En dag att vara krasslig på...

Förändringar o alla möjliga känslor invärtes i veckan. Mycket att hantera och då är det klart som korvspad att Kaosmodern får en släng av förkylning.

När kroppen säger ifrån litegrann finns det två lägen. Antingen att fortsätta "pusha" tills kroppen vrålar åt en och börjar vägra eller också lägga sig platt och vila, vänta in sig. Idag har jag valt det senare alternativet. Pyjamas, tjocksockar o soffläge. Te, choklad och en bok. Känner mig bättre men framhärdar i att ha "krasselskrivit" mig.

Städning och sånt kan vänta tills en annan dag. Var sak har sin tid. Vila och komma ikapp sig är dagens prioritet. Att nöjda sig i soffläge är en konst. Halv-vuxlingarna kommer o går, sitter o surrar en stund och kliver vidare. En bra dag att vara soffliggare. Sköt om er <3

Förändringens vindar blåser...

Kaosfamiljen har fixat köket efter att i 14 år bott med ett seriöst litet kylskåp o låga köksbänkar (alla utom Kaosmamnan börjar vara riktigt långa o Mannen har varit det hela tiden). Så, nu är köket riktigt bra, dock lite svårt att hitta saker än. Källaren är däremot rörigare än någonsin. 14 års samlat köksjox, pyssel o bra o ha saker som vi inte vet vad vi ska göra av än... Men det löser sig väl, försten som flyttar hemifrån får allt joxet. Hm, kanske bäst att inte säga något om det, då flyttar väl ingen någonsin ;-). 

Annars har det varit fotboll på längden och tvären i sommar för Kaosmorsan  Som tränare för ett juniorlag o ett damlag blir det ju lätt så. Kul men för mycket men jag är inte bitter eftersom jag visste att det skulle bli mycket. Sista matchen idag o sen får vi se. I närheten av så här mycket fotboll blir det inte mer i alla fall även om jag skrattat mycket.

1/10 byter jag jobb. Efter att ha arbetat 15 år inom socialtjänsten är det dags för att veckla ut vingarna och flyga vidare. Jag har lärt mig otroligt mycket av varje möte, främst av klienter men även kollegor och samarbetspartners. Skrattat, gråtit, klurat, agerat, funderat och ibland avvaktat. Sjukt mycket smartare nu än för 15 år sedan. Erfarenheter jag har nytta av både privat och kommer att ta med mig till nya jobbet på psykiatrin. Många människor o möten jag bär med mig i hjärtat <3. Det är med stor tacksamhet jag går vidare.

Kaosbarnen, numera ungdomar o halvvuxna, käkar, växer och utvecklas. Fostran är i mångt och mycket slut. Nu ska de allt eftersom ut i livet, fp sina törnar,  kanske komma hem o slicka lite sår och sen ut igen. Lära sig leva med sina förtjänster och brister. Hitta sina vägar. Veckla ut sina vingar och flyga. Som mamma blir det till att hålla tummarna och finnas där om de vill det...

Mannen och jag firar 20 år i år. Vi har hunnit mycket på de åren och hoppas hinna mycket mer men man vet aldrig. Det gäller att njuta av nuet medans det är här <3.

Naturliga förändringar är varje liv är fullt av. De två enda sakerna som är säkert i livet är att allt kommer att förändras och att vi alla ska dö. Resten vet vi ingenting om. Ta varje chans till skratt, förnöjsamhet, tacksamhet och kärleksfulla relationer. Kram på er

Galna maj..

Fotbollen har dragit igång med oanad styrka, jobb och samtidigt final i universitetsstudier och avslutningar på en massa andra vintersaker. Kylskåpet börjar hålla samma temp spm ett aprilväder, mellan - till 18 grader. Galna maj är här.

Mitt i alltihop säger Lillebror, vårt extremt tåliga barn som gick med en stor ros-tagg i foten i en vecka utan att klaga, att han har väldigt ont i magen. 1177, akuten o blindtarmsoperation. Inte mycket som blir viktigt då.

Plötsligt "landar jag rätt" i mina brallor. Fotboll, jobb, universitetspoäng, köksrenovering, krattning och väder må vara. Kärlek trumfar allt. Kärleken till barnen är större än allt man kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi innan. Och tacksamheten över att vi har en galet bra sjukvård där ingen någonsin frågar efter hur vi är försäkrade...

