Vi och dom...

Jag förstår att det finns ett behov hos oss människor av att prata vi och dom. Att kategorisera, sortera och skilja ut sig. När barnen var yngre hade jag och ett par kompisar till och med en klubb för det. Hembrända klubben. Den gick ut på att vi, några mammor, träffades och pratade om dom, våra galna familjer. Vi åt mat tillsammans och skrattade så att tänderna skallrade över misslyckanden och knasigheter. Inte sällan var det historier om att vi tappat koncepten och kunde ha gjort saker bättre om vi sovit bättre, hunnit med en stadig frukost eller bara fått en stund att reflektera. Kul, nyttigt och jättebra för vår psykiska hälsa. Familjer, dom, kan göra en galen. När vi ätit klart åkte vi hem till dom och fortsatte att vara vi med dom ;-).

Visst är det bra att prata dom ibland men man måste också tänka att vi är ett vi allihop. Ingenting blir bättre för att man bara kategoriserar. Ställer kvinnor mot karlar, vuxna mot barn, invandrare mot svenskfödda, fotbollsspelare mot hockeyspelare, feta mot magra, norrlänningar mot stockholmare, homosexuella mot straighta, kristna mot muslimer, renoverare mot jag bor bara i mitt hemfolk, missbrukare mot nykterister, svampplockare mot suv-ägare osv. Jag har träffat alla ovanstående "sorter". Tro mig när jag säger att jag hittat coola, smarta, elaka, kärleksfulla, kloka, impulsiva, öppensinnade och inskränkta typer i alla kategorierna. Man behöver prata med sina "dom" och försöka sig på att bli ett vi helt enkelt. Här är en kille som är imponerande bra på att prata med sina "dom".

Ofta hör man folk säga om invandrare att dom borde integreras bättre. Borde inte första frågan då vara vem ska göra det. Ska det vara Erik Ullenhags ansvar ensamt eller ska vi tillsammans göra det? Så visst, fortsätt och prata om dom men när du gjort det en stund, sök upp dom. Så fort man börjar prata dom bör man försöka uppmärksamma sig på sina fördomar. Varför tror jag att suvägare eller svampplockare är på ett visst sätt? Eller ta en sväng ut i skogen och känn att vi till och med är en del av naturen...

Om nymålade naglar och feminism

Ledig dag. Går runt i trädgården och funderar. Det kan vara så att jag är lite trög men jag har svårt att förstå de som är emot. Inte nagellack men däremot feminism. Kloka karlar och kvinnor om hävdar att de inte är feminister... Hur kan det komma sig undrar jag? Det hade ju förstås varit helt naturligt på 1600-talet. Då, när vi brände häxor, hade drängar som var livegna, tyckte att fattigdom var ok, att barn skulle synas men inte höras och tänkte att folk skulle förbli vid sin läst. Men nu, på 2000-talet?

Förhoppningsvis beror uttalanden som "jag är ju inte feminist" på att man har det så bra så man inte har behövt tänka efter så mycket. Fullt sjå med att fixa uteplatsen, skjutsa barn till fotboll och springa på föräldramöten. Men när man ser sånt här tänker att man att vi bör stanna upp och tänka efter ibland. Det är ju vårt samhälle och vårt rättsväsende. Här är 33 anledningar till att bli feminist. En blommig tekopp har lagt ut bilderna till ett amerikanskt klädföretag och här har ett svenskt företag gjort tvärt om. Och det här är årets bästa länk, nästan så att man blir kär i honom. Feminism handlar om mer än det lilla könet, om man bör måla naglarna eller raka benen. Det handlar om människors lika värde oavsett kön, ras, sexuell läggning, pengar på kontot osv.

När det gäller de som tagit sig en ordentlig funderare och sen ändå kommit fram till att de inte är feminister kan man ju för deras skull hoppas att de inte, om det finns något nästa liv, återföds som en svart fattig kvinna i ett krigförande land. Ha en bra kväll, kram