Just nu är Storasyster försvunnen...

Hon har hjälpardag idag och vi brukar äta vid fem. Eftersom klockan är kvart över sex så tycker jag nog faktiskt att hon är lite försvunnen. Har försökt ringa på mobilen men inte lyckats nå henne. Även om det gått en timme sen hon kanske borde ha varit hemma så tycker jag inte att hon är så mycket försvunnen. Hon gör väl något roligare helt enkelt. Kanske badar hon på badhuset eller så har hon fastnat på Biblan eller håller på och tränar för någon dansuppvisning hos någon kompis. Vad vet jag, här är hon i alla fall inte och vi får prata lite om det när hon kommer hem.

Nyss ringde det en kompis och undrade om hon var hemma. Jag sa att jag inte har någon koll på vart hon är just nu. ÅÅÅÅÅHHHH säger ni, det kan ju ha hänt något riktigt hemskt. Jo, tanken har förstås slagit mig men det är så ytterst otroligt så det är försumbart och ingenting hjälper om jag börjar "go bananas" ringer polisen, river upp hela samhället, startar facebook-grupp eller lägger mig här och vibrerar sönder av oro.

Att ha fyra barn och en massa andra människor som man tycker om innebär att man antingen kan låta oron eller tilliten styra. Man kan förstås försöka knyta fast dom, ständigt ha koll och veta var de är. Kräva ständiga lägesrapporter via mobil. Göra kroppslig scanning en gång i veckan av alla, ha gps i jackan och skjutsa överallt. Tvinga på reflexväxt, flytväst, fallskärm, säkerhetsbälte och hjälm samtidigt.

Livet är farligt och det krävs mod för att låta sina älskade leva. Min mamma släppte ut mig och det gick bra. Det var fler mammor som släppte sina barn också. Magnus Uggla sjunger i ämnet här. Jag tror inte att samhället är farligare nu än förr. Skillnaden är att vi vet allt möjligt elände som händer överallt. Så fort något händer blir vi informerade, från alla håll, flera gånger. Så att vi till slut tror att det är OTROLIGT vanligt att hemska saker händer. Så att vi blir väldigt rädda.

Storebror och Mannen åkte bil till staden för en stund sedan. Faktum är att all statistik talar för att jag borde koncentrera min FULLSTÄNDIGA oro för dom. Kolla däcken, bromsarna, medtrafikanter osv. innan de åkte. Kanske be om polisescort. Trafik är det farligaste av allt och en del sätter sig i bilen flera gånger per dag, frivilligt ;-). Naturens gång är att mammor behöver släppa sina barn, till och med ut i trafiken. De allra flesta överlever till och med åratals bilkörning, själv har jag överlevt 24 ;-).

Livet har inga garantier men vi behöver släppa, ha tillit till världen. Det kan inte ska vara meningen att man ska veta exakt vart alla man tycker om är varje minut. Roligare än så borde väl ett barn (eller förälder) få ha eller ska man bli tvungen att plocka upp mobilen så fort man kommer på något kul, kolla klockan och fråga om lov om hur kul man kan få ha och hur länge? Och sen då... Ja, vart var vi nu igen... Borde inte vi alla få vara friare än så? Är det inte dags att vi avskaffar mobilslaveriet?? Vad tänker ni?? Kram på er

Veckans vackraste...

är inte någon inredningsdetalj. Inte heller en människa eller ens den underbara fest jag bevistade i lördags utan en textrad som jag läst i en bok. "Ibland är det största vi kan göra för någon vi älskar att släppa den fri". Tänkvärt, kan nog gälla lite var stans.

Imorgon börjar skola och jobb om på allvar, på tal om att inte vara fri... men mest tänker jag att textraden handlar om att släppa de vi älskar fria att vara de som de föddes till att bli. Vad tänker ni?

Och vad vågar vi numera då?

Under veckan har jag träffat på flera saker som fått mig att tänka till runt det där med barnuppfostran. Jisses vad vi skyddar våra barn. Till och med från saker som är helt vettiga att de funderar på och beslutar om. Och vad rädda vi är för allt möjligt. Ger barnen splitter nya mobiltelefoner, pengar och pinaler så att de kan ringa om det händer något. Det som händer är att de sitter och pillar på sina mobiltelefoner hela tiden... Och så riskerar de att bli rånade just för att de har fina mobiler, pengar och andra pinaler...

Eftersom vi hela tiden vill veta exakt vart de befinner sig och vilka dom är med blir barnen mer passiva än vi var när vi cyklade/ åkte buss i klasar dit näsan pekade.

Jag känner det inte som att allt blivit värre och värre, däremot så vet vi mer om allt som händer. Via TV och tidningar blir vi dagligen överösta med information om allsköns olika saker som drabbat andra. Oj, vad vi försöker styra, beskydda och bestämma över våra barn, hur länge som helst... Och gissa om den generation vi uppfostrar nu dagligen kommer att ha drösvis med olika val att ta ställning till och verkligen skulle behöva träna på egna beslut och att själva tänka kritiskt?

Med risk för att låta som en riktigt gammal kärring så tänker jag säga att våra föräldrar kanske inte var lika upplysta om exakt allting men de vågade låta oss leva, göra våra misstag och lära oss av det. Och det kan vi verkligen tacka dom för. Vad tror ni, uppfostrar vi ett gäng rädda passiva dönickar eller vågar vi låta våra barn leva och möta livet?
Kram på er