Puh, vilken tur man har att folk inte kan missta en för att vara 20...

Fyllde år i torsdags. 43 hela år gammal. Frukost och skönsång vid sängkanten. Fick choklad, lakrits och vantar, som jag aldrig kan få för många av eftersom jag brukar lämna dom överallt. Ledig hela dagen och kom fram till att jag ska vara det varje år. Har man ett knasigt jobb där man aldrig vet vad som kan hända är det skönt. Tårta med familj och släkt på kvällen. Massor med folk som grattat mig på facebook. Kan låta fånigt men jag blev jätteglad. Att få om tanke av människor som kommit och gått genom livet där somliga betytt oerhört mycket under en period värmer ens hjärta.

Igår hade jag födelsedagsmiddag. Den gick ut på att jag bjöd in årets trevligaste på middag helt enkelt. Efter att vi skrattat, ätit och lekt blev några kvar och pratade. Kom in på det där om man skulle bli 20 igen. För och emot. Någon tyckte att det skulle vara kul.

I natt drömde jag att det var en ung jättefin liten nörd-kille som började tråna efter mig. Så där första kärleken tråna. Nä men så mycket hemskt... Det blev jordens trassel. Jag sa till honom att jag var 43 och lyckligt gift med fyra barn och han blev enormt sårad. Så där vansinnigt olycklig så jag kunde inte lämna honom och missade jobbträffar. Sen var vi plötsligen på ett hotellrum med två livliga fina ungar. Golvet var fyllt med massa Lego och 2 miljarder pärlor som skulle plockas ihop. Den sårade ynglingen satt på sängen och såg jätteledsen ut. Jag undrade vad i hela världen jag skulle säga som ursäkt till alla jobbträffar. Just när barnen började bråka kom de som bokat rummet och de från receptionen och försökte prata med mig...

Jösses så nöjd jag var när jag vaknade i mitt hus och allt var frid och fröjd. Så, pax inte se ut som 20 ;-)...

Eftersom man inte är inblandad i något kärlekstrassel kan man läsa Mia Skäringer. Klokt skrivet. Eller också kan man lyssna på bra texter av Magnus Uggla, Pärlor åt svin lyckas jag itne länka till men den här är fin (varsågod Maria).

Hoppas ni har en underbar söndag. Kärlek till er alla...

Varför sysslar man med oro?

När det mesta av det man oroar sig aldrig händer och framförallt inte på det sätt som man tänkte sig... Kanske är det lite släkt med att vi (läs mest kvinnor) fostras till att bry oss massor om saker som vi egentligen inte kan påverka (typ om barnen har på sig nog med kläder när de är på skolan). Det ansvaras och försöks styra upp saker som inte är vårt problem (om den sjuka anhöriga går till doktorn eller inte) och så kluras det på saker vi inte har att göra med...

Däremot så funderas det på tok för lite på vad man själv ska göra av livet när barnen inte behöver ständig passning. Saker som vi faktiskt själva kan styra över är vi inte fostrade att ta hand om. Vårt eget förhållningssätt till olika saker funderas det mycket mindre på än tapeter och hur man får ner antalet skor i hallen. De viktiga frågorna sätts åt sidan för alla "måsten". Mycket märkligt. Eller också inte.

Läser än en gång Harriet Goldhor Lerners bok kvinnors vrede. Hur vi både vill och inte vill förändras. Beskrivningarna av ineffektiva krig/ skylla ifrån sig metoder eller att man drar oss undan när det blir trassligt är nästan roliga. Jösses, vi gör nog alla en del av de sakerna och det enda som händer är ingenting, inte egentligen.

Har sagt det nu ett tag men det som inte Caitlin Moran, Magnus Uggla, Pia Sundhage eller Harriet Goldhor Lerner kan förklara är verkligen oförståerligt. Och då är det Harriet som förklarar det mesta.

Hoppas att ni har en trevlig kväll.

Kaosmodern i röjartagen...

Åh, misstänk mig nu inte för att Kaosbloggen blivit en åh-vad-jag-är-duktig-som-har-röjt-i-källaren/förrådet/hallen/Kaosgarberoben osv. Nej nej, inte för att det inte skulle behövas men Kaosmodern har haft roligare än så...

Festival i stan och en vän och jag var där. Röjde så in i h-e till Magnus Uggla. Han levererade verkligen. Det var fantastiskt ös. I ett hav att -20 åringar stod vi och hoppade och skrek. Sjöng med och till vår förvåning gjorde -20 havet det också. Till låtar som var 20 år äldre än de själva. Coolt!

Fina och glada var de allihop. En helt galet rolig kväll. Eftersom jag lyssnat på Uggla från och till sen 1983 samt att jag under veckan och även igår kväll träffade gamla tonårskompisar blev det också en liten walk down the memory lane... Riktigt riktigt roligt men också grymt skönt att kunna ta bilen hem till Mannen sen (även om det blev så sent så jag i stort sett såg småfåglarna äta frukost innan jag la mig).

Mysigt att träffa såna människor som man haft så roligt (och tråkigt) med genom åren. Folk som man bär med sig i hjärtat. Riktigt skönt också att känna att man är en kvinna i sina bästa år som har bra mycket roligare för sig än att bara röja i källaren. En av mina gamla tonårsvänner konstaterade att han var väldigt glad över att se att jag fortfarande har kul eftersom han upplever att kvinnor ofta "tråkar ihop"... Eh, tack. Ämnet tål att funderas på. Varför fastnar vi kvinnor så gärna med att bre mackor i skidbackar, bli hallgestapo, picknickpackare, hemförbättrare eller helt enkelt arbetsledare i familjen AB? Har han fel eller ligger det något i det han säger? Vad tror ni och vad beror det i så fall på?

Åhå, Lillasysters kompis säger att de har match om en stund... Slutsnackat om röjandet, plikten kallar. Sköt om er. Kram