Höst höst

Mm, och i helgen borde vi ha stökat undan... och sen skulle vi ju ha ordnat med... och efter det plocka bort... till sist skulle vi förstås ha plockat in... Men nä. Det kom en del andra trevligare saker emellan. Trevligt sällskap och en massa annat. Vi har fortfarande ALLA sorters skor och en hel hjord med saker som vi inte vet vad vi ska göra av i hallen. Ute på bron har sommarprylar ynglat av sig ohämmat i sommar och i hela huset har vi en massa påsar som verkar vägra packa upp sig själva.

Vi har som sagt haft trevligare i helgen. Kusinbesök och fotboll. När tillfälle gavs råkade Kaosmodern trilla förbi på en handelsträdgård. Vid hemkomsten satt hela resterande familjen och skrattade åt Kaosmodern när hon kom på vilket jobb det skulle bli eftersom de befintliga rabatterna redan är knökfulla. Mest skrattade barnen, raljerade gjorde de också. Pratade länge om sin inte så lagoma Mamma som gärna köper en hel trädgård till trädgården. Och värst vilka mattesnillen som räknade ut hur många gropar jag skulle gräva. De tyckte leende synd om mig för att jag är så korkad. Till slut blev jag tvungen att berätta att jag ångrar att jag över huvud taget lärde dom prata... (Äh, det blev riktigt kul, akta er så överens de var helt plötsligt)

Och så ska det vara kvartsamtal med nya fröknar. Känner en enorm ödmjukhet inför det. Visst kan vi gå och prata med nya fröknar men alldeles strax kommer det att vara fröknarna som vet mest om hur våra barn fungerar i skolan. Vi är den trygga basen som barnen återvänder till efter att de provat sina vingar i skolan. Alla barn är olika och tur är väl det :-). Har just läst en hiskligt bra och peppande bok i ämnet barn. Helena Harryssons Våga vara vuxen. En jättefin bok.

Nå, imorgon ska Lillasyster operera in rör i öronen. Hon är INTE imponerad av tanken. Önska mig lycka till... Kram

Samtalsämnen vid matbordet har förändrats...

Lillasyster till Mannen när han sitter och äter sen frukost:
-Pappa, jag åt upp mamma-masken idag, Lillebror åt upp pappa-masken.
-Jaha, var de goda?

Mitt liv som ost...

Är inte så lätt... Efter ett par dagar i mina vardagsskor känns hjärnan som en ost, en sån där mjuk och svampig med mycket hål i. Det bara väller över mig information om allt möjligt överallt. Papper, mail, telefonsamtal och så träffar man någon som säger något. Lite svårt att hålla reda på tåtarna bara. Vi skriver och skriver i almanackor och så där men...

Den 15:e, var det något speciellt då? Ja, men shit, vem var det som skulle göra vad när och hur? Var det på jobbet eller hemma? Med ditt eller mitt jobb? Fika? Stövlar? Föräldramöte? Baddräkt? Betala 100:-? Medtag cykel?Eller var det kanske någon som berättade att någon kompis skulle gifta sig eller åka någonstans den 17:e? Kan också vara att vi bara MÅSTE komma ihåg att släpa ut soporna den 5:e...

Som tur är finns det också fördelar med att få osthjärna lite fort. Barnen är hiskligt sugna på att vara med på vissa saker så de börjar hålla ordning själva. Så när man visat upp sina "osttalanger" som mor ett par gånger räcker det med att man försöker hålla reda på sitt eget sen. När jag tänker på saken är mitt liv som ost helt ok...

Oiiiii....

Det är ett kallt stålbad att ta sig in i vardagen igen. Scheman som ska fyllas i väskor som bör packas av sina ägare och kläder som ska sökas fram. Lite ont gör det men samtidigt är det skönt. Välkommen vänliga vardag. Heja Härliga höst... När vi vardagat oss hela dagen tar vi på oss tjocksockar och tänder brasan eller lite ljus... Vardagsmys är nog det bästa myset... Sommaren har varit alldeles underbar men nu är det dags. På något sätt har nog hela Kaosfamiljen längtat lite i smyg efter den hederliga vardagen. Mysa ihop i soffan efter en vardagsdag verkar vara underskattat. Och även om det är lite länge tills nästa sommar så behöver det inte vara länge tills vi skrattar eller har det riktigt bra nästa gång. När man kommer upp ur det kalla badet brukar det vara riktigt bra. Kram på er

Privat politisk kortslutning?

Jag bor i ett samhälle där det är svårt att få affärer att gå runt. Samhället ligger rätt nära en stad där det också kan vara svårt att få lönsamhet i affärerna. Köpcentren runt staden går hyfsat. Man klagar över att det är dött inne i staden men shoppar i köpcentret eller vallfärdar till IKEA. Helst handlar man egentligen utomlands... Reser utomlands och roar sig utomlands. Det finns en del arbetslöshet i staden eftersom produktion av varor också gärna vill utomlands för att få det billigare.

