En taskig dag...

Cyklarna gör entren in i huset till ett äventyr, påskriset är fortfarande kvar. Inne har vi papper i drivor och ett tvättberg som man numera behöver sele, ishacka och klätterskor för att kunna äntra. Utvecklingssamtalen står som spön i backen och köket är belamrat med disk.

Det må vara hur det vill på ordningsfronten men en sak är säker. Om man haft en taskig dag kan man komma hem berätta det och att man behöver få lite kärlek. Svaret kommer snabbare än något annat och kommer att vara handfast. Direktleverans av ett helt gross kärlek. Så där så att man skrattande får säga att nu räcker det.

Det är en ynnest att få leva i en Kaosfamilj. En Kaosfamlj, vänner man kan skratta med och choklad kan göra en taskig dag bra mycket bättre än uthärdlig. Kram på er

Det finns en massa folk som har otur när de tänker...

I jobbet träffar jag ofta folk som har/ har haft otroligt otur med sina galna tankar. Faktum är att det för det mesta inte upprör mig speciellt mycket, om man ber om ursäkt och söker hjälp för att sluta oturas så kan det vara helt ok, till och med ett fall framåt... Klart det finns saker som är helt oförlåtliga men de som gör dom sakerna behöver hjälp. Världen är full av folk som beter sig som puckon mot andra och får de hjälp har det förhoppningsvis blivit ett pucko mindre...

Vad som däremot upprör mig är när människor som påstår sig vara kloka oturas i tanken i klunga utan att veta om det, som här. Här är en kille som uttalat sig bra om det. Har inte teknologerna också flickvänner, mammor, döttrar och systrar? Visst hade det kunnat vara stor humor, OM det inte varit så att det det Liza Marklund skriver om här fortfarande är vardagsmat hade det kanske varit kul. Eller också inte ändå.

För ja, jag är feminist. På Caitlin Moran sättet. Tycker att vi framförallt är människor, oavsett hudfärg, religion, sexuell läggning och kön. Så ja, jag blir även upprörd över skämt om karlar som inte kan laga mat, inte ser när det ska städas och kan ta hand om barn. Utterst upprörande, jag reagerar varje gång. Däremot blir män sällan våldtagna, misshandlade och mördade av kvinnor och händer det läggs skulden aldrig på den individen på grund av de mögliga könsrollerna.

Annars flyter livet på. Vi är mitt i en rumsrockad som vi inte har energin till att avsluta. Storebror bor i ett rum med Pippi Långstrump, dinosaurier och älvor på väggarna. Det klarar en Kaosprins. På grund av vår oavslutade rockad blir det också mindre datortid, färre blogginlägg och bilder då den stationära datorn är nerpackad (konkurrensen blir rätt hård om den bärbara). Vi ses mer sen helt enkelt. Sköt om er alla fina. Kram

Välkommen till smulornas paradis...

Mannen och jag kommer hem från jobbet. Lite sena så där och ungefär strax skulle jag agera fotbollstränare i stan... Börjar med att röja i köket. Frukosttallrikar, otaliga glas och diverse fikarester. Smulor, smulor och åter smulor. Man kan säga att det smulat ymnigt i hela köket. Plockar fram microbuffen (veckans rester) och inser att det försvunnit en dryg halvliter från potatissoppan under dagen. Någon har visst varit lite hungrig. Hm, den var ju en del av middagsplanen...

Nåja, med två gurkor, morötter, mackor och tomater kan man dryga ut en middag om det kniper. En kollega med fyra mindre barn beskrev deras situation med sjukdomar och Vab på facebook. Jag log för mig själv och svarade att det blir bättre. Vi hade ett år för några år sedan då det kändes som om vi uppfann sjukdomar hemma hos oss. Jag tröstade henne med att äldre barn oftast är friskare, träffar rätt i hinkarna och ser bra filmer genom feber. De kan ta sig mat själva, även om det blir smulor och smör över allt så blir det inte det där småbarnskletet. Man behöver inte heller passa större barn hela tiden från att trilla ihjäl sig. Dessutom är det tänkt att de mer och mer ska hålla hyfsad ordning på sig själva och när de inte gör det så kan man titta på dom och säga stackars dig, en sån otur du hade när du tänkte...

