Men är det verkligen så? Läser just nu en bok som heter inte perfekt men fri och lycklig av Christophe Andre´. Riktigt bra och befriande. Bild på två fötter med uddasockar på framsidan, bara en sån sak. Vi skickar vårt julkort där barnen ligger i en skrattande hög. Det är lite suddigt och alla syns inte så bra men vi kör. The best you can get alla älskade släktingar och vänner. De som vill ha perfekta julkort får avsäga sig till nästa år ;-).
Kommer att tänka på en man som jag pratade med som var i stor sorg. Han konstaterade att det han mest av allt saknade när hans älskade dött var inte att hon var perfekt utan de små fåniga sakerna. En del saker som han kände att han var unik i hela världen som visste om. En del saker som han hade stört sig på kände han att han knappt stod ut utan...
Och visst är det så. Det är inte det perfekta som gör att man älskar familj, släkt och vänner. Skulle Mannen dö så skulle jag bland annat sakna hans skrot runt och att stänga skåpluckor efter honom. Utan Storebrors ständiga halvliggande i sängar och soffor samt grinigt humoristiska sätt att försöka fostra familjen (i synnerhet mig) skulle jag få ett bottenlöst hål i hjärtat. Storasysters dansande och drällande av grejjer skulle göra allting trist bortom det uthärdliga. Lillebrors ljud och galna ideér skulle vara omistliga. Lillasysters ständiga hoppande men även surläppen som det inte finns like till någon annanstans skulle jag inte stå ut utan heller.
Och den här lilla ska upp i julgranen varje år, Storebrors första julpyssel. En målad trolldegsklump med gem i.
Man kan ju bli rörd för mindre. Vi älskar den och allt annat julgransjox som barnen släpat hem, allt ska upp.
Nu, snart dags att jaga hem lite ofullkomliga julklappar. Hoppas att ni har det lugnt och skönt och att ni kan ha överseens både med er själva och andra så här i jultider ;-). Störst av allt är kärleken, både till andra och sig själv, hur ofullkomliga vi än är. Vad tänker ni om det "perfekta"? Kram på er
