig. Eh, jaha... Ett litet lätt missförstånd tydligen. Eftersom jag skulle vara kvar i Stockholm med jobbet trodde Mannen att jag hade bokat även resan vidare... Jamenjippie så BRA! Två timmar kvar till avgång! Föräldraparet såg varandra djupt i ögonen, drog efter andan och konstaterade att det inte skulle ge något om vi började smiska varandra eller klämma oss själva i ugnsluckan. Jösses, tåg för mamma? Kanske kan vara bra om någon har bekymmer med öronen om de får hänga med också? Efter en stund kändes det som att det kunde funka.

För säkerhets skull bad Mannen mig att kolla min mail och DÄR var den. Biljetten. När livet går undan kan man glömma såna där små detaljer som en bokning. Skratt och lättnad. Cyklade till kompisens pappa och skrev ut min biljett också. Han skrattade högt när jag berättade om vår miss. Däremot var han, som varit gift i över 40 år, lite skeptisk till min teori om att det håller spänning i relationen. Nåja, vi skrattar i alla fall ofta i efterhand och har sällan tråkigt Mannen och jag. Nu ska jag packa det sista och göra ett sista röj. Håll tummarna för oss gott folk och Kram på er

Känner mig som en Transformer som fastnat lite

Jodå, nu är vi hemma igen och försöker transformera oss tillbaka till vårt vanliga liv. Ställa om dygnet, dricka annat än läsk och äta annat än hamburgare. Att pressa ner oss i overaller istället för shorts och sparka istället för snorkla är också en av utmaningarna. Listan skulle kunna göras lång och på en massa sätt är det förstås urhemskt. Vi har haft det hur bra som helst. Jag känner mig extremt tacksam över att vi har kunnat åka, lyckliga mig. Och så alla intryck, alla trevliga människor... På andra sätt är det lite skönt. Lite vardagslunk kan nog sitta fint och det ska bli skönt att hinna smälta allt...

Men innan vardagslunken slår till har mitt Transformers-jag några problem. Jag blir stum av förundran över att 2 dl Cola kan göra två skor och två ryggsäckar fullständigt kladdiga. Jag funderar inte längre över anledningen till att man ska packa havregryn väldigt noga i plastpåsar (om man nu inte kan kasta dom), att packa upp en resväska kläder blandat med par dl havregryn är inte humor alls. Och jösses, snäckor... Vad gör man av de stinkande tingestarna när man packat ur dom ur sina fyra-påsar-och-en-plastask höljen? Vi kanske kan limma fast snäckor på fasaden istället för att måla om? Först får vi nog ställa om dygnet, "snäckningen tar vi till sommaren".

Nå, inga världsproblem direkt... Nu ska jag försöka Transformera mig till en te drickande och sen en sovande kvinna. Glömde jag säga att det är min tur att ha feberslängen? Varken vi eller barnen lär ha lyckats fullt ut med Transformeringen fullt ut. Jag kan nog säga att ni kan känna er nöjda som inte är Mannen eller jag imorgon bitti. Kram på er

Framme i det foerlovade landet :-)

Klockan 03.18 slog Lillebror och Lillasyster upp sina klara. 03.30 hade de lyckats se till att Storasyster vaknade. Storebror och Mannen har eget rum (eftersom de inte sov en sekund under resan). Resan gick fint. Barnen var hur duktiga som helst men det klart, stora flygplatser och mycket folk... 1,2,3,4... 1,2,3... shit, Lillebror kom hit... 1,2,3,4 puh, 1,2,3 shit Storasyster, vaenta... 1,2,3,4 puh...

En av de riktigt roliga sakerna med att resa aer att man traeffar roligt folk. Jag hade min plats brevid en Steven from San Diego. En mycket trevlig bekantskap. Vi pratade politik och allt mellan himmel och jord. Och som vanligt, av att traeffa andra laer man sig saker. Steven sa att han inte har "healthinsurance", han reser hellre. Hans farmor hade laert honom att resa. Jag beraettade att vi hellre reser aen fixar hemma. Steven skrattade och sa att barnen troligtvis kommer att minnas resor bra mycket mer aen vardagsrumstapeter. Mm, redan hittills har vi sett saker som vi kommer att minnas. Storebror och Storasyster, som annars krigat i sinne ett par veckor har som favoritgrej att tumbrottas. Sams... jag njuter.

Stevens farmor hade fler kloka saker i lager. Hon hade en skylt (sign) daer det stod:
My home is eunough clean to be healthy
and eunough dirty to be happy

Nu ska jag rasta de mindre resenaererna. Vi har ju suttit en del stilla och det maerks. Vi ser naer jag hittar internet igen. Jag skickar vaerme naer jag hittar den. Den haer delen aer inte varm, alls. Kram allihopa

Passiv pessimism som något positivt?

Tjoho, nu är vi hemma. Lite mörbultade och trötta förstås men det hör ju till. Vi klarade oss utan sjukdomar även om Mannen var allt annat än pigg. Tidigt som ögat kom vi hem men tack vare mycket tillmötesgående konduktör blev det ändå inte helt mitt i natten. Att resa med barnen är speciellt. De är vana att resa så det funkar bra men det blir otroligt nära. Det leks, krigas, busas, myses och förhandlas mer än någonsin på resor. En Kaosfamiljen meny extra plus med ännu mer av allt och oftast på mindre yta. Rollerna byts i snabbare takt och alla är med om allt. Ibland lite väl häftigt men också hisnande härligt.

Och nu är vi hemma igen. Nu kan vi göra lite av de vanliga sakerna på våra vanliga ställen. Bara det att barnen kan ringa till en kompis eller dra sig tillbaka till sina rum är härligt och sånt man inte begriper att uppskatta om man inte har varit borta. På tal om att uppskatta saker hittade jag en tänkvärd länk här om att viss form av pessimism kanske inte är så tokigt.

Passiv pessimism, vilket ord. Trodde väl aldrig jag skulle anamma det... Hm, här det gäller livet har jag upptäckt att den "passiva pessimismen" faktiskt kan ha en riktigt god funktion. Det är inte naturligt att jag ska gå genom livet utan att något riktigt hemskt händer (att kräkas på tåg är inte riktigt hemskt). Att förbereda sig lite ibland på det värsta kan vara nyttigt tror jag. Även om det låter konstigt tror jag att jag har föreställt mig i stort sett alla mina nära och käras bortgång, det gör att jag njuter av de dagar vi har. Allt är inte självklart. Många saker blir i ett sådant perspektiv helt oviktiga.

När det gäller politik tycker jag också att den passiva pessimismen kan ha en god funktion. Nu pratar jag inte om att jaga utslitna och cancersjuka med blåslampa och att alla ungdomar vill bli rika på socialbidrag (det blir man inte). Jag tänker mer funderingen på miljön, hållbar livsstil och hur vill jag att samhället ser ut när/om något drabbar mig/barn /barnbarn till exempel sjukdom, död, arbetslöshet osv.

Ah, nu får det vara nog med passiv pessimism. Nu ska jag ta en lov i huset och titta på alla vackra sovande... Sov gott på er alla söta...