Skola mig hit och skola mig dit...

Eventuellt blir väl detta som att svära i kyrkan men ibland blir jag trött på allt det här skoleriet. Känslan när man går på skolmöten att det är nu eller aldrig. Jag tänker att en del barn är som skapta för skolan och en del är det INTE (jo, vi har lite av båda sorter). Det är alldeles underbart att vissa är som är som skapta för skolan och det är alldeles underbart att det finns vissa som inte är det också.

Ibland tycker jag att skolan får för mycket skäll.Barn som har svårt att sitta stilla, inte gillar att bli tillsagda, som har egna ideer på hur saker ska lösas och behöver argument för varendaste litet nåt om de ska idas lagra det i hjärnan är inte alls lätta att lära saker. En del barn ska bara ta sig igenom skolan utan att ha blivit allt för vingklippta. Helt enkelt. Sen kan man väl sätta diagnos eller vara utan. Vissa kommer inte att plocka en massa högskolepoäng men det finns gott om plats för dom i samhället ändå. Vem ska annars lyfta tanter och med varm hand styra in tjuriga farbröder i duschar om inte Emil i Lönneberga tar sig an det? Vem ska uppfinna sakerna som vetenskapen räknat bort som omöjliga om inte Pippi Långstrump gör det?

Det viktigaste egentligen är att vi i samhället tittar på våra ungar och hjälper dom att lära sig så mycket som möjligt av det de behöver kunna och finna sina platser. Träffade för ett par år sedan en rektor på en gymnasieskola som domderade och gick an med en elev om skolans absolut yttersta viktighet. När jag konstaterade att jag kände mig nöjd med livet trots en rolig gymnasietid med ytterst genomsnittliga betyg berättade han att han själv hoppat av gymnasiet vårterminen i 3:an. Han tyckte när han tänkte på saken att han ändå klarat sig hyfsat. Behöver jag säga att tonen på mötet ändrades? Kan vi dessutom behålla ett välfärdssystem som gör att man kan vuxenplugga så det inte är helt kört för en om man "råkat glömma" att välja tyska inför högstadiet eller inte orkade allt för mycket teori i gymnasiet så blir det nog alldeles strålande.

Visst borde det vara vi vuxna som bestämmer vad som är viktigt i vårt samhälle. Har vi råd med/ kan vi verkligen stå ut med att vi pressar och stressar. Går vi med på att barn "spottas ut" från skolan och känner sig odugliga med ett F eller icke godkänd (eller what ever)? Kanske barn som vet allt om vänskap eller cyklar snabbt, har ett extremt fint lokalsinne eller är praktiskt begåvade, har sinne för detaljer eller skulle kunna sälja sand i Sahara. Och så låtsas vi som om det är det där "skolan". Vaddå skolan, ekonomi, resurser... Är det inte vi som ÄR samhället? Eller har vi så fullt upp med jobb, träning, charter-resor, inredning, skjutsa till aktiviteter och sånt så vi har glömt det?

Nu, dags för tekopp med Mannen. Ha en trevlig kväll

Lite funderingar om livet...

Lunchade med en kompis för någon dag sedan och pratade lite om livet. Vi kom nog i stort sett fram till att man har två uppdrag. Uppdrag ett är att vara förälder till sina barn, ge dom tid, kärlek och försöka rusta dom för livet. Förrutom det tror jag att tanken är att vi alla ska bidra till samhället på något sätt. Sen kan det vara att laga bilar, sköta gamla eller barn eller uppfinna något eller vad som helst men jag tror att människan behöver göra något som betydelsefullt för att vara nöjd. Annars är risken att livet blir lite andefattigt.

Och det är ju förstås svårt att få till balansen mellan uppdrag ett och två. Vi känner nog alla personer som lyckats med ett av uppdragen men inte med båda på något sätt. Inte för att jag känner henne, men Anna Wahlgren verkar vara en som lyckats med uppdrag två men inte ett fullt ut. Inte för att jag känner henne heller men stackars Sarah Burge verkar vara en som inte lyckas med varken uppdrag ett eller två och hon vet inte ens om det.

Och så har jag fått en Award, från mammaxtre. TACK för uppmuntran mammaxtre. Ibland funderar jag precis som du över Bloggens vara eller inte vara men det är kul med Blogg. Att skriva lite om sina funderingar ibland och få respons. Någon som tycker som jag eller inte. Precis som när man pratar med någon så kan man få nya vinklar på saker. Jag skickar Awarden Liebster Blog (jag får inte in bild eländet på min blogg så ni får hämta den hos mammaxtre) vidare till ett par tjejer som kämpar på med livet och balansen och verkar göra det bra:
Bina
Mångmamma
Cayennes vardag
Livstid
Katarina
Fem i tio
Manos händer
Pia Plupp
Förhoppningsvis skickas Awarden vidare till 5 stycken som har mindre än 200 följare, kan ju inte vara bara Blondin vad dom nu heter och alla dom vita inrednings Bloggarna som får uppmuntran;-). (Självklart skickar jag till åtta, regler kan alltid tänjas och framförallt när det gäller att peppa tjejer som skriver bra grejer)... Vad tror ni om det där med uppdrag i livet? Balansera vidare och Kram på er allihop

NÄ MEN ÅÅÅÅHHH...

