På tal om kontroll

så läste jag, när jag satt i väntrummet på sjukhuset, en massa tidningar. Mest var det såna där-titta-så-tjusigt-vi-har-det-hemma tidningar. Efter att ha sett ett reportage med vacker kvinna med det perfekta hemmet som poserar med ettåring skrattade jag nästan rakt ut. Kvinnan hävdade att hon ville ha många barn. Intressant, undrar hur många barn som skulle kunna landa i det där perfekta hemmet utan att någon skulle bli väldigt olycklig? På något sätt blev det nästan otäckt. Tanken som slog mig är, kan barn få vara sig själva i en sådan perfekt värld? Finns det plats för riktiga människor? Kan man glad ibland och alldeles rasande ibland eller sorterar man bort otäcka känslor i skoskåpen i hallen? Kan man vara både kärleksfull och svartsjuk i ett hem där allt är vackert eller åker ut... Svart eller vitt... Barn föds inte goda, inte onda heller utan alla människor är lite både och...

Fastän varenda reportage på sätt och vis var unikt så fanns det ändå förvånande många likheter. Samma typ av annorlunda saker liksom... Samma typ av annorlunda trädgård, planlösning och perfektionism. Samma beskrivningar. Har någon en "vacker gammal rostig cykel med blommor" så har någon annan en "vacker gammal gjutjärnsspis med blommor". Kusinhus och kusinträdgårdar. För mig känns det inte som om skrattande bråkande snorande barn hör hemma i den där perfekta världen. Ett liv med barn är bra mycket roligare än perfekt. Hoppas den där vackra kvinnan får alla de där barnen och att hennes liv blir bättre än perfekt. Här hittade jag en länk om hur heminredningstrenden även låser fast männen. Jämställt? Tjoho, jag tror att den är över snart... Kram på er