Gott nytt år

2015, ett år med massor av skratt, gråt, utveckling och då världen kom lite närmare oss.

Gjorde en liten utvärdering tillsammans med Mannen igår. Ett år då livet, döden och världen kommit ännu närmare. Mycket kvar (förhoppningsvis) men vi har lärt oss en del. Personligen har jag lärt mig att ta det lugnare med det vardagliga då mycket av det egentligen är tämligen övergående. Släppt rädslan och känner att det är otroligt viktigt att vara ärlig med sig själv och de människor som är viktiga då allt annat leder till ensamhet och frustration. Inte den enklaste vägen men i längden så värt.

En annan sak som jag blivit bättre på under året är att låta människor gå sin väg utan att fördöma. Vem är jag att veta vilka vägar och lärdomar som är deras? Det brukar finnas goda anledningar både till att människor förändras och att de väljer att inte göra det. Mitt uppdrag är ju framförallt att koncentrera mig på min väg och lära mig av den.

Och vad vet jag om vilka nya uppdrag makarna till dessa uddastavar (?) just nu har?


Önskar er ett gott nytt år där ni får tillräckligt av allt. Tillräckligt mycket utveckling, utmaningar, kärlek, vänskap, värme, mat, skratt, fysisk aktivitet osv. Kram på er

Lite tårar på julafton...

Kaosfamiljen hade laddat, farmor och farfar skulle för första gången komma hit och fira jul. Dagen före julafton fick vi veta att de blivit sjuka och på julaftons morgon att de inte skulle komma. Riktigt tråkigt men livet är ju sånt ibland. Dock var krisen i Kaosfamiljen ett faktum, vi skulle bli lika många som vi brukar vara en vanlig torsdag. Kaosfamiljen är ju ett litet gäng så det klart det hade funkat men om man ställt in sig på farmor och farfar blir en familjejulafton inte riktigt samma sak. Vad gör man?

Julaftons förmiddag blev ärligt talat en lite ledsam historia men sen gaskade vi upp oss. Jag tog en tur runt byn med lite julkort (mellandagskort för de som bor annorstädes). Under eftermiddagen åkte vi skridskor med hela familjen. Riktigt kul, framförallt då vi kom till rinken klockan 14 och fick isen helt för oss själva. Verkade som om folk hade annat för sig då. Mannen och jag plockade in vuxenpoäng under Kalle Anka genom att snabbfixa lite julmat (en del mat skulle så klart också ha levererats med farmor och farfar). Lugn julmiddag och julklappsspel med Kaosfamiljen. Efter det hade vi blivit inbjudna till våra storhelgs/ äventyrs/ siblings-in-four-kids vänner på julklappsutdelning, trots att de hade släkt hos sig. Riktigt härligt.

Sagt och gjort så tog vi våra kids och klappar och begav oss till vännerna. Vi känner varandra, bor i samma samhälle, har barn i samma åldrar men det skulle visa sig att vi kom till en helt annan del av julklappsvärlden.

Den julklappsutdelning som vi nu bevistade innebar att man först resonerade en stund om man skulle ha tomte och vem som skulle vara tomte. Man kom fram till två som sen bytte om. Alla satt i en ring och väntade tills tomtarna delat ut allt och sen öppnade man i tur och ordning ett paket var, höll upp vad man hade fått och berättade från vem. Jag hade noll julklappar då Mannen och jag bestämt att vi inte skulle byta julklappar i år, Mannen hade en (jo, jag bröt överenskommelsen). Storebror hängde med i fem varv med sina fem julklappar och de andra Kaosbarnen hängde med ett tag till. Den här varianten av utdelning tog i runda slängar 2 timmar då det var många som fått bra mycket fler än fem paket.

Det är lätt att tänka att vi alla gör lika tills man varit med på något annat. Det blev en liten kulturkrock då våra traditionella julklappsutdelningar brukar ta ungefär en halvtimme inklusive tomten och alla rim. Tomten brukar vara "färdigbeställd" men klockslaget lite svävande så man väntar en stund. När tomten kommer, käftar han lite med lite alla som han känner och lämnar ut ett gäng julklappar för att sen skylla på stress och låta barnen eller andra manade dela ut resten. Så fort man får en julklapp i sin hand kan man köra igång och öppna så alla brukar öppna sina presenter ungefär samtidigt i ett halvordnat kaos för att sen börja smälla i sig julgodis, prova julklappar och titta på Karl-Bertil. Det sista julklappsartade som brukar hända är att någon vuxen springer runt och konstaterar att man glömt någon julklapp någonstans.

Verkligen en ynnest att ha fått vara med om en annan variant av jul och vettig träning för barnen också. Det finns fördelar med båda varianterna upptäckte vi och också att olika personer har lättare/ svårare för att ställa om sig, så klart. Vad vet man, vips pips ska de till några svärföräldrar som är från ett helt annat julklappsland och då är det bra att ha övat. Så länge man håller sig i sin kultur är det lätt att tänka att man inte har någon men när man kommer till något annat upptäcker man att man har det och kan få syn på sig och sin kultur på ett annat sätt... Nyttigt och intressant.

