En värld full av liv...

Det värsta och det häftigaste med att vara en stor familj är att det plötsligt bara händer saker, lite hela tiden och ibland massor samtidigt. I morse stod jag ock fixade helgfrukost. Lugnt och skönt. Vilken strålande morgon.

Storasyster gnolar och dansar runt lite. Jag tappar ett ägg på golvet när telefonen ringer. Mannen är nere och möblerar om i tvättstugan (eftersom det går att torka nu kan vi ha det praktiskt igen). Plötsligt kommer Lillebror in och skaffar sig äggfot. Lillasyster hittar äntligen sitt scoop. Jag vevar runt i gröten. Lillebror hoppar runt på ett ben, Lillasyster springer efter med en "mick" och kräver intervju och vill helst hämta sitt DS för att kunna ta kort. Lillebror hoppar väldigt energiskt för att komma undan den intensiva paparazzin. Telefonen ringer igen. Mannen har kommit upp och diskar lite. Jag torkar ägg-lägg. Vi hamnar i diskussion om hur vi ska hantera ett fenomen. Avbryts av att det blir ett litet tumult då Lillebror och Lillasyster stör Storasysters telefonsamtal. Mannen får en kram av Lillasyster och jag hänvisar Lillebror till duschen. Storasyster slänger sig ner vid frukostbordet. Storebror kommer upp och börjar retas lite och peta på oss allihop. Vi lever i en värld full av liv!

Och tror ni inte på rackarn att jag börjar misstänka att vi är förföljda. Kolla bara vad som låg och glodde på oss i vårt skåp när vi hade badat klart på badhuset igår. Ett PYSSELÖGA! Vi har ju ett gammalt trauma då Lillebror stoppade in ett pysselöga i örat (tänkte länka men min gamla Kaosblogg på vi föräldrar verkar borttagen, spela roll, ni får tänka er det :-)).


En fördelarna med att ha större barn är dagar som denna. När Lillebror var liten var denna dag en plåga. Inte kul alls när han vaknade fem och man fick ställa tillbaka klockan till FYRA. I själva verket ställde vi alltid om klockan på eftermiddagen, allt annat kändes så hopplöst... Idag när Storebror inte ätit klart förrän 11 kunde vi ställa tillbaka till 10 och tycka att det är ok ;-)Ha en trevlig söndag

Till alla mammor och pappor därute

Tänkte jag skulle dela med mig av den här vackra länken som en liten hyllning (och jajamän, främst är det en hälsning till min mamma och pappa förstås). Barn och barnuppfostran. Svårt och kul, samtidigt. Häftigt och gräsligt, samtidigt. Det mest tålamodsprövande och kärleksfulla, samtidigt. Ingenting kan göra mig så vansinnig och lycklig. Ingenting har tidigare fått mig att skratta och skrika så högt, ibland nästan samtidigt.

Sen då, finns det ett sen efter barnen? Antagligen, men jag är inte där än och tur är väl det. Jag vet att jag kommer att sakna de där kramarna och finurligheterna. Jag känner inom mig att jag till och med kommer att sakna stöket och bråken. Det obändiga i Kaoslivet.... Nu är nu. Idag ska jag njuta. Ingen dag är som denna dag och vi är alla unika. Ni läsare är också unika. Kram på er