Tjurskallighet, en superkraft?

Har funderat en massa på det där med olika egenskaper som man liksom har med sig. Att vi alla är födda till vårt liv med dess fördelar och nackdelar. Att man får ta det onda med det goda och att vi alla, oavsett vilka vi är behöver lära oss att leva med oss.

Just nu håller vi på att mäkla fred efter 4:e städkriget med Lillebror. Jo, Storasyster definierade det så efter att ha konstaterat att hon själv antagligen i allra högsta grad var inblandad i de tre första. Nu ska här sägas att detta är en Kaosblogg och vi brukar inte städkriga i onödan. Lillebrors rum gick inte att lägga in EN ENDA PINAL i eftersom det redan var saker ÖVERALLT!

Lillebror är en alldeles underbar unge men tjurskallig till tusen. Han gillar inte när någon säger åt honom vad han ska göra. En god egenskap sen när han blir egen företagare med sin charm, sina tankar om att ingenting är omöjligt och alla sina ideer. En riktigt superkraft att ha när man ska lära sig svåra saker också men en förbannelse när omvärlden kräver saker.

Superkrafter ja... Jag tänker att alla människor har superkrafter. Det kan vara lite vad som helst, som att man är snäll, kreativ, trofast, lugn, fysiskt smart, gladlynt, viljestark, flexibel osv osv. Men som de flesta superhjältar vet så tar det ett tag (för mig verkar det ta ett helt liv ;-)) att lära sig styra sina superkrafter.

För att kunna få ordning på sina superkrafter tror jag det är viktigt att vi alla (jepp, även vuxna) lär oss att hantera våra känslor. Annars blir det lätt att man gör praktiska lösningar på känslomässiga problem. Medicin, struktur, tillrättalagt liv och en Iphone när de egentligen behöver lära sig att hantera sig. Och nix, jag är inte helt emot varken lite praktisk anpassning, medicin eller struktur men tror ändå hårt på att man måste lära sig hantera livet och sig själv oavsett. Och det ligger lite i debattartikeln som jag länkar till men samtidigt är det rätt lätt för en karl i 60 årsåldern att moralisera och raljera. Det är inte direkt ovanligt att 60 åriga män aldrig varit föräldralediga och förväntats ta helhetsansvar för logistik och relationerna i en familj.

Nå, vad tänker ni andra superhjältar... Vilka superkrafter har ni och vilka nackdelar- fördelar är det med dom? Vi är alla superhjältar i vårt liv. Kram på er

Skola mig hit och skola mig dit...

Eventuellt blir väl detta som att svära i kyrkan men ibland blir jag trött på allt det här skoleriet. Känslan när man går på skolmöten att det är nu eller aldrig. Jag tänker att en del barn är som skapta för skolan och en del är det INTE (jo, vi har lite av båda sorter). Det är alldeles underbart att vissa är som är som skapta för skolan och det är alldeles underbart att det finns vissa som inte är det också.

Ibland tycker jag att skolan får för mycket skäll.Barn som har svårt att sitta stilla, inte gillar att bli tillsagda, som har egna ideer på hur saker ska lösas och behöver argument för varendaste litet nåt om de ska idas lagra det i hjärnan är inte alls lätta att lära saker. En del barn ska bara ta sig igenom skolan utan att ha blivit allt för vingklippta. Helt enkelt. Sen kan man väl sätta diagnos eller vara utan. Vissa kommer inte att plocka en massa högskolepoäng men det finns gott om plats för dom i samhället ändå. Vem ska annars lyfta tanter och med varm hand styra in tjuriga farbröder i duschar om inte Emil i Lönneberga tar sig an det? Vem ska uppfinna sakerna som vetenskapen räknat bort som omöjliga om inte Pippi Långstrump gör det?

Det viktigaste egentligen är att vi i samhället tittar på våra ungar och hjälper dom att lära sig så mycket som möjligt av det de behöver kunna och finna sina platser. Träffade för ett par år sedan en rektor på en gymnasieskola som domderade och gick an med en elev om skolans absolut yttersta viktighet. När jag konstaterade att jag kände mig nöjd med livet trots en rolig gymnasietid med ytterst genomsnittliga betyg berättade han att han själv hoppat av gymnasiet vårterminen i 3:an. Han tyckte när han tänkte på saken att han ändå klarat sig hyfsat. Behöver jag säga att tonen på mötet ändrades? Kan vi dessutom behålla ett välfärdssystem som gör att man kan vuxenplugga så det inte är helt kört för en om man "råkat glömma" att välja tyska inför högstadiet eller inte orkade allt för mycket teori i gymnasiet så blir det nog alldeles strålande.

Visst borde det vara vi vuxna som bestämmer vad som är viktigt i vårt samhälle. Har vi råd med/ kan vi verkligen stå ut med att vi pressar och stressar. Går vi med på att barn "spottas ut" från skolan och känner sig odugliga med ett F eller icke godkänd (eller what ever)? Kanske barn som vet allt om vänskap eller cyklar snabbt, har ett extremt fint lokalsinne eller är praktiskt begåvade, har sinne för detaljer eller skulle kunna sälja sand i Sahara. Och så låtsas vi som om det är det där "skolan". Vaddå skolan, ekonomi, resurser... Är det inte vi som ÄR samhället? Eller har vi så fullt upp med jobb, träning, charter-resor, inredning, skjutsa till aktiviteter och sånt så vi har glömt det?

Nu, dags för tekopp med Mannen. Ha en trevlig kväll

Livet är stort och oändligt litet

En dag när jag känt nästan alla känslor. Livet är stort och så oändligt litet samtidigt. Alla är inte lika lyckligt lottade som jag. För en del är det verkligen svårt att vara människa och livet är absolut inte rättvist. En del människor föds utanför och med mycket mindre möjligheter, till och med i ett sånt "civiliserat" samhälle som vi har. Hela samhället bygger ju på att en del har och ska fortsätta ha mycket mindre.

Tänk om vi har fel. Tänk om det är samhället, skolan och vi vuxna som är galna. Tänk om det är våra vansinniga prioriteringar, konstiga sätt att förhålla oss till världen och våra knäppa relationer som ställer till det. Hur kan det komma sig att vi, i ett land som haft fred i över 200 år, ändå beter oss som om saker var krigsviktiga? Pengar, prylar och saker... Varför är det så viktigt med betyg och att sitta stilla egentligen och hur kan det komma sig att en massa barn numera blir sedda som problem och får diagnoser? Vem vet egentligen vilka egenskaper och kunskaper som kommer att behövas om 10 år? Kanske är det inte lydnad eller prepositioner som är grejen då, vad vet vi?

Nu är det inte diagnoserna jag är ute efter utan mer att vi som vuxna kan ta oss funderare på vad vi skulle ha sagt och gjort om vi hade bara ett par månader kvar att leva. Och på tal om livets slut, tänk så myrsmå vi egentligen är historiskt sett. Nog med tänkande för idag, nu får jag svindel. Dags för lite popcorn och soffmys :-) Ha en trevlig kväll