Stackars politiker. Kan inte vara lätt att ha en valrörelse som bygger på önsketänkande. Det finns ingen regering i världen som kan ordna jobben om vi fortsätter som vi gör.

Vi tänker inte så långt. Vill ha sänkta skatter och bibehållen service (i alla fall för mig, när jag behöver det). Ah, listan med kortsiktigt tänkande som kan straffa sig i längden kan göras mycket lång. Själv sitter jag till exempel och trycker i mig godis och funderar på hur i hela världen det kan komma sig att jag har så dålig kondis...

Frågan jag inte vill ställa mig är vill jag att lösningen ska vara kortsiktig eller hållbar...

Kläd/fika fest kombinerat med fackföreningsmöte...

Klädfesten blev succé och knytis fikat populärt. Barnen provade kläder och mammorna fikade (måste varit slumpen som gjorde att vi bara var mammor).

Mitt under fikat passade vi på att ha fackföreningsmöte för mammorna. Garanterat världens äldsta yrke. Vi hävdade skrattande att vi bör kräva raster. Ett par tre stycken per dag och så en lång lunchrast med tupplur.

Idag konstaterade en kompis att det alltid är rätt att rymma lite. Kanske borde det tas upp på nästa fackföreningsmöte, rätten till rymning. Man är alltid nöjdare med tillvaron när man kommer hem från en liten rymning. Så, mammor, kanske dags att organisera oss... Nu tänker jag nyttja rätten till sömn. Kram på er

Lite läkarbesök igen då...

Den här gången har Lillebror trampat in en tagg i foten och det har blivit infekterat och varigt. Tro inte att barnet klagar, nej -nej. Lillebror började bara springa lite konstigt med den foten och vi märkte det inte förrän fotbollsskorna skulle på. Nå, detta är barnet som aldrig någonsin har tråkigt. Ofta måste man istället fundera på hur kul han har. Detta är barnet som lärt oss ödmjukhet i förhållande till barnuppfostran. Man har inte alltid fantasi nog att vara före ett sånt här barn och om man uppfostrar någon som kanske ska bli en nyskapare kan man inte förvänta sig att alla ideer är bra. Om han har 100 ideer på en dag är 75 stycken jättebra medans 25 av dom är fullständiga katastrofer (jag känner igen tänket). Här ovan är en av uppfinningarna som han gjort av saker han sparar i sitt skrotskåp...

För ett par veckor sedan hittade han och en kompis massor med mask. Dagen efter kom de in i köket och frågade om de fick låna två hammare och en skärbräda. Min spontana reaktion var att säga: -Det beror på vad ni ska ha dom till, ska ni ha dom till att banka mask med så blir det inget... Varvid båda pojkarna började flina, sa inget mer utan bara gick...

Nåja, nu ska vi till doktorn med en tagg i foten. Här är en gång vi inte behövde åka till doktorn. Sen ska vi packa ihop och möta brorsan och hans barn. Två vuxna och sisådär en 7-8 barn. The more the merrier... Kram på er

Summan av det som är borta brukar vara konstant...

Jo, jag vet att vi brukar tappa bort saker, Kaosfamiljen i allmänhet, jag i synnerhet. Men nu har vi ändå tagit priset. Vi har tappat bort en hel VÄRLD!!!!

Lillebror, Lillasyster och jag har under en längre tid gjort en värld med hjälp av gammalt lakan, tygbitar och textillim (nej, tack, jag syr inte). Sist vi blev tvungna att göra något annat tog Mamman världen och la den på ett bra ställe. PÅ ETT BRA STÄLLE... Varför tänker man sig inte för. Räck upp en hand den som lagt bort något totalt på ett bra ställe!!!

Så, med jämna mellanrum går Lillebror, Lillasyster och jag runt i hela huset och söker vår värld. Det känns lite sorgligt men vilken fest vi ska ha när vi hittar den och då ska jag lägga den på ett riktigt dåligt ställe. Summan av allt som är borta brukar vara konstant så det gäller väl att vi tappar bort något annat, något som vi inte behöver lika mycket som vår värld...
Ha en trevlig kväll...

Dagens outfit...

Man vet att man har träffat en småbarnsmamma när det här är en del av dagens outfit...

En lista på saker jag INTE ska göra

1. Sy (jag har just provat, gick åt skogen)

2. Röja i förrådet (eftersom jag aldrig avslutar ser det värre ut efteråt, har provat idag)

3. Väcka Lillebror för att han ska få sova med oss direkt

4. Oroa mig för Storebror

5. Oroa mig för, äh jag skriver oroa mig över huvud taget. 98% av all oro är obefogad och resten kan man inte göra så mycket åt.

6. Bry mig om vädret

Däremot ska jag tillbringa min 40 årsdag på SPA hotell i höst och så arrangerar jag en klädfest en kväll nästa vecka i vår källare. Barnen kallar det klädfest. Vi träffas några stycken med överblivna kläder och byter ihop oss. Har funkat strålande varje gång. Föräldrarna fikar och barnen provar kläder. Billigt, enkelt och trevligt. Dags för tekopp med Mannen. Sov gott

Passiv pessimism som något positivt?