Verkligheten, känns inte det här som att man myst runt i värmen och sen helt plötsligt blir nerkastad i en vak? Morgon? VA? Skynda, skynda, snabbare, mer, sen och dåligt... Och så dyker den där gamla känslan av otillräcklighet upp som ett brev på posten. Borde ha ringt hit och dit, meddelat det där och vips ligger man lite efter. Hoppsan så lite lunch det blev, var det inte det här som inte skulle hända igen? Va, skulle det vara nu? Har vi inte en lapp på det där någonstans... Nä men jösses en sån massa bollar i luften... Det kan väl aldrig vara meningen att jag ska hålla koll på alla dom där, samtidigt? Jisses Amalia, AAA...

Egentligen vet man ju att det måste komma, stålbadet för att komma sig in i lite vanlig vänlig vardagslunk men ändå blir jag liksom alltid överraskad. Dags att rösta bort loven och ha vardag hela tiden? Nä, hu, det går över. Lite rivstart nu bara, det går till sig och sen har vi vardagslunk...
Undertecknad har inte så mycket att gnälla över. Jag är väldigt tacksam över att bo i ett land där både Mannen och jag kan jobba 75% utan att betala svindyra skolavgifter eller försäkringar och sånt.

En ledig dag är hur lyxigt som helst. Vi fortsätter med det och tänker (i möjligaste mån) undvika att skaffa utgifter som gör att vi behöver jobba 100%. All forskning tyder på att det inte är stressen utan möjligheten till återhämtning som avgör om man bränner ut sig eller inte. Lite som att bad i vak är ok om man kan bli varm snabbt efteråt ;-). Den där lediga dagen är som bastun... Hoppas ni har de bra och att ni får sånt här väder imorgon. Kram

Rasing my family-dags?

Under den här resdagen och inför morgondagen började Mannen att gnola på en låt och plötsligt förstod vi den. Motsatsen till fritidsresor och Vingresors reklam. Ett slag för håll-dig-hemma-idealet för att avskaffa familjeresor. En låt som man kan tro handla om något annat men i sammanhanget Kaosfamilj så kommer den till sin rätt. Raising My Family. Precis så är det så fort vi ska ut genom en dörr oavsett vilken och vilket syfte det än är att gå ut. ALLA ska prompt stå bredvid varandra och uppfostra varandra. Den/de som blir föremål för uppfostran hävdar sin rätt att göra som den själv vill och förbli sig själv varvid uppfostrandet automatiskt fortsätter. Varje Familjemedlem försöker med olika grader av sofistikerade psykiska och fysiska metoder guida de andra individerna till särskilt önskade stordåd enligt en egen speciell plan. Samtliga familjemedlemmar känner att de själva är helt ok (bara jag som är klok) och hoppas att det ska fortsätta trots att de är bredvid varandra dag och natt. Trottoarerna är för smala, vänthallarna för få, fortskaffningsmedlen för trånga, restaurangerna för små och mikroskopiska Kaos-hallen ett område där man lätt erhåller klaustrofobi för livet när Kaosfamiljen är på raising my family humöret.

Helgerna har varit väldigt härliga. Vi har lyckats träffa alla far och morföräldrar, varenda syskon och alla kusinerna. Några vänner har vi också prickat in. Sovit länge och skrotat på men nu börjar det igen. Allvaret, vardagen... Raising my family dags fast med tid åtskilda också. Göra vettiga saker och inte bara dröna. Välkommen vardag, vi behöver vardag så att vi kan njuta av nästa latarlov. Kram på er

Tiden må gå men stärnstunderna kan bestå...

Det må ha varit jul. Det må vara så att vi lever i ett samhälle där konkurrens, status och pengar kan tyckas viktigt. Ibland går jag kanske bort mig lite men när det kommer till kritan känner jag att det är möten med människor som är det absolut mest magiska med livet. Kärlek, vänskap och omtänksamhet. Verkliga möten, när man ventilerar saker som ligger en närmast hjärtat. Pratar, skrattar och hjälper varandra att utvecklas, bli klokare och se saker från nya perspektiv.

På lördag ska vi åka på dop. Träffa en ny liten människa och hans nya föräldrar. Klart han är nyast men man blir en ny människa av att bli förälder också. Allt annat skulle ju vara förfärligt. Livet är fullt av magiska förändringar och övergångar. Hela livet behöver vi andra människor som kan hjälpa oss, peppa oss och ibland lite milt putta oss framåt när vi fastnat.