Så njut av livet mina vänner <3

Släkten komma o släkten går

En av de mest kärleksfulla människor jag känner är på väg bort. Morfar Sture. Född i mitten av en ungskock på 11 barn för 88 år sedan. Hildur o Johans allra mest mellersta pojk.

Jämställd o glad, kunde både mjölka, laga mat, diska, fiska o bygga saker. Energisk, finurlig o idérik men störst av allt kärleken. Just nu känns det förstås som om ingen i hela världen kan titta på barn med den kärleken i blicken. Men det klart att vi alla kan.

Sorgligt men naturligt. Och vi får dricka äppeldryck från trädet han planterade och bära honom med oss. Sprida kärleken. Sorg är kärlekens pris, ett pris så värt att betala.

Tacksam över att just Sture varit min kärleksfulla roliga härliga morfar o vi fått ha honom i många år bär vi honom i våra hjärtan. Vi hann säga tack för allt och avslutet var lugnt och fint. Sov gott morfar med det stora glada hjärtat. Kram på er allihop <3

Har Kaosmodern blivit ett trygghetstroll?

Det där med förändring kan ju lekande lätt skrämma livet ur en märker man. I förra veckan var jag i flera faser av Prochaskas förändringshjul. Osäkerhet, gör jag rätt, är det verkligen det här jag vill o kommer jag att klara av det? Ekonomiska, sociala o praktiska hinder radade upp sig. Katastroftankar... Kanske bäst att gå tillbaka till det gamla trygga...

Men, så behöver man vända på medaljen. Vad skulle hända med en utan förändring? Kvar i det vanliga trygga, det som man kan o kanske skulle kunna göra i sömnen. I vilka lägen är stagnation bra? Är inte tanken att man ska bli äldre o mer erfaren o erfaren blir man väl av nya saker, inte samma gamla. Har man varit hm i 20 år eller 1 år 20 gånger?

Jag passerade testet o har tagit mig en bit in i universitetsdjungeln med en grov skiss som karta. Det är ännu roligare att plugga när man är äldre o verkligen vill lära sig saker. Kul att ha litteratur som man är nyfiken på o läsa när man har ett berg av praktisk erfarenhet att fästa det på.

Lustigt i sammanhanget är att en av kurserna jag läser handlar om migration. Jag har samma hus, samma familj, flyttar inte ifrån en enda av mina kompisar o har till o med mitt fasta jobb att gå tillbaka till, ändå blir det småkris att göra en liten förändring. Tydligt är att jag är en 46 årig kvinna som inte är van vid så mycket andra förändringar än att barnen växer. Och så finns det människor som sätter sig o sina barn i gummibåtar...

Så framåt kamrater. Det enda två sakerna som är säkert i livet är att allt kommer att förändras o att vi alla ska dö. Men alla andra dagar ska vi leva o låt oss göra det så vänligt, kärleksfullt o utvecklande som vi kan. Kram på er

Det där med teknik...

Jag har alltid tillhört den där delen av samhället som får hjulen att snurra. Inte för att jag shoppar mycket utan för att jag har talang för att paja saker. Inte ser jag hur saker ska sitta för att fungera heller utan vänder helst saker bak o fram. Så innan jag träffade maken var jag en guldgruva för reparatörer av alla de slag. Kompisar med bara lite syn för det där har alltid kunnat känna sig som stjärnor bredvid mej. Och då har vi inte ens kommit till tekniken och hur dåligt det går ..

Bloggen har blivit 300% tråkigare då jag inte längre kan beordra nya smarta telefonen att lägga ut bilder. Datorn hittar inte längre hemnätet så den är jag rejält osams med.

På jobbet har jag lyckats installera ett program som vill hjälpa mig med "alla mina problem". I praktiken har det inneburit att min vikarie fått skriva ut åt mig då "The trouble maker" tar över varje gång jag ska skriva ut minsta pappersbit. Ifrågasätter dispositionen på enkla brevmallar och ställer en massa andra konstiga frågor om jag verkligen vill göra si eller så. Aagh, get lost problemlösare,  du skapar mer problem...

