Vardagslyx...

Ibland kan man låta det ta en eon av tid att göra middag. Som idag till exempel, när tonåringen plötsligt tar sig tid med lite kvalitéts-tid med sin mor (läs brottas fastän vi egentligen skulle slänga ihop middag). Helt oförhappandes roade vi oss kungligt med ett par stickor, en duk och grillvantar. Vi hade så roligt så att Lillasyster började misströsta om det någonsin skulle bli middag. Får man en chans att skratta så bör man göra det ;-).

Målet för min eftermiddagsrush var som vanligt snabb-bussen (varför vänta på bussar när man kan motionera till dom). Mannen hade också lyckats så hips vips blev det en bussdate. En liten lätt känsla logistik-föräldrarnas variant av speed-dating dök dock upp då temat för träffen blev "vad vet du om dina och andra familjemedlemmars förehavanden under veckan. Den romantiska date- känslan erhölls då vi delade på en daim. Är det inte kärlek så säg?

Nu håller barnen på och bakar pepparkakor. Det är rätt lugnt att baka peppaarkakor i Januari. Granen sår fortfarande grön och grann i stugan. Nu hör jag att barnen börjat hota varandra med mig och att ordet sluta börjat vara väldigt frekvent använt.

Jag tillhör den där skaran människor som absolut inte kan vänta till semester/ nästa ledighet/ helgen. Jag tror att man behöver glans i vardagen. Om man tar sig tid och stannar upp hittar man många små guldkanter i vardagslivet. Även om julen, nyår och loven är över. Kärleksfulla blickar, bra musik, omtänksamhet, vacker natur och skratt. Sånt förgyller tillvaron.

Dags att grädda lite pepparkakor och börja fösa barn mot lite olika sängar.
Hoppas ni får en gyllene kväll!!

Gosedjurstrauman och ute ur trollmorsträsket...

För sjuttio-sjuttonde gången springer Mannen och jag runt och söker ett gosedjurshelvete. Jistane mig så mycket vi höll på med det förr. Ugglis och nin, Nalle, kossan, tigern, vitros, svartkatt, Leia, fladdris, stornalle, lillnalle, nöffe, lille Ho osv. Vi ler lite och konstaterar att det inte alls är som förr. Då var vi sex personer och en miljard gosedjur i familjen...

Och mirakulöst nog har vi också lyckats ta oss ur det som en kompis kallar trollmorsträsket... Då när man läser sagor, sjunger sånger, hämtar vatten, ligger brevid och nästan (jo ibland på riktigt) hatar... Frustrationen när man försöker söva ett ovilligt barn kan väl möjligtvis mätas med att mata en liten vägrare... Någon som blåser ut maten, prompt ska äta själv eller bara kniper ihop munnen.

Det är de här sakerna människor som säger små barn små bekymmer och som vill låta påskina att de är extrema hjältar som har tonåring helt har förträngt. Antagligen har de också glömt vilken fröjd det är att slippa, skötbord, bilbarnstolar och barnvagnar. Tanken slår mig att jag aldrig ens funderar på om Storebror ska ramla, proppa saker i öronen, äta galltvål, stoppa fingrarna i eluttagen och sånt. Han verkar överleva alldeles fint ändå...

Och inte är vi lika bundna längre heller... Vilken lycka det är att kunna cykla iväg med barnen (eller utan). Sånt är vardagslyx... Nu skördar vi från våra tidigare hjälteinsatser. Jag har sagt det förr men säger det igen. Vår bästa tid är nu. Dags för tekopp med Mannen. Sköt om er alla fina, Kram