Hur mycket ska man försöka styra?

Julgranen klädd. Helt traditionsenligt är det inte då vi numera inte längre för säkerhets skull knyter fast granen i taket. Som vanligt ska allt från piprensar-glittrande stjärnor till räceränglar och ljusmanchetter upp. Röda glittret o åratals kaosbarnspyssel. I år blev det visst en flygande kamel också. Granen har numera ett mycket lugnare liv då Piff och Puff inte längre ständigt anordnar ängla och tomte fester som Jobbe och Jebbe kämpar med att avstyra. Förr kunde julgransstriderna bli till rena handgemäng men nu blir det mer smyg-omklädningar. Klart vi hade kunnat jobbat på att ha en mer matchande gran om vi hade styrt upp det hela lite men granen är charmigt levande och fortfarande en källa till stort nöje.


En som inte jobbar så där nämnvärt just nu är Storebror. Han skolkar som bara den från den där linjen på gymnasiet som han minst ogärna ville gå. Skoltrött sen i 8:an och vi sparkade honom genom högstadiet. Det klart att vi har grejat på med en hel massa föräldra-mumbo-jumbo. Dragit bort alla pengar, tjatat, gullbett, haft långa diskussioner, datorförbud, monologer, väckt, lockat, straffat, skojat, hotat, mutat, skjutsat, skrikit, skrattat, gråtit, struntat i det, bråkat, krävt dobbytjänster och allmänt slitit vårt hår. Det har gått så där kan man säga.

Det enda vi hittills inte har gjort är väl att ta tjänstledigt från jobbet för att bära pojken till skolan. Anledningen till att vi inte gjort det är nog mest för att det är så lönlöst att försöka baxa en 187 lång hyfsat vältränad ovillig 17 åring någonstans. Vi hade aldrig varit på skolan i stan innan 15.00 även om båda föräldrarna verkligen försökt "lägga manken till" (enligt min forskning på topp fem listan på vanligaste uppmaningen till skoltrötta klyftiga tonåringar och jodå, det sas även till mig när det begav sig). Resultatet av tjänstledigheten hade möjligtvis blivit att vi bränt ut oss, vilket man gärna gör om man försöker styra upp något som är ostyrbart.

Ödmjukhet uppstår när man inser hur lite man kan styra över, till och med av de saker som man verkligen tycker är viktiga. Lev och låt leva. Den unge mannen, jo med den ansenliga mängd hår på benen som han har så är han en man, kommer absolut att klara sig fint framöver. Han kan städa, tvätta och laga mat. Artig, hjälpsam och smart så förr eller senare kommer han att veckla ut sina vingar och flyga, troligtvis till och med bättre om han får lära sig att styra upp sig själv. Som det är nu har han en plan som han tänkt försöka sig på. Det enda vi föräldrar kan göra egentligen är att sluta oroa oss,hålla tummarna och tycka om honom. Så som det är med alla stora barn egentligen. De flesta människor har perioder då det blir hack i flytet.

Dags att äta lunch med den unge mannen och sen pyssla med Lillasyster på hennes skola. Hoppas ni får en fin torsdag. Kram

If this is the end...

Lets make it such an End... Sparkling and filled with LOVE, like this one ;-). (Och sen jag tog kortet har det nog hunnit komma till ett par prydnader till).

En stilpolis värsta mardröm...

Jajjemän, det är Kaosfamiljen och vi är stolta över det. I december har vi ostilsfinal. Plötsligt händer det. Granen åker in och vi öppnar jullådan. Vår jul-låda är stor och innehåller ALLT juleri som familjen samlat på sig de senaste 15 åren. Lite som Pandoras ask fast med jul istället för olyckor. Vi kastar inte ett endaste julpyssel, vi sätter upp det i granen om det går.

Vår underbara plastgran som jag köpte när Lillasyster var bebis och Mannen hade ryggskott. Den där granen som tålt att kläs om ett par gånger om dagen hela december sedan -05. Förr var den även fastknytt i taket också eftersom det nästan alltid stod någon på en stol när änglarna skulle gå på kalas hos tomtarna och bollarna skulle färgsorteras eller kombineras med diverse andra av våra julgransprydnader.

Vår påklädingsprocedur får mig att le varje år. Det är vår julgran som symboliserar uttrycket the more, the merrier. Det röda glittret som Lillebror valde när han var två år. Julgransbollarna i alla färger. De glittriga ljusmanchetterna. Ingen censur alls. Fnissigast blir jag nog av trolldegsklumparna med gem i och halv skalliga flirtkulegubbar (vi har tom några med glaspinneskidor). Och det mesta av allt vi slänger upp i granen är duktigt glittrigt. Det glimsar så pass att man i stort sett behöver solglasögon för att närma sig vardagsrummet.

Som Lillasyster andäktigt sa igår: Vilken tur den här granen har som får bli så vacker.
Ja, fyllde Storasyster i: Man kan ju inte vara ful varenda dag...

Och jag tror att jag håller med, stilpoliserna må säga vad de vill. Vår gran har tur, det måste vara en fröjd att vara gran i ett Kaoshushåll då man får ha lite alla stilar. Det är bra att vara mamma också. Roligare än perfekt!
Ta det lugnt i julstöket... Kram