Universitetsstudier kräver att man går in i ett nytt system. Nya användarnamn o lösenord. Blipp blipp blipp. - Användarnamnet eller lösenordet är fel. Ja men va hurra. Kan man inte få en liten ledtråd? Så att man slipper gissa ihjäl sig bara för att få ut sitt schema? Och vad är det som gör att allt blivit så hemligt? Vem i hela världen kan rimligen vara så intresserad av min litteraturlista så att den behöver vara hemligare än fort knox?

Bara för att meddela skolan att Lillasyster ska till tandläkaren behöver man vara ingenjör numera. Försäljningen till klassresan ska så klart läggas in på nätet med speciella koder. Kanske inte så förvånande att jag säger nej varje gång någon föreslår att jag ska gå med i en klubb med plastkort o nya lösenord för att se sina erbjudanden och inplastad tidning.

På jobbet behöver lösenorden ändras var 3:e månad, gaaah. Min hårddisk är för liten, inte uppgraderad. Lär jag mig ett enda lösenord till kommer jag antagligen att glömma mitt förnamn.

Så med detta i bagaget ska jag idag försöka lista ut hur universitetspluggandet ska gå till. Jag är redan förbannad. Wish me luck. Kram på er

Ibland är det rätt att skolka...

Åkte med sju bussen till den där stora staden där universitetet bor. Tanken var att det skulle vara föreläsning hela morgonen men jag gav upp efter första passet. Känner att min tid är på tok för dyrbar för att jag ska sitta på föreläsning när någon monotont läser innantill o jag försöker hålla mig från att titta ut genom fönstret o längta hem.

Kan tänkas att Kaosmodern med åldern/ erfarenhet osv blir mer o mer excentrisk. Spela roll hur det uppfattas, det är en massa saker jag inte vill lägga min tid på längre o då gör jag inte det. När man passerat halvt 90 behöver man prioritera hårt så att man inte lägger dyrbar tid på trams. Risken är ju stor att tiden framför mig är mindre än den bakom mig. Det innebär att saker som att färga håret, ha osköna skor o bh någonsin, gardiner o heminredning, "relationsspel" o att inte säga hur man vill ha det osv inte längre är acceptabelt i min värld. Riktigt skönt.

Så då är det faktiskt rätt att skolka när föreläsningen är urusel o tre timmars läsning/ blipp på mobilen eller samtal med en kompis skulle ge mycket mer. Föreläsaren får väl låtsas att jag blivit sjuk om hon vill, annars kanske hon behöver göra någon förändring på något sätt. Inte mitt problem.

Ha en fin dag allihop. Kram

Senaste nytt från Kaosfamiljen

Lillasyster läser o har gjort om hela sitt rum till en kreativ kartongverkstad där hon pysslar o läser. Blippar mycket med telefonen.

Mannen jobbar på. Han och Lillebror kör karate och har hittat "Makers space", en typ uppfinnarverkstad som roar dom väldigt. Lillebrors övriga intressen kan nog sammanfattas i dator, mobil o Lego. Näst Storebror världens lugnaste tonåring.

Storebror har flyttat hem igen o ägnar sig åt att vara en lite hjälpande hand hemma i väntan på att han ska veta vad han ska göra av sig. Målet är nog universitetet men han har en bra bit kvar då han är långt ifrån godkänd i en enda termin på gymnasiet.  Storasyster tränar, praktiserar, pluggar, dräller med kompisar o snapchatar 24/7 med unge herr jättesöt-snäll-rolig-fast-det-är-komplicerat (jösses så skönt att inte vara 16 med alla känslor som det innebär fast det är kul att se henne glimra).

Kaosmodern har ploppat in en massa pengar på Coop kortet och tagit tjänstledigt från jobbet tills 1/8 för att plugga enstaka kurser på Universitetet.  Kommer att jobba 20% och plugga resten. Skönt med en paus från jobbet då jag jobbat länge o var lite matt på målgruppen,  cheferna o delar av arbetsgruppen i höstas. Ett sätt att inte bli bitter kärring utan söka ny input. Känns mer än jättekul.

För övrigt gläds jag åt att det trots allt det galna som händer i världen (läs Trump o Putin) så finns det hopp. Världen vaknar, reagerar och sluter sig samman. Rädsla kan bara botas med kärlek 💕.

Hoppas att ni också har det bra. Kram

Lov-ungar...

Storebror har flyttat hem o alla barnen har lov. Kaosföräldrarna jobbar.

