Vad är inte farligt?

Att ha barn som är lite äldre innebär nya utmaningar. Vi är lite familjen kommer och går numera. I förrgår var Storasyster på läger och alla andra var hemma, igår var det bara hon och jag hemma. Lillasyster skulle sova hos kompis, Storebror var på lan och Lillebror och Mannen stack iväg för att tälta. Efter några timmar kom Lillebror och Mannen hem, rejält blöta och frusna. Lillasyster blev hemlevererad en stund senare. Familjen krymper och växer. Ibland är vi massor och ibland nästan få. Barnen vågar sig ut och vi vill släppa iväg. Lite skräckblandat förstås. Ärligt talat så finns det inga mobiler, gps eller något annat som kan garantera oss eftersom livet ÄR farligt men vi måste leva ändå. Kanske är det därför livet är så härligt, därför att farligheterna finns...

Självklart är man rädd när man har så många att tycka så mycket om. Att vara människa är att vara rädd. Det är ju en av nackdelarna med att vara medveten. Och man kan vara rädd för nästan allt. Flyga, fästingar, att bli dumpad, vatten, bilar, överfall, ensamhet, att inte vara snygg/ poppis/ ung/ vältränad, trendig och så rädsla för höjder, kontrollförlust, hundar, döden osv osv. Rädsla kan förlama och förminska. Genom att låta rädslan styra blir vi kvävande, fördömande, krävande, egotrippade ja på sina sätt kanske rent samhällsvådliga om allt för många lyssnar på oss... Här är en lite intressant artikel som jag hittade när jag googlade på rädslostyrd.

Eventuellt är de så som Helen Keller (den första dövblinda som avlade akademisk examen) konstaterade: Att undvika fara är i det långa loppet inte säkrare än den direkta utsattheten. De räddhågade råkar lika ofta illa ut som de djärva. Jag tror att kvinnan har rätt, vi kommer alla att råka ut för saker allihop, förr eller senare kommer vi och alla runt omkring oss åtminstone att dö. Ska man hårddra det är ALLT mer eller mindre farligt...

Lycka är att se sina rädslor, fnysa åt dom, njuta av det man har och göra saker även om man är rädd. Att precis som fågeln med äggen känna tillit till världen, att gå utan rädsla.

Vad tänker ni om rädsla? Hoppas ni har en mysig söndag. Kram på er

Och vad vågar vi numera då?

Under veckan har jag träffat på flera saker som fått mig att tänka till runt det där med barnuppfostran. Jisses vad vi skyddar våra barn. Till och med från saker som är helt vettiga att de funderar på och beslutar om. Och vad rädda vi är för allt möjligt. Ger barnen splitter nya mobiltelefoner, pengar och pinaler så att de kan ringa om det händer något. Det som händer är att de sitter och pillar på sina mobiltelefoner hela tiden... Och så riskerar de att bli rånade just för att de har fina mobiler, pengar och andra pinaler...

Eftersom vi hela tiden vill veta exakt vart de befinner sig och vilka dom är med blir barnen mer passiva än vi var när vi cyklade/ åkte buss i klasar dit näsan pekade.

Jag känner det inte som att allt blivit värre och värre, däremot så vet vi mer om allt som händer. Via TV och tidningar blir vi dagligen överösta med information om allsköns olika saker som drabbat andra. Oj, vad vi försöker styra, beskydda och bestämma över våra barn, hur länge som helst... Och gissa om den generation vi uppfostrar nu dagligen kommer att ha drösvis med olika val att ta ställning till och verkligen skulle behöva träna på egna beslut och att själva tänka kritiskt?

Med risk för att låta som en riktigt gammal kärring så tänker jag säga att våra föräldrar kanske inte var lika upplysta om exakt allting men de vågade låta oss leva, göra våra misstag och lära oss av det. Och det kan vi verkligen tacka dom för. Vad tror ni, uppfostrar vi ett gäng rädda passiva dönickar eller vågar vi låta våra barn leva och möta livet?
Kram på er