Sen är det inte hela världen att någon gråter på julafton, det är nästan så att det ibland tillhör, står i det finstilta, även om vi försöker att inte låtsas om det. Vi låtsas som om livet inte ska förändras också, fastän det gör det och kommer att göra det även framöver... En dag kommer vi inte att ha mer tid så det gäller att fundera på vad vi ska göra av den tid som ges till oss och göra det bästa av de förutsättningar vi har. Vi har gjort andra saker den här julen än vad vi brukar. Spelat mer spel, träffat kompisar och pratat om viktiga saker tack vare vår lilla julkris så en del goda saker förde den med sig... Förresten tror jag att tårar är läkande och att världen skulle se bättre ut om folk hängav sig till gråt lite oftare...

Hoppas ni haft en fin jul, julkram på er

Perfekt eller roligt?

Pepparkakshus, en oanad möjlighet till sammanbrott och bråk. . I år hade vi delat upp oss i tre lag. Lillasyster och Storasyster, Mannen och Storebror och sist men inte minst Lillebror och jag. Systrarnas samarbete gnekade lite då de envisades med att försöka göra ett vackert hus. Mannen och Storebrors samarbete funkade fint då den ena spelade dator på sitt rum och den andra satt och glodde på sin mobil i källaren. Lillebror och jag hade ett riktigt vinnande lag. Cursed Gringerbread var vårt tema och det funkade utmärkt. Så fort någon av oss fick en idé så sa den andra kör. Varje gång något blev snett, skevt eller allmänt fult så ropade vi -Prefekt!

Vi skrattade så vi grät, hade gott flyt i arbetet och blev riktigt nöjda med resultatet. En intressant fråga som dyker upp är varför vi ska ta allt på sånt stort allvar så att det blir taskig stämning. Vi som har det så bra borde väl rimligtvis kunna njuta, skratta, dansa och sjunga oftare.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte kommer ihåg speciellt mycket av de julklappar jag fått genom åren. Inte så att jag kan säga att julen -87 fick jag.. och julen -79 fick jag.. (sorry morsan och farsan, ni gjorde det bra). Kanske läge att tagga ner och inte tänka att årets julklappar är livsavgörande...

På tal om livsavgörande så gick Storebrors plan i stöpet så då behöver han fundera ett varv till på alternativen. Jag tror att min största julklapp till honom blir att köra en föräldra-mumbo-jumbo-detox. Bara sluta med det mesta jag håller på med för det funkar inte. Det mesta ordnar sig hörrni och vi vet inte hur livet ska kullra. När man ser tillbaka på sitt eget liv så är det ofta då när man inte fått flyt på saker och ting som man har lärt sig mest och som har lett till vändningar man inte kunnat drömma om innan. Ibland är det missarna som gör det och ofta blir det en rolig historia i efterhand. Och handen på hjärtat, det perfekta må vara vackert men det är sällan roligt...

Ikväll ska vi ha julmustprovning. Hoppas ni får en fin jul med skratt, sång, dans och kärlek. Stor julkram på er

Hur mycket ska man försöka styra?

Julgranen klädd. Helt traditionsenligt är det inte då vi numera inte längre för säkerhets skull knyter fast granen i taket. Som vanligt ska allt från piprensar-glittrande stjärnor till räceränglar och ljusmanchetter upp. Röda glittret o åratals kaosbarnspyssel. I år blev det visst en flygande kamel också. Granen har numera ett mycket lugnare liv då Piff och Puff inte längre ständigt anordnar ängla och tomte fester som Jobbe och Jebbe kämpar med att avstyra. Förr kunde julgransstriderna bli till rena handgemäng men nu blir det mer smyg-omklädningar. Klart vi hade kunnat jobbat på att ha en mer matchande gran om vi hade styrt upp det hela lite men granen är charmigt levande och fortfarande en källa till stort nöje.


En som inte jobbar så där nämnvärt just nu är Storebror. Han skolkar som bara den från den där linjen på gymnasiet som han minst ogärna ville gå. Skoltrött sen i 8:an och vi sparkade honom genom högstadiet. Det klart att vi har grejat på med en hel massa föräldra-mumbo-jumbo. Dragit bort alla pengar, tjatat, gullbett, haft långa diskussioner, datorförbud, monologer, väckt, lockat, straffat, skojat, hotat, mutat, skjutsat, skrikit, skrattat, gråtit, struntat i det, bråkat, krävt dobbytjänster och allmänt slitit vårt hår. Det har gått så där kan man säga.

Det enda vi hittills inte har gjort är väl att ta tjänstledigt från jobbet för att bära pojken till skolan. Anledningen till att vi inte gjort det är nog mest för att det är så lönlöst att försöka baxa en 187 lång hyfsat vältränad ovillig 17 åring någonstans. Vi hade aldrig varit på skolan i stan innan 15.00 även om båda föräldrarna verkligen försökt "lägga manken till" (enligt min forskning på topp fem listan på vanligaste uppmaningen till skoltrötta klyftiga tonåringar och jodå, det sas även till mig när det begav sig). Resultatet av tjänstledigheten hade möjligtvis blivit att vi bränt ut oss, vilket man gärna gör om man försöker styra upp något som är ostyrbart.

