Mitt liv som ost...

Är inte så lätt... Efter ett par dagar i mina vardagsskor känns hjärnan som en ost, en sån där mjuk och svampig med mycket hål i. Det bara väller över mig information om allt möjligt överallt. Papper, mail, telefonsamtal och så träffar man någon som säger något. Lite svårt att hålla reda på tåtarna bara. Vi skriver och skriver i almanackor och så där men...

Den 15:e, var det något speciellt då? Ja, men shit, vem var det som skulle göra vad när och hur? Var det på jobbet eller hemma? Med ditt eller mitt jobb? Fika? Stövlar? Föräldramöte? Baddräkt? Betala 100:-? Medtag cykel?Eller var det kanske någon som berättade att någon kompis skulle gifta sig eller åka någonstans den 17:e? Kan också vara att vi bara MÅSTE komma ihåg att släpa ut soporna den 5:e...

Som tur är finns det också fördelar med att få osthjärna lite fort. Barnen är hiskligt sugna på att vara med på vissa saker så de börjar hålla ordning själva. Så när man visat upp sina "osttalanger" som mor ett par gånger räcker det med att man försöker hålla reda på sitt eget sen. När jag tänker på saken är mitt liv som ost helt ok...