Jag ger dig min morgon...

Kom igång för sent och stressigt blev det. Mitt fel förstås... Och jodå, barnen och jag var arga och skrek åt varandra innan de gick till skolan. Storebror blev duktigt sen. Såg mig omkring och insåg att den där röjningen som skulle behövas för att klassas in i "the perfect house wife" genren inte kommer att bli av idag heller. Log för mig själv och konstaterade att det inte är någon slump att jag aldrig drömt om att bli hemma fru. Det är tur att familjens överlevnad inte hänger på mina husmorskvaliteter. Förresten kan man undra lite över varför så många kvinnor i dessa tider låter som om de går in i ett krig och att världen kommer att sluta den 24/12 om de inte lyckas.

Vi får förhoppningsvis fler morgnar, dagar, veckor och jular. Mitt hjärta fröjdas och skrattar samtidigt som jag gråter över att Kristians resa börjat närma sig sitt slut. Skulle vilja sjunga den här för honom, mannen med den vackra själen. Skickar kärlek till honom, att läsa hans Blogg ger lite perspektiv så här i jultider när vi ibland kan förledas att tro att oviktigheter är viktiga. Kram på er alla fina...

Tjurskallighet, en superkraft?

Har funderat en massa på det där med olika egenskaper som man liksom har med sig. Att vi alla är födda till vårt liv med dess fördelar och nackdelar. Att man får ta det onda med det goda och att vi alla, oavsett vilka vi är behöver lära oss att leva med oss.

Just nu håller vi på att mäkla fred efter 4:e städkriget med Lillebror. Jo, Storasyster definierade det så efter att ha konstaterat att hon själv antagligen i allra högsta grad var inblandad i de tre första. Nu ska här sägas att detta är en Kaosblogg och vi brukar inte städkriga i onödan. Lillebrors rum gick inte att lägga in EN ENDA PINAL i eftersom det redan var saker ÖVERALLT!

Lillebror är en alldeles underbar unge men tjurskallig till tusen. Han gillar inte när någon säger åt honom vad han ska göra. En god egenskap sen när han blir egen företagare med sin charm, sina tankar om att ingenting är omöjligt och alla sina ideer. En riktigt superkraft att ha när man ska lära sig svåra saker också men en förbannelse när omvärlden kräver saker.

Superkrafter ja... Jag tänker att alla människor har superkrafter. Det kan vara lite vad som helst, som att man är snäll, kreativ, trofast, lugn, fysiskt smart, gladlynt, viljestark, flexibel osv osv. Men som de flesta superhjältar vet så tar det ett tag (för mig verkar det ta ett helt liv ;-)) att lära sig styra sina superkrafter.

För att kunna få ordning på sina superkrafter tror jag det är viktigt att vi alla (jepp, även vuxna) lär oss att hantera våra känslor. Annars blir det lätt att man gör praktiska lösningar på känslomässiga problem. Medicin, struktur, tillrättalagt liv och en Iphone när de egentligen behöver lära sig att hantera sig. Och nix, jag är inte helt emot varken lite praktisk anpassning, medicin eller struktur men tror ändå hårt på att man måste lära sig hantera livet och sig själv oavsett. Och det ligger lite i debattartikeln som jag länkar till men samtidigt är det rätt lätt för en karl i 60 årsåldern att moralisera och raljera. Det är inte direkt ovanligt att 60 åriga män aldrig varit föräldralediga och förväntats ta helhetsansvar för logistik och relationerna i en familj.

Nå, vad tänker ni andra superhjältar... Vilka superkrafter har ni och vilka nackdelar- fördelar är det med dom? Vi är alla superhjältar i vårt liv. Kram på er