Idag har jag ätit lunch med mej...

och värst vad jag var trevlig. Lugn och fin, käftade inte emot alls ;-). Tanken var från början att jag skulle luncha med en kompis men har man inte mobilen med sig så kan det bli så där... Och egentligen vet ju alla att det kan bli så ändå. Inte hela världen. Världen är full av misstag och missförstånd. I själva verket ska det vara misstag och missförstånd annars är det inte mänskligt. Kanske är missar en förutsättning för utveckling? Här är en kille som verkligen tagit fasta på det och det ligger något i det.

Genom hela livet lär vi oss saker och ofta händer det saker genom missar. Misstag är inte hela världen, bara man lär sig något av dom och kommer vidare. Vi har alla gjort och gör misstag. Ibland gör vi tokiga saker eller tänker fel men förhoppningsvis får vi lite tips av någon som gillar oss tillräckligt för att vägleda oss vidare. Ofta kommer man på sig också. Börjar förstå bättre av sig själv. Det är inte meningen att vi ska kunna allt och framförallt inte att unga människor ska vara "klara". Ibland handlar det om att förlåta varandra och sig själv (vilket kan vara nog så svårt). Lunchen idag blev inte som jag tänkte mig men den blev riktigt bra, kanske blev den det jag behövde?

Pratade med en 60-årig kvinna på bussen om livet i allmänhet och misstag och utveckling i synnerhet. Mycket intressant. Hon är väldigt nöjd med livet och att hon fortfarande utvecklas. Det kändes riktigt hoppfullt. Nu, dags för sportlov. Jag återanvänder skylten som Lillasyster gjorde ifjol. Berätta gärna vad ni tänker om missar.
Dessutom blir missarna ofta bra historier som man kan berätta för vänner/ blogga om och så får man respons som man också kan fundera på. Tack allihopa och kram på er alla fina...

Och vad vågar vi numera då?

Under veckan har jag träffat på flera saker som fått mig att tänka till runt det där med barnuppfostran. Jisses vad vi skyddar våra barn. Till och med från saker som är helt vettiga att de funderar på och beslutar om. Och vad rädda vi är för allt möjligt. Ger barnen splitter nya mobiltelefoner, pengar och pinaler så att de kan ringa om det händer något. Det som händer är att de sitter och pillar på sina mobiltelefoner hela tiden... Och så riskerar de att bli rånade just för att de har fina mobiler, pengar och andra pinaler...

Eftersom vi hela tiden vill veta exakt vart de befinner sig och vilka dom är med blir barnen mer passiva än vi var när vi cyklade/ åkte buss i klasar dit näsan pekade.

Jag känner det inte som att allt blivit värre och värre, däremot så vet vi mer om allt som händer. Via TV och tidningar blir vi dagligen överösta med information om allsköns olika saker som drabbat andra. Oj, vad vi försöker styra, beskydda och bestämma över våra barn, hur länge som helst... Och gissa om den generation vi uppfostrar nu dagligen kommer att ha drösvis med olika val att ta ställning till och verkligen skulle behöva träna på egna beslut och att själva tänka kritiskt?

Med risk för att låta som en riktigt gammal kärring så tänker jag säga att våra föräldrar kanske inte var lika upplysta om exakt allting men de vågade låta oss leva, göra våra misstag och lära oss av det. Och det kan vi verkligen tacka dom för. Vad tror ni, uppfostrar vi ett gäng rädda passiva dönickar eller vågar vi låta våra barn leva och möta livet?
Kram på er