Innebär så klart att barnen vrider på dygnet, spelar dator o blippar på mobilerna tills ögonen blir fyrkantiga... Och vad kan man göra åt den saken från jobbet? Noll och ingenting om man inte vill ägna typ all sin arbetstid åt att ringa fyra barn, vilket vore oetiskt o skulle leda till psykisk ohälsa hos en själv. Ta ledigt från jobbet för att jaga fyra ovilliga stora barn runt huset?  Ja, det är provat och resultatet var klent. Tjat-VM ger ju sällan varken något varaktigt vettigt resultat, lär någon något eller gör någon endaste en lycklig... 

Så alternativet är att helt enkelt vara kärleksfull, resonera med dom o ge upp. Det blir nog folk halv-vuxlingarna ändå till slut. Förhoppningsvis. När det gäller våra halv o helvuxna barn så börjar de kunna våra repliker. Vi har lärt dom allt vi kan ( och när det gäller teknik o sånt är det inte mycket ;-)).  En hel del saker måste de lära sig själva.

Nåja, de hade skottat när vi kom hem idag och det var ju underbart. Största problemet just nu är nog att det är svårt att ta sig i säng med så mycket vakna människor hemma. Kärlek till er alla o sov gott var än ni är <3

Nu är glada julen slut...

För mig i alla fall som jobbat sedan i tisdags. Mannen o barnen har lov.

Kan inte låta bli att förundras över vilken märklig företeelse julen egentligen är. Den där helgen då allt ska vara perfekt. Överflöd av allt o konstant tindrande ögon.

Och så firar vi den tillsammans med familj o släkt. Såna som en inte valt, har långvariga o ibland trassliga relationer med. Relationer ställs på sin spets när man gör årets största flerrätters traditionsmat (ja hej bara vilka olika kulturer vi har när det gäller julbord), väntar på tomtar o delar ut julklappar tillsammans. Samsas när vi är trötta efter december månads tokrace på jobb o skola...

Vad är ärligt talat oddsen egentligen på  att julen alltigenom ska bli lugn o vacker?Hur många familjer känner ni som aldrig har haft en enda liten dispyt på jul?

En liten reflektion bara. Nåja, nu kommer nästa högtid, den när man kan göra mer vad man vill om ens något alls.

Imorse meddelade vårt ordinarie nyårssällskap att de lämnar Walk ower.  Över 39 graders feber o eller tokhosta hela bunten.

Första tanken var att fira själva men efter kvällens urartade middag konstaterade vi att det nog skulle vara roligare att "spä ut" Kaosfamiljen en aning på nyårs.

Vips hade vi hittat en vikariefamilj vars tilltänkta sällskap också har insjuknat. Hurra hurra 🎉. Problemet löst.

Gott nytt år på er allihop <3

God jul

Julaftonen är slut. Stress,  skratt, gråt, irritation, tacksamhet o kärlek. Många känslor på en o samma dag. Så där som det brukar vara.

Nu kommer den där lugna dagen, juldagen. Inte en skinkbit behöver skäras, inga rim rimmas och inga krav på vackert o fantastiskt eller något annat heller.

Barnen har något julklappsartat att syssla med o föräldrarna kan såsa runt. Middagen fixar mikron. Disken diskmaskinen. Kanske gör vi lite julgodis, kanske inte.

Jag tror att jag håller med om Storasysters analys om att när det gäller födelsedag o julafton så är dagen före o dagen efter egentligen bättre.

Som vuxen tycker jag att juldagen definitivt är en av årets absoluta toppendagar. Snart är den här, lite sömn först bara.

God fortsättning på er allihop

Ljust o fräscht...

Vackert blir ju allt med snö men.. Rätt så opraktiskt (även om jag är norrlänning o grymt van att skotta).

Lite som vårt ljusa hallgolv, vem som nukom på den idén ;-). 

Fast å andra sidan kan man ha sjukt kul i snö. Läge för att fokusera på det :-). Det är ju ändå i Sverige vi bor o snö är bättre än 0 gradigt regn.

Kram på er

Hoppsan...

Det är väl inte mitt fel att jag har byxor med dåliga fickor. Inte heller att jag hade en väldigt aktiv kväll igår heller. Följde Lillasyster på fotboll, lite Poke-cyklande över stock o sten (min cykel är en trapper). En stunds stök i trädgården, studsar iväg o tittar på forboll på ett annat ställe och sen Poke-cyklande igen.