Det blir inga fler bebisar och dop i Kaosfamiljen. Var sak har sin tid och nu är nu. Stjärnstunderna tar inte slut men de ser annorlunda ut nu när barnen blivit större. Bland annat är det riktigt häftigt att det är fyra personer till som har åsikter, egna tankar och humor här hemma numera :-) Bilden här nedan är ett exempel, detta är vad vi fick av Lillasyster i julklapp.

Jag tror att jag ska önska mig en Stjärnstund med henne. När jag tänker på saken brukar mina stjärnstunder innehålla människor eller natur... Har man tur och håller sig frisk kan Stjärnstunderna förhoppningsvis fortsätta... Hur ser era Stjärnstunder ut? Hoppas ni får en helg fylld av kärlek och Stjärnstunder. Kram på er

Effektivitetens pris, vickningstävling och tonåringar

Föga anade jag imorse att jag skulle vara så rasande effektiv på jobbet så att det skulle generera en hel massa ännu mer jobb. Konstigt men på mitt jobb blir det ofta helt sant. Ju mer jobb man gör desto mer jobb får man. Hemma kan det också vara sant fast på ett lite annorlunda sätt. Ju mer man gör desto mer ser man som borde göras. Kanske borde man fundera på att ibland vara lite mindre effektiv...

Inte hade jag heller någon aning om att jag innan dagen var slut skulle vara kommentator i en vickningstävling. En riktig höjdare som gick av stapeln här på Kaosfamiljens toalett klockan 20:15. Tävlingen är inte avgjord men Lillasyster ligger väldigt bra till. Envisa rykten har florerat och har ikväll bekräftats på hennes fan-clubsida. Vadslagningsfirmorna har börjat dra åt sig öronen. Allt tyder på att det händer imorgon. Storasyster är det däremot ingen med vettet i behåll som skulle satsa pengar på. Möjligtvis att hon kan lyckas slita ut sin tand mellan det att Lillasyster tappar näst-nästa och näst-näst-nästa tand men då krävs det allt ett idogt vickande ;-)...

På tal om tonåringar, jodå, det blev tvådagarsLan för Storebror, han kommer att vara helt slaktad imorgon men vi sopar ihop honom. Ah, kul har de, vi har tittat till dom. Livskloka Helena Harrysson har skrivit en bok om tonåringar, Släpp taget och håll i. Väl värd att läsa. Den här intervjun är också härlig. Man behöver inte tänka allt klokt själv. Bra med lite tips för vi har liksom försatt oss i situationen att vi måste våga oss på att ha fyra tonåringar i lite tät följd ;-) Kram på er

Förnyade löften...

Inte var vi klara när gästerna kom men det ordnade sig (de blev nog inte förvånade). Nyårsafton blev riktigt härlig. Järngänget kom hit och vi underhöll varandra. Mat runt pingisbordet, improviserade lekar och till och med lite teater. Något sammanbrott här och där men det gick över. Hemtrevligare än vackert och roligare än trevligt. Någon var lite skrapad på näsan efter fyrkampen och någon hade kaksmulor i öronen efter cookieracet. Kändes som om alla var väldigt nöjda!
Årets nyårslöften är inspirerade av fjolårets, eftersom jag gjorde de flesta och trivdes med dom ;-).
1. Ha roligt så ofta som möjligt
2. Älska barnen, Mannen och mig själv så ofta jag kan
3. Hänge mig åt de "stjärnstunder" med barnen, Mannen, släktingar, vänner och andra människor som jag föräras
4. Njuta av mat o godis samt att röra på mig när det är kul
5. Unna mig att vara nöjd (låta bli att jämföra eller tänka förbättring)
6. Dricka tekopp med Mannen så ofta som möjligt
7. Att i möjligaste mån tänka på miljön och strunta i pengar och saker
8. Se till så att jag håller och inte kör slut på mig, unna mig vila (har ett lite galet jobb)
9. Låta bli att be om ursäkt för att vi har stökigt, fortsätta att göra praktisk politik av att det finns viktigare saker än ordning.
10. Spara tid genom att inte renovera

Annars har jag lite ångest för att börja jobba igen. Stress igen och har vi nu hunnit allt? Badat, åkt skridskor, umgåtts, slappat, spelat spel, sorterat i förråden osv osv... Shit, nu har jag redan brutit några nyårslöften men eftersom de är rätt allmänt skrivna behöver jag inte bestraffa mig för det. Gott nytt år till er, både nya och gamla läsare. Det glädjer mig att ni är med och tack för alla kloka, roliga, tänkvärda kommentarer och tack för att ni finns, ni är underbara... Kram