Vi och dom...

Jag förstår att det finns ett behov hos oss människor av att prata vi och dom. Att kategorisera, sortera och skilja ut sig. När barnen var yngre hade jag och ett par kompisar till och med en klubb för det. Hembrända klubben. Den gick ut på att vi, några mammor, träffades och pratade om dom, våra galna familjer. Vi åt mat tillsammans och skrattade så att tänderna skallrade över misslyckanden och knasigheter. Inte sällan var det historier om att vi tappat koncepten och kunde ha gjort saker bättre om vi sovit bättre, hunnit med en stadig frukost eller bara fått en stund att reflektera. Kul, nyttigt och jättebra för vår psykiska hälsa. Familjer, dom, kan göra en galen. När vi ätit klart åkte vi hem till dom och fortsatte att vara vi med dom ;-).

Visst är det bra att prata dom ibland men man måste också tänka att vi är ett vi allihop. Ingenting blir bättre för att man bara kategoriserar. Ställer kvinnor mot karlar, vuxna mot barn, invandrare mot svenskfödda, fotbollsspelare mot hockeyspelare, feta mot magra, norrlänningar mot stockholmare, homosexuella mot straighta, kristna mot muslimer, renoverare mot jag bor bara i mitt hemfolk, missbrukare mot nykterister, svampplockare mot suv-ägare osv. Jag har träffat alla ovanstående "sorter". Tro mig när jag säger att jag hittat coola, smarta, elaka, kärleksfulla, kloka, impulsiva, öppensinnade och inskränkta typer i alla kategorierna. Man behöver prata med sina "dom" och försöka sig på att bli ett vi helt enkelt. Här är en kille som är imponerande bra på att prata med sina "dom".

Ofta hör man folk säga om invandrare att dom borde integreras bättre. Borde inte första frågan då vara vem ska göra det. Ska det vara Erik Ullenhags ansvar ensamt eller ska vi tillsammans göra det? Så visst, fortsätt och prata om dom men när du gjort det en stund, sök upp dom. Så fort man börjar prata dom bör man försöka uppmärksamma sig på sina fördomar. Varför tror jag att suvägare eller svampplockare är på ett visst sätt? Eller ta en sväng ut i skogen och känn att vi till och med är en del av naturen...

Varför springer vi så fort om vi inte är rädda?

Ofta går saker och ting ihop. Tittade på Magnus Betnér och Soran Ismails show "En skam för Sverige". Helt otroligt bra. Killar som definitivt inte är en skam för Sverige. Allt från föräldramöten och twitter till rasism avhandlades. Vi skrattade så att vi grät och samtidigt var det mycket tänkvärt. Här är turneplanen, och här är en recenssion, så att ni inte missar den.

De pratade bland annat om hur korkade vi blir av rädsla. När man sett en skräckfilm börjar man plötsligt fundera på vad som finns under sängen (golv). Det finns folk som tjänar otroligt mycket pengar på att vi är rädda. De finns till och med de som får pengar för att göra oss rädda eller att vi röstar på dom för att vi är rädda. Sverigedemokraterna har över 10% i opinionsundersökningar. Hur troligt är det att invandrare tar över landet? De har ju fullt sjå med att försöka lära sig svenska, få hyra sig en hyfsad lägenhet, skaffa mat på bordet och i bästa fall ett jobb (om de bytt efternamn och utseende alltså). Ja jösses.

Högst mänskligt att vara rädd förstås, framförallt när man har mycket att förlora men vill vi verkligen vara rädslostyrda? Ju räddare man blir desto mer begränsad blir man, oavsett om det handlar om spindlar, mörker, andra människor, att prata inför en grupp eller vad folk ska tycka. Ju mer man undviker saker desto räddare blir man. Och så oro... Livets mest döfödda syssla... Tänk om... Och vips har man stressat upp sig över saker som inte ens har hänt och kanske aldrig kommer att hända. Här hittade jag en bra länk om stress, ångest och att faktiskt våga utsätta sig för det man är rädd för. Här något om perfektionism och här något om stress (kan ju vara bra så här i juletider när somliga får för sig att de har ansvar för hur makens farfars papegoja firar jul).

Vad vi kan fundera riktigt noga över är varför vi springer så fort i december, vad är det vi är rädda för? Är det svärmor, facebookvännerna, chefen eller kommer trycket möjligtvis inifrån? Min vän som brände ut sig för ett par år sedan sen säger att mycket att göra kommer utifrån, stress kommer inifrån. Något att tänka på. All forskning tyder ju trots allt på att det kommer att bli januari, oavsett vad som händer i december ;-).

Ikväll tänker vi lista ut var julgranen ska stå och sen klä den. Det blir ingen tutte och troligtvis inte den charmiga allt-längst-ner varianten på klädseln i år. Tror inte att vi kommer att klä om den några gånger om dagen heller. Och därför behöver vi inte knyta fast den i taket längre. Var tid har sin tjusning ;-). Ha en trevlig kväll allihopa. Kram