När då Lillasyster tittar på mig och frågar vart hennes mobil är stiger min puls omedelbart. Eh, hm... Jaa den som jag hade i fickan... Jag känner alldeles tydligt att den inte är i fickan länge. Hennes nya fina mobil. Svär en riktigt lång harang inombords. Borta. Hopplösa jag, racklar tydligen inte bara bort mina grejer utan även ett av barnens typ viktigaste pryl. Lillasyster, som det ju är ordning på, kommer aldrig att förlåta mig.

Bekänner min synd. Sanningen är att mobilen kan finnas precis var som helst, jag har ingen aning. Lillasyster tittar på mig med -du -är-inte -en-mor-du -är-ett-världskrig blicken. Det har börjat skymma. Går ett varv i trädgården och förbereder mentalt för att cykla runt precis hela samhället med pannlampa... Tog jag verkligen genvägen genom skogen?

Vips, där är den, bland hallonen. Hurra men jösses att det gamla talesättet verkligen stämmer. Det är toka som har tur ;-) . 

Ha en fin dag på er.

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång...

Storebror, denna lugna, trevliga och tjuvroliga kille som har varit vår i 18 år flyttar till en folkhögskola i helgen. Nu börjar en ny epok för Kaosfamiljen och Storebror.

Kaosmoderns känslor är blandade. De här är ett vettigt och bra steg för honom och det är verkligen dags att han gör något nytt i livet så det är glädje. Samtidigt är det ju sorgligt för oss att vår tid med honom på heltid verkar, i bästa fall, vara över. Tänk när han lindade sina småbarnstjocka armar runt min hals och sa -Mamma jag vill aldrig flytta från dig...

Förundran över livet, det häftiga i att ungen är sig lik när han helst vill ha tallrikar som matchar och är tacksam för allt han får även om det är en vitlökspress. Och så lite avundsjuka över att vara ung och 18 år och flytta till en folkhögskola, lära känna en massa folk och göra nya saker (just när jag ska tillbaka till jobbet som jag haft i snart 15 år).

Sen är det stolthet över att den unga mannen tar steget och att jag inte tvivlar på att han kommer att städa, tvätta, laga mat och handla. Jag är lite upprymd över att jag som Kaosmorsa levererar en jäkligt fin och ordningens man. Men så klart faller den stora oron över mig också. Kastar vi honom åt vargarna? Tänk om han lär känna en massa dårar och om dom inte är snäll mot vår fina kille med de stora bruna ögonen.

Men störst av allt är kärleken till denna underbara unga man som nu ska ut och pröva sina vingar.

Ja jösses så mycket känslor. Jag kommer nog att ägna helgen åt att göra som jag brukar göra vid kriser. Jo, även om det är naturligt så är det en liten kris. Jag kommer att prata med kloka vänner, doppa mig i hav och älv, skratta så ofta jag kan, kramas så ofta jag får och kanske gräva ner någon ros i trädgården. Nu ska vi bära grejer, kram på er

Killbaciller är liksom aldrig lika hemska som tjejbaciller...

Läser en krönika av Hanna Alvages där en liten pojke velat att någon ska läsa sagan om Tommy o de två tjejerna för honom (Pippi Långstrump). Blir lite full i skratt men samtidigt fastnar skrattet i halsen...

När jag berättar för barnen konstaterar Lillasyster att det är märkligt då Pippi lyfter hästar o Annika är den som berättar men Tommy, som på riktigt inte gör någonting alls i varken någon bok eller film, blir den som räknas.

Vi resonerar lite om att det helt enkelt är så att killar betyder mer i samhället och det från tidig ålder. Mannen och jag har delat på hemarbete, VAB o föräldraledighet. Ändå har både Storebror o Lillebror, när de var i förskoleåldern haft resonemang om tjejbaciller och känt ett behov av att göra statements när det gäller att leka med/ gilla tjejer. Varken Storasyster eller Lillasyster har känt att de behövt göra detsamma.

Orättvist så klart för tjejerna men säg någon gång livet har varit rättvist. Orättvisor bör bekämpas men inte bara för tjejernas skull utan även för att det är så begränsande för killarna. Tänk så många små gossar som skulle vilja leka med tjejerna men som ändå låter sig hindras av tjejpesten. Finns hur många exempel som helst på hur killar "trycks in i en knasig mansroll och så klart kommer det från vuxenvärlden från början. Och vi som låtsas vara så jämställda...

