Högst av allt är ofullkomligheten?

Julen, kraven och perfektionismens storhelg nummer ett. Som om grunden är att allt är och kan vara fullkomligt. De perfekta julkorten, vackraste granen, bästa julklapparna = annars är allt förstört.

Men är det verkligen så? Läser just nu en bok som heter inte perfekt men fri och lycklig av Christophe Andre´. Riktigt bra och befriande. Bild på två fötter med uddasockar på framsidan, bara en sån sak. Vi skickar vårt julkort där barnen ligger i en skrattande hög. Det är lite suddigt och alla syns inte så bra men vi kör. The best you can get alla älskade släktingar och vänner. De som vill ha perfekta julkort får avsäga sig till nästa år ;-).

Kommer att tänka på en man som jag pratade med som var i stor sorg. Han konstaterade att det han mest av allt saknade när hans älskade dött var inte att hon var perfekt utan de små fåniga sakerna. En del saker som han kände att han var unik i hela världen som visste om. En del saker som han hade stört sig på kände han att han knappt stod ut utan...

Och visst är det så. Det är inte det perfekta som gör att man älskar familj, släkt och vänner. Skulle Mannen dö så skulle jag bland annat sakna hans skrot runt och att stänga skåpluckor efter honom. Utan Storebrors ständiga halvliggande i sängar och soffor samt grinigt humoristiska sätt att försöka fostra familjen (i synnerhet mig) skulle jag få ett bottenlöst hål i hjärtat. Storasysters dansande och drällande av grejjer skulle göra allting trist bortom det uthärdliga. Lillebrors ljud och galna ideér skulle vara omistliga. Lillasysters ständiga hoppande men även surläppen som det inte finns like till någon annanstans skulle jag inte stå ut utan heller.

Och den här lilla ska upp i julgranen varje år, Storebrors första julpyssel. En målad trolldegsklump med gem i.
Man kan ju bli rörd för mindre. Vi älskar den och allt annat julgransjox som barnen släpat hem, allt ska upp.

Nu, snart dags att jaga hem lite ofullkomliga julklappar. Hoppas att ni har det lugnt och skönt och att ni kan ha överseens både med er själva och andra så här i jultider ;-). Störst av allt är kärleken, både till andra och sig själv, hur ofullkomliga vi än är. Vad tänker ni om det "perfekta"? Kram på er

Idag har jag ätit lunch med mej...

och värst vad jag var trevlig. Lugn och fin, käftade inte emot alls ;-). Tanken var från början att jag skulle luncha med en kompis men har man inte mobilen med sig så kan det bli så där... Och egentligen vet ju alla att det kan bli så ändå. Inte hela världen. Världen är full av misstag och missförstånd. I själva verket ska det vara misstag och missförstånd annars är det inte mänskligt. Kanske är missar en förutsättning för utveckling? Här är en kille som verkligen tagit fasta på det och det ligger något i det.

Genom hela livet lär vi oss saker och ofta händer det saker genom missar. Misstag är inte hela världen, bara man lär sig något av dom och kommer vidare. Vi har alla gjort och gör misstag. Ibland gör vi tokiga saker eller tänker fel men förhoppningsvis får vi lite tips av någon som gillar oss tillräckligt för att vägleda oss vidare. Ofta kommer man på sig också. Börjar förstå bättre av sig själv. Det är inte meningen att vi ska kunna allt och framförallt inte att unga människor ska vara "klara". Ibland handlar det om att förlåta varandra och sig själv (vilket kan vara nog så svårt). Lunchen idag blev inte som jag tänkte mig men den blev riktigt bra, kanske blev den det jag behövde?

Pratade med en 60-årig kvinna på bussen om livet i allmänhet och misstag och utveckling i synnerhet. Mycket intressant. Hon är väldigt nöjd med livet och att hon fortfarande utvecklas. Det kändes riktigt hoppfullt. Nu, dags för sportlov. Jag återanvänder skylten som Lillasyster gjorde ifjol. Berätta gärna vad ni tänker om missar.
Dessutom blir missarna ofta bra historier som man kan berätta för vänner/ blogga om och så får man respons som man också kan fundera på. Tack allihopa och kram på er alla fina...

Operfekt pedagogik...

Igår fick jag ringa till fritids och bekänna: hej det är din klantiga mamma, jag har missat bussen... Ringde hem och presenterade mig på samma sätt... Jag hörde genom telefonen hur barnen log. Kan det vara så att mammor inte behöver vara perfekta?

Idag gjorde jag (kan vi väl kalla det va?) pedagogik av det operfekta. Jag kom på att Bjärven låg ute på altanen och behövde sanering. Bjärven, vår mest älskade och opraktiska möbel, en gigantisk lurvig saccosäck. Första tanken är alltid att avliva den men sen bestämde jag mig för att brotta ner den för tvätt ändå. Det gick så där kan man väl säga... Sprätta upp gick som vanligt bra men sen... Frigolitkulorna i säcken gillar jättemycket att smita ut och så blir de elektriska... Flyger runt överallt...

Tanken var att jag skulle hälla över alla kulor i ett för ändamålet sytt fodral... Barnen skrattade en hel del när det forsade ut frigolitkulor i källartrappen. Låt oss för att göra en lång historia kort konstatera att det ser ut som det snöat in hemma hos oss och det kommer det nog att göra ända till efter midsommar...

Den är verkligen ett elände att tvätta (får inte plats i någon tvättmaskin) och torkning av dylik tingest är heller ingen lek. Nåja, allt ordnar sig som vanligt till sist, det blev en del skratt och rätt mysigt. Jag tror rätt hårt på den operfekta pedagogiken och i själva verket har nog Kaosfamiljen praktiserat det i flera år. Ha en trevlig kväll...