Tjoho, nu är vi hemma. Lite mörbultade och trötta förstås men det hör ju till. Vi klarade oss utan sjukdomar även om Mannen var allt annat än pigg. Tidigt som ögat kom vi hem men tack vare mycket tillmötesgående konduktör blev det ändå inte helt mitt i natten. Att resa med barnen är speciellt. De är vana att resa så det funkar bra men det blir otroligt nära. Det leks, krigas, busas, myses och förhandlas mer än någonsin på resor. En Kaosfamiljen meny extra plus med ännu mer av allt och oftast på mindre yta. Rollerna byts i snabbare takt och alla är med om allt. Ibland lite väl häftigt men också hisnande härligt.

Och nu är vi hemma igen. Nu kan vi göra lite av de vanliga sakerna på våra vanliga ställen. Bara det att barnen kan ringa till en kompis eller dra sig tillbaka till sina rum är härligt och sånt man inte begriper att uppskatta om man inte har varit borta. På tal om att uppskatta saker hittade jag en tänkvärd länk här om att viss form av pessimism kanske inte är så tokigt.

Passiv pessimism, vilket ord. Trodde väl aldrig jag skulle anamma det... Hm, här det gäller livet har jag upptäckt att den "passiva pessimismen" faktiskt kan ha en riktigt god funktion. Det är inte naturligt att jag ska gå genom livet utan att något riktigt hemskt händer (att kräkas på tåg är inte riktigt hemskt). Att förbereda sig lite ibland på det värsta kan vara nyttigt tror jag. Även om det låter konstigt tror jag att jag har föreställt mig i stort sett alla mina nära och käras bortgång, det gör att jag njuter av de dagar vi har. Allt är inte självklart. Många saker blir i ett sådant perspektiv helt oviktiga.

När det gäller politik tycker jag också att den passiva pessimismen kan ha en god funktion. Nu pratar jag inte om att jaga utslitna och cancersjuka med blåslampa och att alla ungdomar vill bli rika på socialbidrag (det blir man inte). Jag tänker mer funderingen på miljön, hållbar livsstil och hur vill jag att samhället ser ut när/om något drabbar mig/barn /barnbarn till exempel sjukdom, död, arbetslöshet osv.

Ah, nu får det vara nog med passiv pessimism. Nu ska jag ta en lov i huset och titta på alla vackra sovande... Sov gott på er alla söta...

Semestern borta lider mot sitt slut

Och vi har haft det riktigt bra. Träffat en massa folk som vi tycker om, sett vackra hus, badat, promenerat i ohemma-skog, läst böcker som kloka människor skrivit, åkt karusell, bråkat, busat, samsats, pratat och ätit god mat. Mycket här och nu... Vad mer kan man begära? Ingenting...

Men lite så där i smyg kan jag längta efter vårt stökiga hus och lite vanlig vardag. Var sak har sin tid...

Hoppsan, nu kommer Lillebror och säger att han inte mår så bra. Ingen god idé, inte när vi ska åka tåg imorgon...

Det är en utmaning att hålla ihop...

Man kunde ju tycka att det skulle räcka med att man kysste varandra och sen levde man lycklig i alla sina dagar. Fick man dessutom några barn ihop så borde det ju vara ännu mer "lyckosäkert". Näppeligen... Ständigt är det en balansgång för att få till det. Mannen som Vännen, Mannen och Lekkamraten till mig. Jag som Vännen, Kvinnan och Lekkamraten till Mannen. I perioder hittar vi den perfekta balansen, andra stunder har vi skev balans där det ena väger över och vissa gånger hittar vi ingenting. De gånger vi inte hittar någonting måste vi båda två på något sätt jobba för att övertyga varandra och oss själva igen. En ytterst svår utmaning att ta sig an bland möglande tält, bråkande barn och Faulkorv till middag IGEN...

Hm, men om man vänder på det kan man också undra varför skulle det vara enkelt? Det är nog inte meningen. Mannen utvecklas, jag utvecklas och barnen likaså. Vi upplever alla saker både inom och utom hemmet som påverkar oss. Så med jämna mellanrum är vi "nästan som nya" för varandra. Inte så att vi behöver presentera oss för varandra varje morgon förstås men ändå, det händer saker hela tiden med oss. Det är inte konstigt att det är en sådan utmaning att leva ihop. Vindlande på livets krokiga stig ge vi oss i kast med utmaningen att gå tillsammans. Tillsammans är allt värre och svårare men också mer spännande och häftigt. Livet är inte enkelt men härligt. Hoppas ni har någon att krama, i annat fall skickar jag en cyberkram för i Kaosfamiljen står livet sällan stilla, vi bråkar en hel del men kärlek har vi gott om och kärlek blir inte mindre för att man exproterar... KRAM