Nåja, trägen kanske vinner för min absoluta åsikt är att samhället skulle bli bättre om pojkar också "fick" koll på sina känslor, uttrycka dom och relationsträna i samma utsträckning som flickor. De skulle inte bli sämre män av det, tvärtom. De skulle hantera livskriser bättre och kanske till och med kunna inspirera sina internationella bröder att skipa fred o lösa konflikter utan krig.

Har just läst ut Morgon i Jenin. En bok om krig, vänskap, kärlek, liv, död, kultur och plikten att göra vad man kan av sina gåvor. Kort sagt en fantastisk bok som inte lämnar en oberörd.

Nu, dags att sova. Kram på er allihopa

Det där med tonåringar...

Tonåringar kan driva en från vettet på riktigt. De har hört alla ens argument lite drygt 200 gånger och inte går de bära någonstans heller. Etiska dilemman dyker upp som brev på posten. Livet med tonåringar blir sällan som förväntat. Oro, jag säger bara det oro. Som 45 åring vet man ju en miljon saker som skulle kunna hända och ändå behöver man släppa ut dom. Inte låta sig själv och dom förlamas av ens egna farhågor då det mesta som man tänker ändå aldrig kommer att inträffa.

Det vettigaste man kan göra som tonårsförälder är nog att skaffa sig vänner man kan ringa till när tonårsgrejset övermannar en. Så att man slipper slita av sig håret, skrika skallen av någon (som slutat lyssna för en stund sen) eller bara implodera. Genom att surra om sig med vännen får lite perspektiv på tillvaron och kan eventuellt lugna sig. Det är sällan en god idé att bara agera, om det inte är fara för livet, när det gäller tonåringar. Passivitet är inte heller bra. En smal balansgång där resultatet helt kan avgöras av att man ibland pratar med någon neutral som varken är tonåringen eller allt för insyltad (läs den andra föräldern, som ju gärna gör/ tänker lite tvärs emot en själv och då kan det ju bli stort tjafs eftersom alla rätt lätt blir känslomässiga).

Nu är den klar, dörren som får 3/4 av barnen att vilja flytta. Den fjärde han växer så det knakar, han bryr sig näppeligen om vilken färg det är på dörren då han uppskattar vårt (innan han parkerat där) skafferi och kylskåp alltför mycket för att bry sig om dörrdetaljer.

Ta hand om er allihop. Kram

Tonårssommar och Pokemon Go kupp...

Numera kan vi äta middag utan att någon trillar under bordet, vi blir inte längre väckta en gång i timmen på nätterna och kladdet har minskat med ungefär 200%. Det är inte längre ständig vaksamhet på det där överlevnadssättet 24-7 hemma hos Kaosfamiljen. Kaosbron består dock fortfarande.

Med tre tonåringar o en som längtar efter att bli det så kan man säga att det fortfarande rör på sig. På förmiddagarna är det förstås väldigt lugnt men sen börjar de röra på sig och slänger sig mot kylskåpet. Det är ett under att det finns någon kyla i skåpet då glupande hunger gör att dörren nästan står på vid gavel nästan jämt. Kaosföräldrarna fyller på och tonårsbarnen tömmer kylskåp och skafferi i en rasande fart. Det badas och slöas. Planer görs upp och ändras med snap och chatt. Det småkivas och tjattras till långt in på kvällarna i Kaoshuset.

Storebror (numera 18 år fyllda) har varit ruskigt negativ till Pokemon Go. Säkerligen till viss del beroende på att han inte haft pengar till fritt internet. För någon dag sedan stötte jag ihop med grabbarna som varit hans bästaste sen dagis i full färd med att Pokemon Go:a sig. Sa till dom att Storebror skulle få fritt internet av mig i en månad om de fick ut honom. De klagade på att de hade försökt men for hem till oss och ledde under skratt och småtrakaserier vänligt men bestämt ut honom genom dörren och in i Pokemon- världen. Killarna cyklade en mil den kvällen och har cyklat ännu mer sen dess, ibland mitt i nätterna. Jag säger bravo då det här är killar som inte rört på sig speciellt mycket sen de slutade med hockey för ett antal år sedan.