Så, jag vet att jag har sagt det förr men jag säger det igen. De som säger små barn små bekymmer och menar att allt blir värre med stora barn har glömt hur det är med små barn och framförallt små sjuka barn. Det är bättre att torka smulor än kräks. Stora barn kan berätta vad som felas, faktiskt hur mycket som helst, ibland mer än man vill höra... Typ mamma du ska då alltid... Varför kan du inte bara göra en sak i taget mamma? Hade du varit en normal mamma så... Såna där obekväma små subjektiva sanningar ni vet...

Så, vi smular vidare och trivs med det. Vi njuter av att ha lite äldre barn. Hallkaoset är förstås sig likt även om det är mindre pinnar och stenar och mycket mer cykelhjälmar och sura handdukar numera. Nu är det dags att kungen och drottningen av stökriket dricker lite te, i vårt återigen nersmulade kök, smulparadiset. Kärlek till er alla

ÅÅh nej...

Nu "råkade" jag visst själv bli ren... Ord som aldrig och alltid fyller mitt huvud. Och så stackars mej förstås... Det är inte lätt att vara människa. Försöker hålla mig från stora utbrottet, ni vet det där när man bara vill klå upp alla... Hur var det nu? Man borde väl visa att man lärt sig någonting sen man själv var en unge. Jo just ja, stanna upp, tänka lite o så byta väg...Så fort jag slutar tänka detgårintejagkanintedetgårinte så blir det nog bättre... Om det är här svårt när man är 42 förstår o ändå har en del livserfarenheter så förstår man ju hur barnen har det... Det är som sagt inte lätt att vara människa... Kram på er alla tappra kämpar

Att bo i en flock med arga renar...

Det händer nu och då att folk blir arga i Kaosfamiljen. När alla varit hemma mer eller mindre ett helt påsklov har Kaosfamiljen frotterats en hel del mot varandra. Något går emot, saker blir inte som man tänkt sig eller så känner man bara att någon är betett sig helt outhärdligt. Naturliga känslor. Utan lite ilska skulle det nog vara svårt att verkligen leva ihop. Ilska är bra och kan leda framåt.

Dock händer det ibland att någon får (tar sig) ett rejält sammanbrott. Ser ut slug som en ren i ögonen och bara framhärdar med det som inte fungerar. Vräker ur sig de mest makalöst korkade saker. Ridån har gått ner men föreställningen fortsätter. Hjulet snurrar men hamstern är död. Kämpigt läge. Det kan handla om allt från knöliga vantar och dusch till städning, dataspel eller läxor. Vår korkade arga ren bara springer vidare längs vägen även om bilarna tutar. Helt oförmögen att vända om eller stanna till lite för att söka sig en ny väg. Suck!

Hittills har jag kommit på att det värsta man kan göra är att försöka prata en ren (oavsett ålder) ur situationen. Det enda som händer är att den förvirrar sig ännu mer och blir ÄNNU dummare. Det bästa är att stanna upp, långsamt backa ur (eller hota med att fisa i rummet så att renen beger sig någon annanstans) och sen lämna den arga renen ifred så den får hitta ut ur situationen själv. När någon blivit ren är det egentligen inte läge för att fostra. Snackandet är bättre att sköta efteråt.

Idag känns som om jag bor med en hel flock arga renar. så hm, läge att göra andra saker än att tjata, framhärda och driva sig själv in i renstadiet alltså. För en gångs skull lyckades jag. Jag gick ut och satte mig på baksidan i vårsolen. Målade tånaglarna och läste lite ur Caitlin Moran, kanske en av världens viktigaste och knasigaste böcker. Månadens bok på bokia för 49:-. Det känns som om det blir en bra dag.

Kram på er

Givande och tagande...

Lillebror jag just bjudit på egenhändigt skapad omelett med oregano och citronpeppar. 9 år och stolt som en tupp, bjuder laget runt och konstaterar att han kan göra mer om det behövs. Vilken fröjd för alla, Lillebror bidrar också.