Ödmjukhet uppstår när man inser hur lite man kan styra över, till och med av de saker som man verkligen tycker är viktiga. Lev och låt leva. Den unge mannen, jo med den ansenliga mängd hår på benen som han har så är han en man, kommer absolut att klara sig fint framöver. Han kan städa, tvätta och laga mat. Artig, hjälpsam och smart så förr eller senare kommer han att veckla ut sina vingar och flyga, troligtvis till och med bättre om han får lära sig att styra upp sig själv. Som det är nu har han en plan som han tänkt försöka sig på. Det enda vi föräldrar kan göra egentligen är att sluta oroa oss,hålla tummarna och tycka om honom. Så som det är med alla stora barn egentligen. De flesta människor har perioder då det blir hack i flytet.

Dags att äta lunch med den unge mannen och sen pyssla med Lillasyster på hennes skola. Hoppas ni får en fin torsdag. Kram

Juljakt....

En dag som innehållit alla möjliga känslor, tårar, ilska, skratt. Dock inte en gnutta julstress. Funderar lite på alla (företrädelsevis kvinnor) som ägnar december åt att se ut som jagade rådjur på grund av julen. En högtid förknippad med lugn o ro ger en dryg månads stress. Känns egentligen väldigt bakvänt.

Påminner lite som historien om fiskaren som satt o vilade mitt på dagen. En man kom förbi o målade upp en bild av att han skulle kunna fiska mer, skaffa större båt, anställda, fler båtar osv för att till slut kunna ta det lugnt. Fiskargubben konstaterade att han redan tog det lugnt :-).

Vad är det vi jagar o varför. Är det möjligtvis så att vi försöker ansvara för att alla runt omkring oss ska tindra med ögonen en hel dag. Som om det egentligen skulle vara möjligt... En del kommer att tjura, gnälla och bråka oavsett hur mycket mamman har sprungit en månad. Ibland gråter någon bara för att ladda ur lite spänning helt enkelt. Ingenting som ens världens godaste mor kan rå på alltså, inte med mindre än att riskera att bränna ut sig ;-).

Så, känn lugnet. Det blir jul oavsett vad. Ha en fin kväll allihop. Kram på er

Måndagsmys...

Vår lilla stick-sammankomst gick utmärkt får man säga. Ett gäng kvinnor med olika nationaliteter träffades och stickade efter förmåga. Själv höll jag mest på och ordnade med trassel. Inte för att vi förstod varandra hela tiden men med kroppsspråk tar man sig en bit och skrattade gjorde vi. Så länge det finns skratt finns det hopp. Jag tror på Tomas Sjödins myrstegsrevolution. De små små sakerna som var och en gör kan ta oss tillsammans åt det håll vi vill...

Jag upptäckte än en gång att han har fler kloka saker att säga. Omtanke är långtidsverkande och människor går aldrig över är också något man kan bära med sig i hjärtat.

Och som min nyfunna vän Maronga sa ikväll, när man har varit med om mycket dåliga saker är det viktigt att skratta och att träffa andra människor.

Med perspektiv på att det finns människor som verkligen varit med om dåliga saker i livet kliver jag in i årets julmånad med en känsla av att jag tänker vägra julstress. Pepparkaksbak ska man göra för att det är kul, annars inte alls. I vår familj brukar det alltid bli kul då vi har vissa individer som alltid ser till att det blir en fullkontaks-sport ;-). Sköt om er

Upp som en sol och ner som en pannkaka...

Ibland blir man bara matt på de snabba kasten mellan magi och fullständigt trams. Sånt som livet med jämna mellanrum erbjuder. Är just nu lite trött på tramset. Kan tröttna lite på att vara så in i nordens positiv, trevlig, tillmötesgående och vägra prata strunt om folk då det skulle vara så enkelt att göra tvärtom. För det klart att det hade varit skönt att bara ge sig hän åt småsnikenhet och snacka skit. Sitta på möten (eller i soffan) och säga att "någon" borde göra något och sen sitta och se sur ut över att ingenting blir gjort. Låtsas som om man är förmer än alla andra men egentligen hålla sig rejält långt innanför sin komfortzon. Påtala problem utan att göra minsta egen anstiftan till att ta ansvar eller göra något åt saken.

Enda kruxet är att man själv blir svart av att vara ogin och bara undvika eller bli galen och prata med fel människor om saker och sen bli förvånad eller säga vad var det jag sa när inget händer. Det skulle var jag som blev blev lidande om jag gjorde så och så är jag inte beredd att ha det.

Det finns gränser och man behöver inte vara hur positiv och tjänstvillig som helst. Ibland behöver man tjura ihop och säga ifrån men för det mesta ger det otroligt mycket att engagera sig. Till syvende och sist så tjänar jag mycket på att inte prata skit då jag alltid har ryggen fri och det är otroligt skönt. Samarbete är roligt. Det är bara ikväll (bland annat för att jag sålde ut morgondagens lediga dag) som jag kroknat lite. Det kommer ju en helg sen och dagarna är också fyllda av magi. Hoppas ni har det magiskt. Kram