Idag är det två år sedan Goa grannen gick bort. Saknaden är stor. Kaosmannen fick ett dödsbesked angående en gammal vän på morgonen. Ännu en påminnelse om att livet är skört och att vi behöver ta vara på det vi har då allt egentligen är till låns. Kaosbroar, tonåringar med glupande aptit och det korkade Pokemon Go är underbart.

Ta hand om varandra <3

Sol sommar och semester

Alldeles underbart o förstås ännu bättre när man är en hel flock. Ibland alltså. Andra gånger, som när en hel flock ska ut genom en smal dörr funderar vi nästan alltid, lite i smyg, på att slå ihjäl varandra. Det visste jag inte innan jag fick barn. Varken att jag skulle ha såna tankar eller att jag har sån impulskontroll :-).

Det är mer av alla känslor när man flockar sig ;-)

Hoppas ni har fina sommardagar <3

Bort med allt gult

Nästa år ska vi nog prata i Almedalen min kompis o jag. Vi har nämligen bestämt oss för att starta ett parti. Enfrågepartier verkar ju vara väldigt framgångsrika o att vara emot är ju alltid det lättaste. Kunde vi spela lite på folks oro o rädsla tar vi oss nog in i regeringen direkt.

Alla föräldrar som åkt bil en lite längre bit (läs längre än till postlådan) kommer att rösta på oss. I alla fall om deras barn anammat en viss sorts kultur som verkar ärvas från den ena barngenerationen till nästa, helt utan vuxenvärldens inblandning. Lite som Bellmanhistorier men med lite andra konsekvenser än att folk himlar med ögonen o konstaterar att en blåmålad fis inte är roligt nu heller...

Vår politiska paroll är att skrota alla gula bilar, båtar, motorcyklar, bussar o rullatorer. Ner med dom, bort med dom. Dom är trafikfarliga o familjefientliga (jippie, där fick vi in både oro och rädsla).

Vet inte om det är lokalt men hos mina o kompisens barn så finns det en regel som innebär att så fort en gul bil så "får" man skrika gul bil o klappa tillde som är i närheten lite lätt. Det här med lite lätt är förstås relativt o subjektivt. Vem som såg den gula bilen först brukar det också bli diskussion om.

Gul snö är inte heller något vi rekommenderar... Så bara vänta på att BAG, bort med allt gult, sätter upp sina valplakat.

Ha en fin helg, kram <3

Det är mycket nu och ändå inte...

Bloggen har för tillfället varit rätt vanskött men det har varit en massa annat. Mannen har ryggknas, Storebror har börjat övningsköra lite smått, feber på Lillasyster, Storasyster sommarjobbar för första gången och Lilllebror spelar eller snickrar i morfars stuga. Kloka och fina kommentarer har ni i alla fall skrivit, tack.

Kaosföräldrarna jobbar rakt in i kaklet. Eftersom vi har såna där hjälpar-jobb båda två så tar inte familjebråk och missbruk semester för att resten av Sverige gör det. Kollegorna på familjerådgivningen brukar ha sin absoluta jobb-topp i Augusti. Kanske beror det på det här.

Jag måste säga att jag väldigt ofta känner mig ödmjukt tacksam över vilken tur jag har haft i livets lotteri. Inte bara det att jag är född i ett land med demokrati och fred. Jag är dessutom född i en hyfsat fungerande familj. Det är verkligen inte alla förunnat och är man född på minus är det inte lätt.

Några som däremot verkar ha det väldigt lätt är många av politikerna i Almedalen. Jag brukar inte ägna mig åt politikerförakt då jag tycker att det är ett viktigt och svårt jobb och att det är häftigt att det finns människor som är beredda att ta ansvar för ett helt land och riskera att få skulden för allt från tsunamis till mat inom åldringsvården. Dock blir jag rätt beklämd när människor som så alldeles uppenbart aldrig varit i närheten av vanliga jobb (inte ens bland sina kompisar typ) pratar om att vissa löner ska bli lägre. Håller med om att en del politiker skulle kunna sänka sina egna löner om lönesänkning skulle kännas lockande, de skulle antagligen varken få problem med julklappar eller hyran.

Mycket jobb just nu men jag gillar mitt jobb och snart betald semester. Vissa saker är lugna, jag har det otroligt bra med de viktigaste sakerna. Så bra så att jag till och med kan roa mig med att färga håret riktigt rosa.

Ha det gott allihop, kram