Gosedjurstrauman och ute ur trollmorsträsket...

För sjuttio-sjuttonde gången springer Mannen och jag runt och söker ett gosedjurshelvete. Jistane mig så mycket vi höll på med det förr. Ugglis och nin, Nalle, kossan, tigern, vitros, svartkatt, Leia, fladdris, stornalle, lillnalle, nöffe, lille Ho osv. Vi ler lite och konstaterar att det inte alls är som förr. Då var vi sex personer och en miljard gosedjur i familjen...

Och mirakulöst nog har vi också lyckats ta oss ur det som en kompis kallar trollmorsträsket... Då när man läser sagor, sjunger sånger, hämtar vatten, ligger brevid och nästan (jo ibland på riktigt) hatar... Frustrationen när man försöker söva ett ovilligt barn kan väl möjligtvis mätas med att mata en liten vägrare... Någon som blåser ut maten, prompt ska äta själv eller bara kniper ihop munnen.

Det är de här sakerna människor som säger små barn små bekymmer och som vill låta påskina att de är extrema hjältar som har tonåring helt har förträngt. Antagligen har de också glömt vilken fröjd det är att slippa, skötbord, bilbarnstolar och barnvagnar. Tanken slår mig att jag aldrig ens funderar på om Storebror ska ramla, proppa saker i öronen, äta galltvål, stoppa fingrarna i eluttagen och sånt. Han verkar överleva alldeles fint ändå...

Och inte är vi lika bundna längre heller... Vilken lycka det är att kunna cykla iväg med barnen (eller utan). Sånt är vardagslyx... Nu skördar vi från våra tidigare hjälteinsatser. Jag har sagt det förr men säger det igen. Vår bästa tid är nu. Dags för tekopp med Mannen. Sköt om er alla fina, Kram