Och det påminner mig om att människor mår bra och blir nöjda av att ge och känna att de bidrar. Oavsett vad nuvarande politiker säger så har jag till exempel aldrig träffat någon som är nöjd med att bara vara sjukskriven eller uppbära försörjningsstöd (socialbidrag). Och tro mig, jag har träffat många. Alla vill de göra någonting, litegrann. Har förstås träffat en del som är uppgivna eller inte kan men jag har aldrig träffat någon utan önskan.

På samma sätt inser jag att de trevligaste och nöjdaste människorna jag känner är generösa människor. Människor som tänker att "what goes around comes around". Såna som förstår att livet är ett givande och ett tagande. Människor som ger med en varm hand. Ibland ger man och ibland får man. Hur häftigt som helst. Med risk för att sticka ut hakan ordentligt är jag själv en mycket glad skattebetalare. Jag tycker att vi får mycket för skatterna (och om man inte får det är man lyckligt lottad). Har man fött fyra barn och har nära och kära som åkt ambulans, utbildat sig och får plogade vägar utan att det påverkar ekonomin nämnvärt är det lätt att vara en nöjd... Råkar även vara så att både min och Mannens lön kommer från skatter...

På Facebooks bytes bortskänkes kan man ha riktigt kul. Generositet och miljötänk i ett. Mitt skrot blir någon annans skatt. Bäst är bytena, då blir alla nöjda. Jag har bytt allt möjligt. Framkallningsapparat mot köttfärs. Spjälsäng och grind mot korvstroganoff och kakor. Garderob mot kakor och gympaskor. Ryggsäcken tänkte jag ge bort den men hon som fick den blev så nöjd så hon kom med en älgstek. Minst nöjd var hon som fick ett par småcyklar och lite diverse andra ute-barnsaker (jag log, stackars hon men jag blev av med sakerna). Alla andra har lett riktigt stort. Jag ger mig rackarn på att de på den sidan är nöjdare än de som är på köpes säljes. Där finns ju alla chanser att någon känner sig lurad eller att man lurat någon. Nu har den här bott klart hos oss. Loftsängen har varit otroligt bra men vi är klara med den. Fyra barn senare. Ska bli mig en fröjd att skicka den till någon annan som kan försöka leka den sönder och samman, ha föreställningar, klättra på den och älska den vidare. Riktigt skönt att inte behöva tänka att jag ska "tjäna något" på den. Vi köpte den, använde den och behöver den inte längre. Frågan är vem som kommer att bli gladare, jag eller den nya familjen. Nu ska jag ut och skotta så att vi kan sitta vi trädgårdsmöblerna i vårsolen. Kärlek till er alla :-)

Syskon och enkelhetens lov...

Klockan är 23 miljoner och jag har knyckt till mig en dator. Lugnet har lagt sig. Familjen och brorsan och syrran med barn sover. Lite kusinträff och syskonträff. Dagen har gått i leken och pratets tecken. Mysigt att prata med sina syskon om livet och tingen. I den bästa av världar blir ens syskon även vänner när man växt till sig. Vänner som varit med nästan jämnt och som ibland vet mer om en än man själv gör. Prat om tider som varit och det som komma skall. Ämnen som avhandlats är människors olikheter, syskonrelationer, betygens orimlighet (har betyg någonsin motiverat någon att verkligen lära sig något?), böcker, livsval och musik. En salig blandning av allt möjligt. Läste idag om att det bästa man kan göra för sina barn är att jobba med sig själv. En mycket intressant tanke som jag tror stämmer och där kan syskon eller andra långa relationer ge en viktiga pusselbitar.

Och jo, vi kom oss ut från gården och hem till kompisarna igår, mycket riktigt en miljon år senare. Fortsättningen på dagen blev dock värd all frustration. Gårdagen visade än en gång att riktigt bra dagar inte behöver vara så avancerade och välplanerade. Man kan få fjäll-känsla på en vanlig äng med snö på. Sol, någonstans att sitta och trevligt sällskap kan förgylla en hel dag. Köpespytt på muurikka kan vara underbart gott. En improviserad microbuffe´ och var sitt påskägg kan göra en påskafton. Vi fortsätter påsklovet med det enkla konceptet. Imorgon kan det bli att grilla en korvring någonstans (ev bara ute på gården). Livet är det som pågår här och nu. Hoppas att ni får en fin annandag påsk. Kärlek till er alla. Kram